Allt är borta. Inga minnen i form av foton, saker, papper, medaljer osv finns kavr. Precis allt, utom ett par vinterskor som ettåringen fått av farmor & farfar i 1-årspresent, barnn upp. Själva skalet till huset står där, som ett hån mot omvärlden. En gardin hänger svart och trasig ut genom de svarta fönstrerutorna som alla är trasiga, sotiga, Min kusin bodde där med sin lilla familj. Sambo och en ettårig son. Huset brann medan sambon var hemma, hörde brandvarnaren uppe, det kom rök och snabbt började det brinna. Hon hann inte få med sej något ut mer än sonen, och sej själv. Det fanns inte tid att slita till sej något av värde, ett fotoalbum eller någonting. Mardrömmen var sann. Det hände. Jag kunde bara inte tro vad jag hörde då min mamma ringde. Brand. Eldsvådor är en av mina värsta mardrömmar. Det är så förödande och förgörande. Och slutgiltligt, liksom. Jag drog igång en "snällanikannihjälpatillmedklädermmtillminkusinsson
mmderashusharbrunnitner"-kampanj på Facebook. MÅNGA ville hjälpa. Jag åkte t ex ut till en vän jag mest känner via en gammal kompis till mej, vi har setts och pratat ibland. Hon skänkte en barnsäng, kläder, vinterskor osv. Helt otroligt. Jag letade rätt på vad jag kunde få fram hemma, sängkläder, handdukar, kläder till E (sambon till min kusin C) och en del kläder efter min yngste son. ALLA kläder jag hittills samlat ihop och lämnat efter min son brann upp. Det var säkert kläder och saker (från mej) för nära tiotusen...Det har gått några dagar nu. De har fått lite pengar kontant från försäkringsbolaget till kläder. Jag har haft kusinbarnet här några timmar så de kunde åka och handla. Det känns konstigt, ledsamt och hemskt för mej, och jah kan bara gissa hur det känns för dem...Jag skulle verkligen sörja alla små saker jag sparat efter mina tre barn. Dotterns söta igelkott hon gjorde som 1½ åring, som jag blev så rörd när jag fick. Den lilla människan hade skapat något så...perfekt. Så fint. Jag har påbörjat en egen räddningsaktion för mina foton och sådana saker jag är rädd om. Jag ska ta kort på allt jag fått från barnen, deras "första böcker" med födelsefoton i tänker jag faktiskt lägga i bankfacket. Och foton jag verkligen gillar, minnen, t ex från dykningen i Stora Barriärrevet tänker jag kopiera och lägga både på USB-minne och som papperskopior. Det är hemskt när något blir så där utplånat. Eld är våldsamt om man inte har kontrollen. Min sons farfar har också varit med om hur förödande leden är. Hela hans lager med fantastiska antika saker, och annat smått och gott, ovärderliga saker han skulle sälja i sin butik, bara förkolnades. Man ska ha en plan B. Det säger man ju alltid, men hur många har verkligen GJORT så? Lagt undan det viktigaste i bankfack? VAD är det viktigaste för just dej? VAD skulle du sörja och sakna om det försvann för evigt? Just de sakerna ska du kopiera, lägga undan, rädda redan nu, innan något sker. Möbler, saker, kläder, ja, prylar, det kan man köpa för pengar. Men sonens första gubbeteckning där han till och med ritat ut blodådrorna, den får jag ju aldrig igen. Eller första bilden på mina respektive barn då de föddes...Lova mej att du tar detta på allvar nu, och förök rädda det allra viktigaste du har, gör kopior, lägg någon annanstans, det måste inte vara i ett bankfack. Men ordna så du har saker utspridda iaf. Det är så att man ju inte tror att det kan eller ska hända mej, men det går fortare än man tror, när det sker...

Livet måste gå vidare. Jag är bara så glad att de inte omkom. Tänk om det hänt på natten. De hade ju inte hunnit ut. Det hade inte funnits en chans, och jag ryser när jag tänker på det. Jag vill bli mer levande här och nu, känner jag. Fick mycket att tänka på. Jag tar, som många andra, för givet att allt bara ska lunka på...men plötsligt tar det slut...Jag ska träffa min lilla kusinson mera, mina barn ska få mera kramar och höra att jag älskar dem och är stolt över dem, min mormor ska vi träffa oftare nu när hon äntligen bor närmare oss! Mina vänner som jag tycker så mycket om vill jag träffa oftare, göra saker med, fika, bio, prata, vad som helst. De människor som snor min energi eller inte ger någonting glatt tllbaka, dem ska jag sortera bort. Som Fredde sa i Solsidan: Relationer är som ett äppelträd. Ibland behöver man knipsa av en gren här och där för att nya ska kunna frodas. (Typ så sa han) Det är så sant. Vissa gamla ruttna svaga mossiga grenar måste man knipsa bort. De kan annars ta död på hela rädet, eller åtminstone "ta över".

