Tiden har rasat på. Det har hänt saker jag aldrig trodde kunde ske. Så omvälvande och frustrerande att jag knappt kan tro att det hänt! En pojke jag känner väl, har haft problem i sin skola. En friskola föräldrarna hört mycket gott om. Skolan startade. Pojken började i förskoleklass. Han trivdes i skolan men det började komma in en del klagomål. Han hade "helt oprovocerat" slagit till ett barn...eller "helt oprovocerat" kastat saker, tippat stolar och skrikit...personalen började hålla fast pojken. Som naturligtvis fick panik. Han bet. Föräldrarna har varit på flera möten. De frågade hur skolan agerade och vad som föranlett utbrotten hos deras son. De ansåg att rektorns historia lät helt otrolig och stämde absolut inte in med hur deras son betedde sej hemma eller i andra sammanhang.  Fler lärare kom med "berättelser" om hur deras son betedde sej i skolan. Föräldrarna var frustrerade och försökte ge verktyg till lärarna och rektorn utifrån deras egen erfarenhet av sonen. Tiden gick. Pojken gick nu i årskurs 1. Det var i början av oktober. Rektorn ringer upp mamman på hennes jobb och berättar att sonen, 6 år gammal, blivit avstängd i tre dagar. Hans pappa hade fått åka och hämta honom och rektorn berättade för mamman att pojken hade bitit en lärare. TRE gånger. Det susade i mammans öron och hjärtat klappade medan hon försökte ta in vad rektorn sa. "Det var tre lärare som höll fast honom och jag höll i hans huvud!" sa rektorn. FYRA VUXNA som blåhåller en hysterisk panikslagen pojke som försöker komma loss. Panik. Hur skulle du själv känna dej i det läget!? Det blir kris i pojkens familj. Mormor och farmor ställer upp. Man bokar möte med rektor och BUP och lärare. Det mötet gick ut på att FÖRSÄKRA att de VERKLIGEN GJORT ALLT I SIN MAKT för deras son. De påstod vid flera tillfällen raka motsatsen till vad pojken själv berättat. De var väldigt säkra och övertygande. Men föräldrarna trodde inte på dem längre. Det måste vara något som inte stämmer i skolmiljön...föräldrarna meddelade att de avsåg vara med i skolan i skift och se vad som pågick. BUP hejade på förslaget och rektorn fick spela med i idén hon verkligen inte var nöjd med. Dag 1. Mamman var med i skolan. Efter en kvart var hon så stressad av den extremt röriga situatione  i klassrummet. Klättriga rastlösa förskoleklassbarn blandat med åk 1. Absolut en katastrof. Det enda  hon minns från lektionen var tysta" "sitt stilla" "sitt på mattkanten" tysta" "räck upp handen". Mest var de på sonen och tjatade och puttade och hotade  och mamman tog extremt illa vid sej å hans vägnar. Moderhjärtat blödde. Det fanns åtminstone fyra fem andra barn med extremt större problematik med att lyssna, sitta still och några till och med mordhotade ett annat barn. Samma barn pekade fulfingret mot sonen och mamman såg detta men inte läraren. Varpå läraren reagerade på sonens svar på fuckfingret från den andre pojken. Och då fick SONEN en utskällning. Han hade "helt oprovocerat" kastat sej mot den här pojken. Och det var inte onej; han måste sitta stilla. Om ojken fortsatte skulle han få gå ut i korridoren. Man hotar pojken om och om igen och han rdagerar på orättvisan men då är han olydig eller handlar "helt oprovocerat" - vilket han DEFINITKVT INTE NÅGONSIN GÖR. Rektor försäkrar att de gjort allt för honom. Men nu var de tvugna att polisanmäa en sexåring. Det fanns inte något annat alternativ.  Sen kom en orosanmälan. Dessutom. Hela familjen inklusive syskonen hamnade i en stor kris och sorg. Det föräldrarna såg i skolan fick dem att absolut inte tro sina ögon! Lärarna som skulle förbereda pojken lämnade instruktioner till barnen (som för övrig sprang omkri g i röran i rummet) var så svaga och dåliga att pojnens föräldrar mormor och farmor själva hade svårt att förstå vad som skulle göras! Urdåligt och bara gap och skrik spri g rullande rastlösa barn...det blev mer och mer allvarlugt ju längre tidn gick. De vuxna skapade till synes med uppsåt situationer som pojken gick rakt i fällen på. Det hände något tjat någon kränkning eller misstro till det so en berättad e MINST 3 gånger per lektion . Lärarna utgick från att det skulle bli problem. Till sist levde pojken upp till förväntningarna. Detta räckte. Föräldrarna fick otroligt upprörda höra om polisanmälan och gjorde en motanmälan med anklagelser mot maktmissbruk och misshandel. Fyra vuxna ska ALDRIG hålla fast ett litet  barn. Och absolut aldrig när det bar et går i  i total panik. Skolan  gick för långt. De vill bli av med pojken. En nu sju år, smart och fin kille som lärarna kränkt i 1.5 år. Och föräldrarna mår fruktansvärt. De känner att de svikit sitt barn. Detta kaos och alla tankar och upplevelser har tärt på familjen. Många mår dåligt runt pojken. Varför måste skolan POLISANMÄLA ETT ICKE STRAFFMYNDIGT BARN? HUR TÄNKTE DE  DÄR FRISKOLAN DÅ? JAG BORDE NAMNGE DEN. MEN MÅNGA MÅNGA VET...DE KOM.ER SNART FÅ SKÄMMAS INOM LÄRARKÅREN. SKÄMMAS FÖR HUR DE SKAPAT EN POJKE SOM INTE ORKADE KONCENTRERA SEJ I DEN GALNA LJUDNIVÅN OCH I ALLT SPRING. EN POJKE SOM BARA VISSTE ATT SNART SKULLE DE HOTA MED NÅGOT. UT I KORRIDOREN TEX. SVINIGT FEGT OCH SÅ OERHÖRT DUMT AV REKTORN.

Hur det slutade? Föräldrarna talade om för BUP Polisen och Soc vad de sett för allvarliga brister i skola  vad gällde informationen till eleverna, röran, ljudnkvån, allt spring, de fyra andra barnen som störde mycket mycket mer än deras son. Pojken har börjat i en Pysslingenskola. Han fick en plats och börjar inom en vecka. En ny start. Lärare som är inspirerande. Och inspirerade. Livet går vidare. Men pojken har blivit mer ledsen och orolig. Han testar många gränser. Han gråter ofta. Det gjorde han aldrig förr. Jag undrar om han också sörjer detta enlrma svek frän skola  och lärarna? Hans framtid fanns ju där. Ända till åk 9. Gå samma fina skola som storebror. En skola han förut var stolt över. Hur hanterar man vuxensveket när de faktiskt till och med har sjunkit så lågt som till att polisanmäla en liten sexåring g. Vad uppnås med en sådan anmäla ? INGET gott kan  komma ur det. Endast misstroende och en enorm överväldigande känsla av sorg och svek.

Jag kan inte tro att detta har hänt. Men det är tyvärr dagens sanning. Vissa friskolor gör ALLT för att bli av med barn. Skolan kommer aldrig bli fölåten av  barnet och hans föräldrar. Skolan svek på det absolut mest grym a sättet....

Hur känner du om detta jag  berättat? Uppdrag granskning borde kolla uöp denna skola. Privat. Det sa jag va?

Kommentera gärna! Vi få en debatt.

Lev väl!

Försöker få tag i de sista solstrålarna så här mot slutet av semestern. Molnen gömmer solen. Det blåser. Jag vill så gärna suga i mej ljuset så jag ska orka vintern....Jag talade med min nya chef nyss. Jag ska få en annan tjänst en den vi tänkt från början. Nu får jag en "riktig tjänst"som fförskollärare med avdelningsansvar! Olika händelser har fått mej hit och jag ska inte svika. Ska bli roligt och känns mer tryggt än att vara "resurs" på förskolan. Kände mej lite degraderad faktiskt. Jag har sista dagen på gamla jobbet och tror att de förväntar sej att jag lämnar godis efter mej. Så idag ska jag väl åka och handla lite sånt. Solen är ju ändå inte här... Kanske lilla sonen vill leka lite i leklandet...Ska fråga honom srn. Han har sovmorgon idag....Jaha. Nu måste jag väl gå in och blanda min proteindrink jag numera "lever av" (förutom några latte) tills jag fått ner vikten lite. Jag har lyckats få ner åtminstone 2 kilo. Det är långt kvar. 10 kilo. Srn ska jag verkligen inte hamna i den här sitsen igen. Åtminstone ska jag försöka att motstå alla onödiga kalorier. Sockret. Tittar upö mot himlen. Grått. Här sitter jag i bikini med Jenny Strömstedts sommarprat i lurarna och hoppas på sol... men icke! Tre semesterdagar kvar. Imorgon kommer en kompis från Sundsvall som ska söka jobb här. Han ska sova över. På lördagen drar jag och sönerna till Parken Zoo. TROTS att jag EGENTLIGEN inte vill dit pga hur de behandlade sina djur... min son vill gärna besöka "Dinosauriernas värld" - så vi åker. Det är trots allt slutet på semestern. Jag har bara badat två gånger i år. Kanske blir det några fler. Nu ska jag iaf dricka nin drink. Lev väl.

Hej alla! Snart ett år sedan jag skrev sist. Jag har blivit faster i december 2012. Gjort min tredje nackoperation, som gick bra men fick svåra komplikationer. Låg intuberad och nedsövd i två dygn... Det fick mej att fundera allvarligt på livet. Vad gör jag egentligen om dagarna? Vad är jag för en mamma. Pendlingen till Märsta var hemsk. Mycket värre än jag kunnat drömma om. Åtminstone då vi hade mötena på kvällarna. Kom aldrig hem före 18:15-19:00 någon dag i veckan alls. Stressigt på jobbet med grav personalbrist och skitsnackare. Trivdes fint med barnen och vissa i personalen. Min sista dag är på måndag den 5/8-13. Måndag den 12/8 börjar jag på helt ny kula. I Täby. Halva restiden! Mer i lön dessutom. Min son som nu blivit 13 har ÄNTLIGEN fått behandling, medicinsk, mot en allvarlig depression. Det går sakta sakta framåt. Men det går framåt! Dottern har 5/6 tagit studenten. Samtidigt som sin pojkvän. De drog två veckor till Grekland och nu vet hon inte hur eller vad hon ska göra med livet.... Jag övningskör med henne så hon ÅTMINSTONE har ett körkort ned sej ut i vuxenlivet. I helgen var vi i nina gamla hemtrakter: Sundsvall. Hälsade på goda vänner och åt middag hos dem lite här och var. Trevligt. Dottern körde hela tiden. Bra träning. Jag har börjat gå med bungypumpstavar. Nin anti-stressmedicin har gjort mej tjock! Jag vägde igår 68 kilo vilket är 14 för mycket. Idag börjar jag min "diet" och håller tummarna att det ska funka. Ridningen och promenaderna måste ju göra sitt till också. Men det är ganska tungt att släpa på dessa extrakilon. Jag till och med känner hur tung jag är. Så håll tummarna att jag pallar dieten och att avstå godis och onyttigheter! Jag vill ha mitt liv tillbaka! I september ska mitt nya jobb på "kick-off" i Visby! Lyxigt värre känns det som. Märks att jag jobbar privat nu och inte i en fattig kommun.... Bara de inte slösar bort pengarna så vi blir påverkade inom verksamheten. Men de vet nog vad de gör. En vecka kvar av senestern nu då. Gått overkligt fort. Ibland har det varit völdigt blåsigt och kallt, ibland regn och mulet. Måste nog spara ihop till solsemester i vinter! På lördag åker jag, sönerna och min bror, svägerska och brorsdotter till Parken Zoo. Min 6-åring vill så gärna se Dinosauriernas värld. Hoppas att han inte blir besviken bara. Egentligen borde man ju bojkotta den Parken eftersom de betett sej så klandervärt Avlivat friska djur och slängt in dem i en stor frys nedan chefen står och ljuger och menar att djuren förflyttats. (Vilket borde vara vad de skulke gjort istället.) Men det är svårt att vara sådär duktig världsmedborgare hela tiden och göra rätt val. Ekologiska produkter, närproducerat, fairtrade osv. Klart jag vill leva i en värld ned alla arter kvar, orangutanger i Borneos djungler (köp aldrig palmolja!) men ibland råkar jag missa och köpa npgot galet. Jätteräkor vet ju alla att man inte ska äta iaf. Det är inte så svårt... Jaja. Hur jag nu kom in på allt detta. Sitter i väntrummet hos barnsjukgymnasterna och väntar på yngste. De gör en koll på hans motorik och balans. Mulet ute. 17-18 grader. Inget kul senesterväder. Blir deppig. Vad gör man? Jaja. Igen. Nu ska jag bkicka framåt. Bättre restid och lön på nya jobbet. Mer tid till barnen och mej själv! Stora sonen byter skola och får medicin. Hoppas det bryter den nedåtgående spiralen! Ha det gott! Lev väl.