Min nacke bråkar igen också, som att det inte vore nog med hemsheter...Jag fick ju höra att jag aldrig kan bli bättre, enligt smärtläjkaren (proffessor Åsa på Neurokir, KS) eftersom nacken är slut inuti...Trots operationen. Jag får leva så här, med ont alltid, varje dag, olika styrka dock. Hur håller man modet uppe och det positiva efter sånt besked? Jag tror jag är hyfsat positiv, men det är jobbigt att alltid vara sån utåt. Det känns som att folk runt mej inte förstår vad jag bär på, hur ont det gör, hur slut jag är och att jag ibland knappt kommer ur sängen...Jag vill icke ha medömkan, det kryper i mej av obehag då jag ser folks "stackarsdej"-blickar. Det är inte det jag vill ha, jag vill bara att man tar hänsyn ibland. Och fröstår att jag måste få vara "nere" vissa dagar...Och att jag behöver vila, och inte kan göra precis allt, hela tiden...Jag behöver vila, koppla av, men jag vet faktiskt inte hur man gör?

Jag har fått kontakt igen, genom FB, med min "storebror", en go och totalt underbar punkare (var han då, men säkert i hjärtat fortfarande). Minnena är så starka att de är fysiska, åtminstone en del. Jag kan liksom både höra och känna vissa situationer, händelser. Vi hade så kul! Han var min dåvarande killes kompis, och vi var nästan jämt tillsammans, nästan mer än jag var med min pojkvän. När jag pratar med honom, min "bror", idag, via sms eller i telefon (vi har inte träffats...än) så skuttar det till av glädje inuti mej. Han verkar känna lika. Samtidigt blir jag orolig. Tänk om vi ses (vilket vi såklart ska) och så är det underligt och bara fel och konstigt. Vi kanske är så ifrånväxta att det inte finns ord kvar mellan oss? Också en liten mardröm. Men. Il vivra verra,

Nu ska jag lägga mej på en värmedyna. Mina muskler i nacken/skuldran krampar vid minsta felaktig rörelse, och det gör så ont att jag skriker rakt ut. Och mår illa. Imorgon är en annan dag...Då måste jag må bättre. Sonens dagis är stängt då, och han ska följa med mej och köpa mattor. Han ser fram emot det, han vill läsa vägkartan hela vägen dit. Otroligt vad en fyraåring kan egentligen...

Jag skulle ju kunna skiva massor mer nu, men det gör ont att sitta så här i sängen och klicka på tangenterna...Jag behöver nog sova. Jag missade skidåkningen i skolan idag. Vi har ju utomhuspedagogik som specialinriktining, och där ingår då längdskidor och skridskor mm...Jag kunde inte ens gå pga nacken, så det gick ju inte att åka skidor...Känns ofantligt trist att alltid vara dålig, trött, ha ont. Jag kan aldrig vara med "på riktigt" trots att jag försöker. Jag hoppas livet inte blir tyngre och tyngre nu, jag vill bo i en liten fin stuga vid vatten, gärna havet, då barnen flyttat hemifrån. Jag vill kunna fika och umgås med vänner och (förhoppningsvis) barnbarn. Jag vill leva livet, och orka med, trots smärtan. Jag vill inte ha allt tjafs med f-kassan...Moderaterna skrämmer mej. Jag är trasig i nacken, jag kan aldrig bli bra, men jag ska ändå jobba, arbetspröva och sånt...Jag kan abslout tänka mej att jobba, det gör jag ju lite då och då, men jag kan inte jobba som en arbetsgivare vill; regelbundet. Detta förstår inte regeringen, de kan omöjligt förstå hur jag mår, hur jag orkar, var ska jag få energin? Nu är jag totalt matt efter allt engagemang med insamlingen och jagandet efter saker, kläder, skor osv till kusinens son...och jag är sämre i nacken än vanligt...och har en obstinat tonåring som bara är så ego...så som tonåringar är...och stora sonen är arg ofta, kan bero på migrän. Lilla sonen är odräglig ibland då han ska testa gränser...gäller ett nej ännu? Mitt i detta sköter jag (försöker) ett hem, handlar, tvättar osv plus är ordförande i en föreningen, sitter i två styrelser till och pluggar...Undra på att jag är nedstämd ibland, I know...Men det handlar om pengar. Utan dessa sker jag gör så skulle jag inte kunna betala mina lån, min hyra, mat. Jag vill inte flytta mer medan barnen växer upp. Jag vill att de ska vara trygga...Här mår de bra. Jag också. Nära skog och mark. Och härlig pytteträdgård, med fågelholkar där det brukar bo talgoxar...Livet. Ja, det är det du gör det till. Men också en förmåga att se var du är just nu, och njuta lite i vardagen. Vi har så mycket vardag att det är viktigt att kunna detta. Och du. Tänk lite lite mer på dej själv. Det är bra att hjälpa andra, men även sej själv. Vad har man för nytta av livets guldstunder om man är slutkörd och bara vill sova?