Idag började Verkligheten. Jag var väl förberedd. Igår veckohandlade jag och kokade kalops och potatis plus en maträtt till samt middagen till igår, allt på en gång. Jag la fram de kläder jag och yngste sonen skulle ha imorse och jag ställde klockan. Jag kom upp i tid och jag kom iväg med sonen till fritids i tid. Stannade på MCD och köpte min obligatoriska latte. Det var eom vanligt en timmes körning till jobbet. Alla barnen blev glada att se mej och jag kände mej hemma, och det var ju skönt. Solen sken och jag tyckte det var lite tråkigt ute på gården så jag mekade igång en vattenhävertpump som barnen fick leka med, och efter lunch körde vi vattenkrig. Det blev ganska blött och sandigt och jag vet inte vad de andra fröknarna tyckte om "extrajobbet" jag skapade (sandiga blöta barn, tillika golv). Jag åke och hämtade upp min dotter och hennes pojkvän. Dottern hade taturerat sej i närheten av mitt jobb, så det blev ju smidigt. Hämtade yngste på fritids, och han verkade trivas som fisken i vatnet. Jag tror han är med om ett gäng konflikter, men de är så himla bra på att handskas med sådana så han kommer igenom dem bra. Den pedagog som var där när jag kom sa att han verkar slappna av då det började droppa av med antalet barn, och det tror jag också. Då kan han liksom komma till tals. Jag ser själv att han trivs. Det kommer bli bra detta. Jag är så himla glad att han kom in på den här skolan!!! Livet ser ljust ut. Tyvärr är det dock mörkare för 12-åringen fortfarande. Jag har gett honom av min "stämningsutjämnande medicin" och hoppas den ska hjälpa honom att sluta vara så aggressiv och argsint och sur och grinig. Ibland låter han som en liten gnällig gammal sur gubbe. Man blir så irriterad trots att man vet att han inte mår bra. Men hans beteende är väldigt provocerande...Jag gör mitt bästa för att han ska må bra, vi har skrivit schema på hur hans vecka ska se ut, vilka dagar han ska duscha, städa och göra läxor...etc... Men det verkar ändå inte funka så bra. Jag hoppas hans barnpsykolog kan ta sej tillbaka från semestern nångång så vi kan få till ett möte, gärna tillsammans med skolan. Min mamma, tack snäla kära mamma, har fixat en värstingresa för Ted till Cypern med all inclusive nu i september som en vitaminkick och för att få honom att vilja engagera sej i matten. Han har gjort några tal nu senaste veckorna, men han ligger alltså 3 kapitel efter, och även i geografi och religion. Jag blir alldeles matt. Undrar om han nånsin ska komma ikapp. Ibland undrar jag om han råkat ut för något hemskt som han inte vill berätta? Hur förklarar man annars att han är så här djupt nere? Så arg, så anti? Om man petar på honom slår han efter en, och han ger sej ofta på sin lillebror. Jag som mamma känner mej oerhört frustrerad och ledsen, såklart. Och den här veckan, nu när jag börjat jobba, lillsonen är på fritids och stora sonen är ensam hemma, helt ensam, då är jag så orolig att han tex ska strunta i maten, att han ska komma på att göra något dumt osv.Han är svår att nå in i, men barnpsykologen verkar veta ungefär hur han ska prata med min son. Därför behöver han mer sånt. Och barnsjukgymnasterna i stan är helt sagolika, och dit ska han få gå mera, och jag hoppas så innerligt att allt det vi alla nu försöker göra för honom ger resultat!!! Han är så värd det. Jag vill inte att han ser tillbaka på sin barndom som ett stort svart hål. Ingen mamma vill se den där smärtan i ögonen hos sitt barn. Det är fasansfullt.

Nu måste jag ta några djupa andetag och hitta något mer positivt. Jag trivs på mitt jobb och ungarna gillar mej. Det är ömsesidig respekt som gäller, och vi har kul. En pojke sa idag att jag är hans bästa fröken och att jag gör så roliga saker. Vilken härlig sak att få höra! Barn är ärliga och man får oftast höra sanningen från dem. Jag vill ju såklart att de ska tycka om mej men även ha respekt. Det som är hemskt jobbigt på jobbet är den vansinnigt höga ljudnivån. Alla pratar högt och det blir högre och högre efter ett tag. Värst är det under mellis och lunch, inne i matsalen. Jag är alldeles slut i huvudet då jag kommer hem. Hoppas vi kan komma på nåt bra som löser det där problemet. Man blir ju knäckt... Jag hade med mej lite roliga saker idag också. Jag hade rensat ut ur leksakslådor och böcker etc hemma och så tog jag med det till mina barn. Även väl ursköljda flytande tvättmedelflaskor o dyl. Barnen lekte så innerligt och glatt med dessa saker. Mer med dem är "köpta" leksaker faktiskt. Värt att tänka på.

Jag har sett på lite teve nu ikväll och tagit fram kläder till imorgon. Yngste har somnat, och han somnade lite för sent ikväll, så han lär bli svår att väcka imorgon. Antar jag. Men det måste gå fort och lätt eftersom jag ska lämna honom typ en minut i 8 på fritids och sedan köra järnet till min sjukgymnast och sedan åka forti forti till jobbet och komma en halvtimme försent. Jag har pratat med mina kollegor så de vet om det. Känns bra. Jag måste ju klämma in sjukgymnastik då och då, så jag hoppas och håller alla tummar att jag får igenom mitt önskemål om en ledig dag. Helst en i veckan, men det fungerade inte, så jag kunde ev få max en varannan vecka, sa de sist. Min chef är tillbaka imorgon och det är hon som bestämmer. Hoppas hon godkänner. Det vore ju toppen. Kanske jag kunde få rida varannan fredag och även hinna med sjukgymnasten OCH ta hem sonen TIDIGT. Som det är nu slutar han alla måndagar kl 18 och övriga dagar 17. Det är långa dagar för en liten kille. Ikväll, då vi kommit hem och skulle till och äta middag, fick han ett riktigt skrikanfall. Han skrek i högan sky och ögonen var svarta och oseende. Min dotter höll hans händer/armar och jag hans huvud så han inte skallade henne, så fick han skrika klart. Sedan drog han en djup suck och blev alldeles matt, så jag fick bära honom till köket. Men sen var han glad iaf. Som att han burit på en massa spänningar som bara måste ut. Det gick bra och alla var hyfsat nöjda. De gillade min Philadephia-glass med hallon/blåbärsås iaf. Och den ÄR grymt god. Jag har själv nallat alldeles för mycket på den. JAg som skulle leva på LCHF vis och skärpa till mej...jag har gått upp ytterligae ett kilo såg jag igår och det känns så himla trist. Ska skärpa till mej nu. En tjej på min avdelning följer den dieten så jag gör som hon gör, helt enkelt ;o)

Ojdå. Tiden går. Hörde just stora sonens tjut. Vår kanin hade tydligen hoppat in i hans rum och rakt på hans fina välkonstruerade legostad...ajdå. Så kan det gå. Häromdagen hade hon varit inne i hans rum och bitit av sladden till hans mobilladdare...Det kunde varit ström på! Tokiga kanin! Jag vet inte hur man ska göra med alla sladdar, mer än att ha dem så hon inte kan nå dem, men ibland bara glömmer man, det är mänskligt. Hoppas bara vi slipper komma hem och hitta en grillad kanin...

Jo, en sak till. Sa jag att min tvättmaskin pajade för ett tag sedan? "Vingarna" som vispar runt tvätten lossnade och åkte runt i maskinen och dessutom hade den sönder mina finaste linnen. Okej. Jag talade med butiken där jag köpt maskinen, killen var serviceminded och fixade fram en lånemaskin till mej, och jag kunde fortsätta tvätta medan den var på lagning. Fick sedan tillbaka maskinen i fredags, med repor och den skulle nu vara hel. Tvätteade tre maskiner tvätt, mitt i den tredje skedde samma sak; den ena vingen lossnade och slamrade och smällde inne i trumman. Jag stängde av den fort som tusan och sedan var det bara att ringa och klaga...Idag ringde en dam från butiken upp mej och ifrågasatte vad jag hade tvättat i min maskin eftersom den gått sönder igen. Jag sa att det var en vanlig halvfull 40-graderstvätt och att jag tyckte det var anmärkningsvärt att maskinen pajat och med exakt samma fel som den skulle lagas för...De kommer på fredag och hämtar den. Jag ska få ha en lånemaskin. Jag kommer diskutera reporna med dem också. Egentligen borde de ge mej en helt ny maskin. Tror det skulle vara det billigaste alternativet för alla inblandade. Det är ju så tydligt att det är ett tvättäkta måndagsexemplar jag köpt...tur att jag har 5 års garanti då. JKan man säga.

Nej. Nu MÅSTE jag sova. Det är fura dagar kvar av jobbveckan och sedan, på lördag , har jag äntligen ridning inbokad! Jippi!

Lev väl.

Nu är det snart slut på ledigehten. Jag känner faktiskt att jag börjat bli hyfsat avkopplad ändå, och jag har fått, äntligen, till sist, sol på näsan. Juni och juli var hemska, förutom alldeles mot slutet i juli. Jag har ridit massor, och nästan alla mina pengar har gått åt till detta samt till mina barn. Vi har knappt gjort något speciellt i sommar. Alls. Grönan med äldsta sonen. Och så åkte vi en "snabbis" över till Åland en dag. Det var väl allt. Men man kan ju inte göra så mycket mer när man inte har smesterlön, jag har ju obetald semester  i år. Samtiddigt har det ju trots allt varit ledigt. Jag har städat en hel del, och åkt många rundor till återvinningsstationen. Känns skönt. Som en nystart inför arbetstiden som kommer snart att kräva mycket energi av mej...Jag behöver komma på någon bra strategi och plan så jag kan klara möten, middag, tvätt, städning och läxor, etc. En väninna till mej tipsade om Linas barnkasse. Tydligen väl värd sina pengar. Jag kanske ska testa trots allt? Sena kvällar, hur komma på middagar som är goda och nyttiga så det inte bara blir typ fiskpinnar? Jag ska överlägga med min plånbok och lite annat...Jag får min första "hela" lön först den 27 oktober, det är sent, och jag vet inte hur jag ska fixa utgifterna fram tills dess...Men det måste ju gå på något sätt.

Idag kom min yngste hem igen, han har varit med sin pappa upp till Norrland en sväng på fyra dygn. Han kändes så "stor" då jag återsåg honom, en lite konstig känsla...imorgon börjar han på fritids, inskolning visserligen, men ändå. På måndag om en vecka, ja, då är allt på riktigt. Då börjar mitt jobb och han ska gå på fritids, sedan börjar han förskoleklass den 21/8.

Jag känner mej lite labil och vemodig...Det känns som livet nästan är slut på nåt sätt...Jag har kämpat så länge och så hårt och det har varit så mycket motstånd. Det känns som att jag inte har några vänner kvar, som att jag är osynlig och ointressant. Det känns som att jag kommer leva ensam resten av mitt liv, även om det känns mest praktiskt just nu, eftersom jag har mina tre ungar ensam och jag inte orkar mer röra i livet...Men såklart, om det fanns någon som tyckte om mej som jag är, som var uppriktigt intrrsserad av mej och mina intressen och som tyckte om att göra saker tillsammans med mej och barnen, ja, då kanske jag skulle vilja ... Alla andra verkar ha så bra liv och så roligt och perfekt...Alla andra går ut med sina väninnor och käkar och dricker en drink, jag har INGEN som skulle ens komma på tanken att gå ut och ta en drink på krogen med mej. Ingen. Antingen har de inga pengar eller inte lust eller ingen barnvakt. Jag har också utvecklat en fobi mot den här staden. Folk vet vem jag är, men jag vet inte vilka de är. Bekantas bekanta. Jag vill inte ut på krogen och bli uppraggad och jag vill heller inte ragga själv, så hur hittar man den där killen då? Som inte har problem med sej själv och är ett halvpsykfall...? Jag vill inte bo här men jag vill inte flytta heller. Det finns fördelar och nackdelar med allt. Och problem försvinner inte, man måste ta itu med dem. Men jag vet inte vad jag ska göra egentligen...Jag vet inte ens vad jag vill längre. För nu är det ju så här att plötsligt kan jag börja välja. Jag har aldrig haft val förut, knappt. Allt pga mina smärtor. Jag har fått vara anpassningsbar till försäkringskassans bidrag och vad kroppen orkat...Jag har aldrig levt en dag utan att fundera över hur jag ska göra för att det ska kunna bli bättre, hur jag ska komma undan smärtan, hur jag ska komma vidare, hur jag ska kunna vara en bra mamma, hur jag ska orka, hur jag ska kunna lösa ekonomin...Så har det sett ut sedan den där dagen, 19 december 1997. Min sista dag på Komvux, då jag halkade på vägen till lämningen av dottern på dagis. Det var den dagen då mitt liv aldrig mer blev sej likt. Då helvetet började...Jag hade just fyllt 27 år. Och idag är jag 41. Nu först har det börjat fungera hyfsat, jag kan sova ganska bra och gör jag inga helgalna saker så kan jag också hantera smärtan dagligen...Jag är friare, jag borde känna mej lycklig, men jag vill bara gråta. Jag känner mej helt slut. Som att jag inte längre har något att se fram emot...inga val att göra...jag kommer vara ensam och jag kommer aldrig bli riktigt lycklig. Och framför allt, jag kommer aldrig att hitta en man att lita på, leva med och vara lycklig med. Det tror jag inte på, faktiskt. Jag har blivit för trasig under de år som gått. De gånger jag satsat har jag kraschat.  Kanske är det för att jag alltid satt alla andra framför mej själv, som gör det svårt nu? Jag får och kan och vill ta mer plats i mitt eget liv men vet inte hur jag ska göra...och mitt i allt har jag barnen som på sina egna sätt behöver mej. Två av dem MASSOR. Och jag är bara en person...deras mamma, den enda de kan lita på till hundra procent...