Lev väl.

Det finns inga genvägar…Inte om man vill vara en glad och lycklig människa. Och frisk. Och ha ett vackert hem man slipper skämmas över. Och barn som kan få idrotta, fotboll, nycirkus och ki-box, och så spela musik, det glömde jag. Lektioner. Allt kostar såklart. Och jag har ju massor av pengar. Inte. Inte alls. Min resa till Australien samlade jag ihop till under 4 år, och med god hjälp av vissa goda vänner, bland annat ena sonens farfar, vilken är en mycket kär och god vän till mej. För alltid. En förebild, en kämpe, som inte heller har en massa pengar. Och för det mesta hoppet och humöret uppe. Jag undrar hur länge min bubbla kommer att hålla? Den jag sitter i just nu? Tills jag slutat söka runt efter penagr till de räkningar som saknar täckning, till min smärta gått ner till en nivå jag kan försöka leva med och ha ett värdigt liv, ett roligt och mindre tungt och kämpigt liv,,,ja, ni fattar? Det finns inga genvägar.

Jag har mycket is kolan nu. Och jag har mycket med barnen och hemmet och föreningen där jag är ordförande. Det klagas, saker är sönder, pengar har vi lite grann, men behöver mer, och ingen vill höja hyror. Mitt i alla dessa saker ska jag försöka funka som en vanlig mamma, kompis, vänm, ordförande, med pondus och kunslka´per. Och mitt i finns de här skitjobbiga smärtorana som kräver värktabletter. Jag vill ha städhjälp hemma! RIKTIG! Jag orkar bara inte längre . Armarna svider, nacker värker, tappar känseln i armen...Och f-kassan är positiva och vill rahablitera. Men hallå, min nacke är typ "geggamojja" som Åsa, proffesron i smärta sa. JAg blir bara sämre. JAg är färdigarbetsprövad. Eller är jag inte? Socialbidrag då, eller olika faser. Finns fas 4 nu? Där bottenskapet hamnar. De som inte har muskler, nerver, gått in i väggen, psykiska handikapp, cancer osv. Längst ner på evolutionskedjan, inklusive arbetarsidan. Vem kan, vem vill förändra? Vilket parti kan hejda människoförnedringen??? Och vet ni, ingen går säker. ALLA kan bli sjukaa. Men skillnaden är då att en rik moderat har tecknat diverse försäkringar så han/hon kommer få sin vård och ersättning ändå. Men vi andra då? Vad får vi? Om vi har tur: Ligga på luftmadrasser i källaren till Af...Kanske kan vara trevligt, men naturligtvis inte utan pengar. Får väl dra till Norge, och skala barnaner! (Uppdrag granskning häromdagen)

Carpe Diem & Il vivra verra, för så är det ju! Och superdupersnöstorm är det nu, med en dotter på 16 som kommer hem i en plogbil kl 01:15, inga bussar gick...nähä. JAG TYCKER MAN KUNDE BEGETT SEJ HEMÅT TIDIGARE DÅ ALLA VISSTE VAD SOM VAR PÅ VÄG ATT SKE...tonåringar, tjejer främst, lever parallella liv med sin familj, tydligen. Hjälpa till hemma är lika svårt som att bli antagen till att bli den första 16-åringen i rymden! Inte ens sina EGNA saker hålls undan...JAG VANTRIVS! Jág MÅSTE få bort allt detta vi har fel av och för mycket va, snaaaaart!!!!! Men nu sova. Klockan är tokmycket. Hoppas jag kommer ut imorgon bitti, ska till doktorn med mitt onda finger ju...

Lev väl.