Jag tittade på Sagan om ringen igår. Jag är mycket svag för den trilogin, och för Viggo Mortensen...En sådan man vill jag ha! Wow. Men de finns sannolikt inte i verkligheten...utan de är gubbar med kula på magen och utan visioner...jag är helrre utan då än att ha en sådan karl, faktiskt...Jag lyssnade på Sommar i P1 idag, först på Thorsten Flinck och sedan på Soran Ismail. Det var två riktigt bra sommarpratare. Allrahelst Soran. Han säger så kloka tankeväckande saker om etnicitet och samhörighet och så vidare att jag blir alldeles rörd. Det han säger är det jag tänker och det jag försöker jobba för/mot i mitt yrke som förskollärare. Att se till att alla blir sedda och att de integreras i samhället och att det inte görs skillnad på någon överhuvudtaget.Alls Lyssna på Sorans sommarprat. Han är en rolig klok och intelligent kille, och han är ändå så ung, född 1987. Och han har djupa tankar men ändå så enkla. Det borde ju vara så enkelt. Varför gör vi det så svårt med allt i Sverige? Vi behöver fler Soran i vårt land. Jag ska rekommendera hans program till mina studiekamrater och till mina lärare.

Nej, nu ska jag nog ta och varva ner lite...jag måste skriva en lista på vad som måste göras innan jobbet börjar...men det känns tomt i skallen...jag vet inte var jag ska börja...Jag vet inte vad jag ska planera ens. Kanske är utbränd i hela hjärnan nu? Jag ville rida så mycket som möjligt i sommar för att få känna lyckan och ro, och jag vill rida ÄNNU mer, men har inte tiden och inte pengarna. Jag känner mej orolig att jag inte ska orka jobbet. Jag har inte arbetat ordentligt på ett riktigt jobb på typ 17 år...hur ska jag klara av att bara liksom gå från 0 till 100? Tänk om...? Men så får man ju inte tänka heller. Nej, just det ja. Fokusera på det positiva. Jag har ju massor av roliga saker att minnas och se fram emot. Jag har tre fina barn, jag har en fin gammal mormor, en fin och go mamma och släkt och bror som snart (november) ska få sitt första barn och en pappa som jag iofs inte träffar så ofta, men de finns, och de gillar mej...jag borde inte känna mej deppig...jag är det ändå...för det finns inte så mycket kvar till mj där ute nu. Jag förstår de som nästan ger upp t ex då de blir gamla eller efter en skilsmässa eller ett dösfall. Vad finns det för mej nu? Efter allt som varit och allt kämpande...? Det är lätt att hålla en mask och se glad ut och lura alla andra med ett leende...Jag är inte alls glad. Jag vill inte alls leva så här. Jag är SKITLESS! Jag känner mej utnyttjad av en del jag trodde var mina vänner, jag känner mej utpumpad av trötthet efter allt kämpande och jag har ont om energi kvar i min kropp och i min själ...Men, jag landar, som en katt, på fötterna, och jag borde klara av detta också. Jag vet att jag gör det. Men just nu är det inte så skojsigt...Svårt att få energi och styrka från "ingenting". Det är det jag sysslat med de senaste åren, bara skaffat fram styrkan, liksom, men nu verkar inte kroppen orka det längre, då blir jag låg, gråtmild, sorgsen...Ja, ja, imorgon är det en ny dag..Hoppas det bär med sej sol och glädje....

Det gör den nog, kanske. Jag ska bara orka kliva upp i tid samt få upp 5-åringen också. Han ska ju på fritids ju! :o)

Lev väl.

Veckan som gick. Jag säger bara det. Veckan började med att jag red på måndagen. Jag hade en bedrövlig sits och bäckenet var inte så kul, det kändes snett. Som tur var fick jag en tid till min proffsiga sjukgymnast Marianne, hon har följt mej snudd på hela vägen, från min första skada 1997 tils nu, från då min dotter var 2 år... Ganska häftigt. Hon fixade till mitt bäcken. Hon sa att det var roterat och mest muskulärt, och kunde inte fatta vad jag hade gjort för att hamna i det läget...Jag kom på att jag hade tokstädat hemma, och då tänkte jag nog inte på hur jag rörde kroppen...Hur som helst, jag blev så mycket bättre. Marianne gratulerade mej till mitt nya jobb och sa att jag borde skriva en bok om mina år som gått...med alla smärtor, operationer, olyckor, dålig ekonomi, depp, bråk med Af och F-kassor, socialen och hur jag kämpat med mina barn...Och aldrig aldrig aldrig gett upp...2005 höll jag dock på att göra det. Efter 5 veckors non-stop-smärtor med fullt pådrag och tappat 12 kilo så var jag slut...Men med envisa besök på akuten tills jag fick EN läkare som kom på att det var nervrotsinflammation och jag fick avsvällande och antiinflammatoriskt, så vände det. Mamma körde mej till en tjej som masserade mej och ibland fick vi stanna för att jag måste spy av smärtorna. Jag låg på golvet i bilen för jag kunde inte sitta upp, så sjuk var jag. Och idag sitter jag här, brun och fräsch, med tre fina ungar, i ett litet radhus, med ett jobb och en högskoleutbildning. Jag rider och jag känner mej lugn och glad. Lite trött kanske. Jag har fortfarande ont, men jag mår mycket bättre nu efter mina nackoperationer. Jag ser fram emot livet, mot framtiden. Mina söner börjar må lite bättre, det har varit lite rörigt kring dem. Min yngste behöver nog vara mer med mamma, trots allt. Han sa idag att om jag dör så kommer han vara jättejätteledsen och då vill han inte bo hos pappa...Tänk så mycket de små ungarna går och bär på, och funderar över...  

Nu kom jag på villovägar...Jag skulle ju berätta om vårt sommarlovskul. Jag och femåringen hade tre dagar på raken som vi åkte ut till gården där jag rider i vanliga fall. Medan han hade roliga spännande och hästrelaterade aktiviteter red jag en lektion för Lina. Hon är superduktig och proffsig. Jag fick rida på hennes underbara och välskolade häst, som INTE är en Basjkir. Det var en mäktig upplevelse, och jag red helt utan grimma. Hade bara en sadel. Jag till och med galopperade, svängde, red i åttor etc utan att göra mer än att styra med skänlar och säte och en liten "pekpinne"...Han är så himla lyhörd, den hästen. På de här tre dagarna har jag kommit ruskigt långt, jag har övat massor på rätt sits. Man gör lite annorlunda än då man rider traditionellt, t ex med foten/hälen. Jag är ganska dålig på att rida lätt utan att "studsa framåt" och under galopp studsar jag lite för mycket. Jag har blivit filmad så jag ka se själv. Otroligt givande. En dag fick jag arbeta med hästen i rundkorallen, och han skulle backa bara genom att jag spände ut bröstet och höjde ena armen något (i vinkel) och så tränade jag på inkallning. RIKTIGT COOLT! Han verkligen lyssnade på mej. Men allra roligast var då jag fick honom att lägga sej ner och sedan sätta sej/ställa sej igen. Min femåring hade så roligt de här dagarna och fick en enorm stimulans, att vi liksom gått omkring och bara varit "nöjda" i några dagar nu. Stora sonen har fått följa med sin storasyster med pojkvän på Batman 3 och komma hem halv ett på natten i fredags. Det var stort för honom. Ibland måste man få känna sej stor. Jag hoppas att allt vill ordna till sej nu, jag har ju varit tvångsledig fyra veckor nästan helt utan lön eftersom min anställning börjar först den 13/8...Jag har bara vickat på timlön innan dess, och de pengarna räcker inte så långt. Jag har ju varit tvungen att köpa en nyare bil och jag har lån och andra räkningar att betala av på...och så behöver vi mat. Men jag vill ändå tro att det ska ordna sej. Jag får jobba lite extra helt enkelt. Bara jag får hjälp med barnvakt. Det är inte så lämpligt att lämna bort min lilla kille så rörigt som det är i hans liv just nu. Han har inte riktigt accepterat det hans pappa gjort, och jag har försökt att prata med pappan, men han fattar verkligen inte vad han gjort för fel. Det är alldeles normalt att flytta ihop med en tjej och två tre hundar efter en vecka. Okej, men inte för hans son, som inte ens får sova bredvid pappa längre, och har fått en pappa med väldigt kort stubin och dåligt tålamod vad gäller sonen. Jaja. Det är verkligen tur att jag har stödet från Monica på Kärnan och min mamma mfl. Jag vet att jag behöver balansera upp hans värld och vara den där trygga platsen. Men det är inte bara han som behöver mej...och jag behöver hinna med mej själv också. Men en sak i taget. Just nu mår vi bra. Idag har vi varit en hel dag på stranden, den första i sommar, och vi verkligen njöt och kände oss avkopplade. Det var en sådan där dag som jag skulle behöva ha två veckor till av. Jag vill ha energin innan jag börjar jobba...Pappan kommer ta min yngste till norrland till sin faster på besök mellan torsdag och söndag. Jag är eg helt emot det, men jag har inte så mycket att sätta emot. Sonen är inte särskilt intresserad, och jag tror inte han får ut något av en 40 x 40 mils resa...Bara att han kommer hem mer trött och mer ledsen och frustrerad, bara för att hans pappa har ett jäkla ego...Han menar att det är viktigt att sonen får träffa sin släkt där uppe nångång, men om de är så viktiga för varandra, varför kommer då de ALDRIG ner hit och hälsar på, tro? Det är sorgligt. Pappan håller uppe en bild av en dröm som inte är sann...Och nu ska min son åka med, så då får jag väl försöka hitta på något då. Jag ska "passa" dotterns pojkvän (som snart är 18) för hans mamma/sambo/bröder ska åka bort i en vecka, och han hittar typ på hyss...så han och min dotter ska "hänga här" under den tiden. Torsdag till söndag KAN det bli så att de hänger med hans pappa, som spelar i ett band, på hans spelningar uppe mot Gävle. Vi får se...Nu måste jag sova. Inatt åskar det inte som det gjorde igår...men jag tycker det är väldigt kallt ute...Hoppas solen kommer skina imorgon också. Jag vill ha fler stranddagar med mina söner. Snart är sommaren över, och vi som bara gått och väntat på att den skulle börja...bara regn och mulet och kallt, nästan hela sommaren...så trist. Hoppas jag kan skrapa ihop pengar till en utlandsresa i vinter. Jag behöver solen. Massor av sol.

Sov gott!    

Lev väl.

Idag red jag på en läcker ridlektion i dryga timmen. Lina från Dalpraktiken höll i den. Jag red i sadel (pga att jag är allergisk och helst inte bör sitta direkt på hästen, med Basjkirerna går det däremot, men detta är ju en "riktig" häst) och med en "string" runt halsen. Endast detta. Inget bett, ingen grimma. Jag till och med HOPPADE ett lågt hinder. Det är helt fantastiskt! Jag travade, red i åttor, galopperade, vände etc. Utan tyglar...Med bara sätet. Alltså, vad mycket jag lärt mej ändå detta år som gått ute på Stridsby Gård!!! Linas häst är naturligtvis väldigt väldresserad, och vet precis vad som förväntas av honom, men jag måste ändå göra min del av jobbet, annars lägger han ner. Jag blev så såld idag att jag ska rida för henne imorgon och på fredag också. Lika bra att se till att få till så mycket det går. WOW! Imorgon ska hon filma en snutt så jag får se hur jag ser ut då jag rider, hur sitsen är etc. Spännande! Medan jag red var min yngste son ute på sommarlovskul och red på hästen Kikki, som Lina brukar showa med, hon är en klok och mycket snäll häst. Min son var nöjd och lugn då de kom tillbaka. Och han hade fått ett Tarzan-plåster på benet eftersom hans "bandage" över jacket i benet ramlat av då de plaskade och badade nere vid havet. Tarzanplåster är (för er som inte vet) ett aspblad fastknutet med ett stadigt grässtrå =)

Han ska få åka både imorgon och på fredag. Detta är verkligen ren och skär lycka för min del. En dröm jag drömde som ung. Att få rida, att kunna utveckla ridningen och få umgås med hästar utan att svullna i ögonen och åka in till akuten med en anafylaktisk chock då jag smitit iväg och ridit. Jag tog några kortisontabletter innan jag åkte idag plus allergitablett, kan ha påverkat att jag INTE kände av hästen idag. Jag kan ju knappast ha "slutat" vara allergisk... Jaja. Jag hoppas min lilla kille blir lika intresserad som jag. Han behöver ha stimulans och är resultatinriktad som jag. Och mycket beslutsam. Han skulle kunna bli hur duktig som helst på vad som helst bara han bestämmer sej.

Min 12-åring är mestadels arg. Fortfarande. Märks att han är tonåring, men ibland är han för retsticka mot lillebror eller för ful i munnen. Det får han inte, oavsett hur dåligt han mår. Jag önskar med hela mitt hjärta att det ordnar till sej snart. Inför skolstarten ska vi åtm ha ett stormöte med skola, barnpsyk, familjen etc.

Idag spelade vi minigolf på en ny golfbana uppe vid boendet där min snart 89-åriga mormor bor. Träffade henne idag. Så liten hon är egentligen, bara skinn och ben. Och ont har hon, varje dag, och kämpar på. Det skrämmer mej, att bli gammal och ha så ont. Jag har levt med smärtor i 17 år  snart och jag önskar att jag kunde få ha gjort mitt så jag slipper då jag är gammal...Jag har ju mit jobb nu, och ridningen, och opererats två gånger. Jag BORDE få ett bättre liv nu, det har jag förtjänat. Som jag har kämpat. Allt mörker. Ala motgångar. Mina gropar och min förtvivlan. Mitt ex som var så känslokall då det gällde mina smärtor...Nu borde jag få slippa, eller hur?

Men alltid är det något. Mina söner mår inte så bra av olika anledningar. Jag måste lägga väldigt mycket energi på dem, allrahelst för att sära på dem, få den stora att sluta jävlas med den lilla som blir totalt GALEN och GALLSKRIKER i ren frustration. Medan storebror hånflinar...Inte så roligt för någon. Och här står vi. Inte kommer vi ur det heller. Värst är det då lillebror varit hos sin pappa. Han är hemskt labil och gnällig, mammig, bryter ihop lätt etc i upp till en vecka efter han kommit hem från pappabesöken...Och har han varit mer än en natt är det ännu värre. Han känns extremt frustrerad och trasig, liksom. Som att han känner en massa som han inte kan sätta ord på... Och jag vet inte vad jag ska göra mer än att försöka sätta just ord på det han kanske tänker och känner, och vara lugn, trots att jag är sönderstressad och väldigt slut. Var för sej funkar mina killar, men tex i bilen är det ALLTID gap och skrik, vi kan inte åka 100 meter innan det börjar, och det börjar ALLTID med att den stora säger emot eller retas...Fy tusan så less jag är, men jag måste ju fixa det, ingen anan gör ju det..Jag vill att lilla ska vara så lite som möjligt nu hos pappan. Främst för att denna gång då han kom hem var han värre än någonsin. Pappan har på väldigt kort tid skaffat sej en tjej med två hundar som dessutom flyttat in där, och varken sonen eller jag hade en aning...Dessutom fick den lilla plötsligt inte sova i pappas säng, hans får sitta i baksätet och pappan är mer arg än förut, enligt pojken...Jag vet inte själv vad jag ska tro...eller göra...Vi avvaktar. Om pappan inte förstår att hans son mår dåligt av hur han agerar så måste jag på något sätt uppväga det och se till så det upphör på något sätt...men hur? Jag kan ju inte tvinga sonen att inte vara med sin pappa...men jag kanske någon gång kan få pappan att fatta vad han gör mot vårt barn!? Jag hoppas det iaf.

Jaja. Hästar mot det mesta. Utan ridningen skulle jag absolut inte ha någon extra energi eller styrka att ge till barnen. Min lilla blir lugn och stolt och glad av dem. De ger så mycket och jag är oerhört tacksam att detta finns för mej. Tyvärr kostar det naturligtvis mycket pengar. Men jag behöver det för psyket och kroppen. Och för att kunna vara en bra glad lugn och trygg mamma. Man kan inget ge om man inget har, som de säger....

Nej, nu ska jag sova. Imorgon börjar vi kl 13, så då slipper vi kliva upp 8 som vi gjorde idag...det har märkts på lilla att han var trött redan vid golfen, omkring fem, halvsex... Men envis som han är så "hängde han med" till halv nio...Han hade sådan otur idag också, han sprang in i vardagsrummet och snavade på en filt och ramlade in i bordet och "skrapade" upp en stor bit av ryggen...Jag smetade på mirakelsalvan Inotyol, och ett förband. Det verkade ta ner smärtan ordentligt, och brukar göra så det inte blir så stora ärr eller skorpor/sår. En riktigt cool salva!

Så var det sagt, hu, så jag babblar. Jag skulle ju träna på att tona ner mej lite...men skriva av sej kanske inte är helt fel ibland trots allt...

Lev väl.

Idag går jag på min första "riktiga" semester på 17 år. Jag har varit sjukskriven, förtidspensionerad etc i typ 17 år...Jag har på EGNA BEN och INTE med hjälp av någon regering eller politik eller arbetsförmedling eller F-kassa kommit vidrae. Jag har pluggat på högskola, jobbat extra, tagit hand om mina tre barn ensam, och nu har jag ett arbete. Jag har kämpat och jag har gått i mål.Jag är mest stolt över mina barn och på plats nummer två är jag stolt över mej själv.

Jag gör ett ba jobb och jag kommer trivas där känner jag redan nu. Jag har börjat lära mej lite olika strategier för att "passa in" i vardagen, eftersom jag har en sådan extrem energi och skrämmer ibland livet ur folk. Det kan vara lite "för mycket" för vissa ibland, och jag har varit lite deppig för att jag blivit missförstådd titt som tätt...Efter jag träffat min handledare då jag skrev mitt examensarbete nu på högskolan och han tog mej under sina vingar, så har jag börjat se med andra ögon. Jag har börjat äta "stämningsutjämnare" och de har tagit ner den eviga stress jag upplevt de senaste åren. Jag har nog inte riktigt insett vad jag har utstått och gått igenom. Och alldeles ensam. Samtidigt som jag gjort det har jag ÄNDÅ hoppat in och hjälpt andra. Inte konstigt att både jag och mina barn känner oss trötta...Min dotte rär oerhört labil just nu eftersom hennes älskade pojkvän är i Grekland en vecka till. Hon går knappt att prata med och fräser värre än en orm. Jobbigt, men jag försöker att strunta i hennes utbrott...Det är en av mina nya strategier. Son nr 1 har varit på BUP idag och pratat och mormor hämtade honom. Han skuttade ut därifrån. Hoppas det hjälper. HAn har varit låg länge. Idag på väg till jobbet ringde de från Barnsjukgymnasterna och han ska få komma dit om två veckor. Jag satte in henne i hans "problematik" och jag fick massor av hopp. Han ska få massage och träna lite olika saker. Jag tror det kommer bli toppen. Jag måste tro att allt blir toppen.

Son nr 2 har en pappa som skaffat en tjej (efter vi varit separerade i 6 år nästan) och redan efter nån vecka flyttade hon in hos honom med sina hundar och allt. Märkligt beteende. Och vår son är inte ens informerad. Han kommer få sitt livs chock då han inser att han inte längre får sova i pappas säng. För jag tror knappast att han tänker tillåta att han sover där om hon ligger i den. Stackars min lilla kille. Jag vet inte hur jag ska förbereda honom på det, och ag tror tyvärr inte att jag kan göra det. Känns jäkligt tungt. Jag sulle vilja skydda honom (och mina andra två barn såklart) från allt ont i världen, men jag kan inte. Det är omöjligt. Så jag får ta till olika strategier...Jag måste förbereda mej på att jag komer hamna i en konfrontation med pappan, och att jag måste få honom att fatta att han måste förbereda sin son inför sådana här stora förändringar. Men eftersom han ännu inte har berättat för mej att det bor en människa jag aldrig träffat i hans lägenhet och som kommer finnas med i min sons liv oavsett vad jag anser om det, så kan jag inget göra. Jag vägrar att diskutera saken innan han talar om vad han gjort och hur han tänkt. Han är en feg mes helt enkelt, och jag skäms att jag varit kär i honom. Han kan inte stå upp för sin son utan låter sej sopas omkring, och låter andra köra över honom och bestämma. Jag måste ev gå upp i rätten om han inte kan bestämma något som fungerar för vår son. Han har inte varit särskilt intresserad av att vara tillsammans med sin son tidigare heller, men nu har det varit riktigt dåligt. Att en pappa kan anse att några timmar då och då och två tre dagar i månaden är lagom tid att lägga på sin son är skamligt. Men det måste ju vara oerhört bekvämt för tjejen. Ingen snorig skitig besvärlig unge som konkurrerar. Men tji, där fick de, för från och med augsti ska det skrivas och hållas fasta scheman. Jag hoppas att hon är någorlunda trevlig och klarar av att handskas med barn, eftersom jag känner sonens pappa, han kommer lämna över ansvaret för "barnpassningen" till henne i tex vinter då han ska jobba i snösvängen. Och det är jag absolut INTE nöjd med. Jag vill inte att någon främmande person kliver in och rör till mer i min sons liv. Han har det så jobbigt som det är redan. Det är bråkigt på förskolan, personalen har misslyckats att ge honom den stimulans och miljö han behöver för att fungera väl...han har mycket frustration inom sej och han kastas mellan min trygga tillvarao där hans syskon bor och han har sina vänner, nära mormor och allt. Jag hade önskat så innerligt att hans pappa inte var så förbannat korkad och egoistisk och bara låter någon kliva in och "ta över" i hans hem. Man måste inte bo ihop efter några veckor, och har man barn så ska man tänka sej för ännu mer...Det är bra om barnen förbered och att barnen och personen fungerar tillsammans. Fram tills dess ska inte min son vara över natten därborta, och jag ser bara mardrömmar farmför mej angående mina senas måndagar då jag har mina obligatoriska möten på jobbet och ska komma hem strax efter 21. Hade pappan bott ensam hade han kunnat haft pojken över natten och lämnat honom på fritids strax före sju, men jagvill definitivt inte utsätta min son för detta. Jag måste arbeta ännu mer med mina strategier så det går att få detta att fungera. Men jag tycker att det är jäkligt orättvist. Allt hade börjat ordna till sej, sonen längtar till förskoleklass och fritids, vi ska börja på ny kula med utbildat folk och jag har äntligen ett arbete och jag stortrivs. Jag kanse till och med kan spara ihop till utlandssemestrar varje år, och vi kanske kan renovera tvättstugan...men så måste det bara hända saker. Idag pajade tvättmaskinen, de där grejerna inuti som "vispar runt" tvätten har lossnat, och nu har jag stora hål i två av mina finaste linnen   =(

och jag hittar inte kvittot = garantin. Nu kan jag bara hoppas att den finns i datorn på butiken där jag köpte den...ska kolla imorgon... Jag önskar att jag hade mer motståndskraft mot skitstövlar och skitsnackare och dumma människor också. Och dryga människor. Jag önskar att jag bara fick leva mitt liv med mina barn och vara lycklig. Jag har kämpat häcken av mej för att komma hit och så slår någon omkull mina ben och jag faller...jag känner mej isolerad, trött, uttråkad, arg, frustrerad, trött och utnyttjad. Så. Andas. Jag ska rida massor nästa vecka. Jag ska komma "back on the track" igen. Jag ska ladda mina batterier, och jag ska vara bästaste mamman så mina barn bär med sej självkänsla och trygghet trots att deras sk pappor inte varit något direkt att ha. Min yngste har åtminstone en pappa som jag vet tycker om honom, det gör han, men han har heller inga problem att "l'ägga undan sina känslor" och göra det han själv tycker är roligt. Han har aldrig tvekat på att se till så han själv sköter sitt jobb oavsett om han satt mej i skiten (om jag ska jobba) och lämnat sonen hem till mej trots att det är hans helg. Jag VÄGRAR låta hans nya sambo passa min son. Så det lär bli ganska tufft ett tag till i mitt liv. Jag hinner nog hitta en kärlke om tio år eller nåt. Det blir nog lagom. Som det är nu är jag bara besviken och less på idioter. Eller på att "vänner" snor min energi utan att ge tillbaka något alls. Jag är så trött på att vara den som tar ansvar och hittar på lösningar hela tiden. Och nu när jag "taggat ner" på jobbet märker jag att jag också "passar in" bättre. Tydligen har min enorma enrgi och snabba tankeförmåga en avskräckande effekt på vissa. Jag är van att få massor gjort på kort tid, men nu funkar inte det längre...Jag är oerhört trött. Jag är verkligen utmattad och känner mej uppgiven. Nu måste jag sova. Och tänka ut strategier som sagt. Och tänka på hur bra jag har det. Hur fina barn jag har. Hur bra mitt liv eg är om jag bara kan njuta. Jag har blivit av med lite av min frustration, nu måste jag bara hitta en rytm som jag kan leva med/i. Hästarna hjälper mej på rätt kurs. Jag är så lycklig att jag kan rida och få det lugnet.Jag ska ta till vara på alla små stunder. Bort med ilska. In med hopp. Men en tigermamma som jag kommer alltid skydda sina barn, även om det ibland sker på instinkt...Sov gott, eller vad ni nu sa göra...

Lev väl.