Alla inlägg under augusti 2011

Av Jessica - 24 augusti 2011 22:38

Hej igen!
Jag har fått magsår. Men det är väl ingen förvånad över, antar jag... Men det konstiga är, att under de två dygn jag var på Helsingforskryssning men yngsta barnet och en väninna, då hade jag inte ont. Alls. Tyckte mycket om Helsingfors. Jag har nog inte varit iland där, trots flera resor dit med båten... Vi åkte runt med spårvgn till sonens stora glädje. Det var maffigt att titta på staden från spårvagnens fönster... Vi gick runt lite också och vi köpte lite barnkläder... Inte så värst många (som jag trodde innan) kunde svenska. Men det stod svenska namn överallt, och alla saker stod på två språk hela tiden. Ibland tre, då ryska...


Min dotter skulle visa att hon klarade av att vara "hemma själv" med elvaårige lillebrorsan... Gick inget bra alls... Det började med att hon blankt struntade i att komma hem direkt efter jobbet. Och Lillebror blev utan middag... Charmigt.


Vi anlöpte Vikingterminalen kvart i tio i morse...Buss till stationen, sedan buss hem... In och packade upp lite, fjutten började leka med grannkompisen, och jag lämnade över ansvaret till min mor, körde sedan bilen till KS. Träffade min läkare, neurokirurg från Danmark...(vilken opererade min nacke 26 april -10). Han sa att jag kan bli bättre om jag får en ny operation, denna gång i nivå 3-4...Jag fick genast en klump i magen och kände mej oroad...men samtidigt tackade jag ju ja till att sättas upp på operatioslistan...Hu...


Nå. Jag tar en sak i taget. Jag ska börja skolan på måndag. Jag vill inte få en massa "rester" pga en operation, så jag måste ju planera lite där... Och jag vill bli av med känselbortfallen och domningar osv...Och kunna jobba som förskollärare då jag är färdigutbildad... Det är ju bara ett enda år kvar...Ett ynka... Det fixar jag! Jag gör det...


Magen svider, det gör verkligen ont. Jag känner mej alldeles blockerad i tankarna just nu...Ont, trött, orolig. Vänner runtomkring mej som mår dåligt, och nu mår jag inte heller så bra... Jag tror jag tog ut mej. Kan man har för mycket empati?


Imorgon ska jag till BUP och prata om sonen och de bekymmer dagis har med honom. Om hans raseriutbrott han får (oftast med pappan och storebror) och vad vi kan göra för att hjälpa honom... Det är tungt att vara jag, att orka, men jag har verkligen inget val. Jag kan ju inte bara strunta i allt...


Skit. Tvättmaskinen är paj nu också. Sån tur man har... Trumman går knappt att dra runt, och maskinen är ju bara 3 år. Den ska f'n hålla fem år till, minst ju! Och högen med smutstvätt är enorm. Skit. Får ta med en hög till föreningen där jag är ordförande och köra ett par maskiner imorgon... Skit.


Lev väl.


 


Av Jessica - 16 augusti 2011 00:07

Det har varit ganska jobbigt den senaste tiden. Det började med att personalen på sonens dagis hade mest "ont att säga" om min son... JAg har pratat med BUP, jag har försökt vara med honom så mycket jag kan, och jag märker att han förändrats. Det gör mej vettskrämd. Tänk om det är något fel på honom? Eller att något hänt honom? Som jag inte vet om? Jag tog idag kontakt med rektorn på den enhet där jag vikarierar med jämna mellanrum och bad henne kolla om det finns plats för mitt barn på en av "hennes" förskolor. Det är en "ren" 5-årsgrupp och dagiset har stor gård och många barn, vilket jag tror är vad min son behöver. Dessutom är det ett kommunalt dagis, vilket betyder att det finns tillgång till ett team med förskolepsykologer osv om det skulle behövas. Där han går idag är de så jävla snåla (ursäkta svordomen, men den behövdes) att de struntar i att hjälpa barn som behöver det...De lägger allt på föräldrarna...Det har blivit kaos mellan mej och sonens pappa också, pga att dagis plötsligt vill ha pengar för platsen efter 3 år...Pappan har ingen dagisplats, och det är jag som är boendeförälder. Han har sonen 4 dagar i månaden...Han började genast hota att "ha honom varannan vecka och skita i att betala nåt jävla underhåll, för ska det jävlas med honom då ska de få se...". Problemet är att det går ut över sonen. Och mej... JAg fattar inte hur han tänker...Nåja. Imorgon får jag veta om det kanske finns en plats, och sedan ska jag tänka och vända ut och in på allt, innan jag bestämmer mej...Jag vet verkligen inte vilket som är rätt eller fel...


Alla runtomkring mej verkar må dåligt. Jag vet inte hur jag ska orka ta mej igenom allt detta, faktiskt. Kan ju inte bara strunta i hur mina vänner mår?! En sk väninna har jag iaf satt på avbytarbänken. Efter att ha satsat massor av tid och dyrbar energi på henne gjorde hon mej ledsen genom några dåligt valda ord. Sådana "kompisar" behöver jag inte. Hon kan aldrig komma tillbaka dit vi var tidigare... Ledsamt. Och en annan vän har en son som det snurrat runt i skallen på, och den idioen är pappan till min stora son. Min dotter hörde idag vad han satt och ljög om vad gällde hur allt gick till runt då min son blev till samt kom till världen. Han uttryckte sej väldigt nedlåtande och grovt, och struntade i att min dotter hörde allt. Och att han ljög som en häst galopperar verkade inte bekomma honom det minsta. Nu var historien ÄNNU värre, och jag ÄNNU hemskare. Jag blev så ARG att han utsatte min dotter för den obehagliga upplevelsen! OCH att han är så jävla feg att han inte kan ta denna diskussion med MEJ samtidigt som hans dunderpucko och psykfall till fru sitter bredvid! De två har förstört mer för sina "nära och kära" än man någonsin trodde någon kunde göra, och till råga på allt så ska de smutsa ner mej och min son, det är absolut förkastligt. Och oförlåtligt. Jag fick håla i mej för att inte agera. Jag kunde gjort något riktigt dumt....


Och min väninna, som är som en syster, har en cancersjuk mor, med ytterst kort tid kvar i livet, tre sjuka barn och ekonomin i botten och maken måste jobba utomlands...dessutom bor de 17 mil från mej, så jag kan inte hjälpa till med något alls... Och idag avlivades min kusins fina fina hund, som funnits i våra liv i nästan 12 år...Hon hade varit sjuk till och från under en längre tid, och idag gick det bara inte längre. Hon fick somna in hemma, i lugn och ro, och med dem hon älskade mest. Det är så frukansvärt sorgligt, men för hennes skull var det det enda och bästa....


Jag har fått magsår. Det går inte att vara på topp och jobba, jaga pengar, hålla i allt och trösta och styra upp och försöka ta hand om sin familj (ensam) och bara fortsätta att stångas vidare... Jag känner mej fullkomligt utmattad...Jag fattar inte hur jag ska orka plugga mitt sista år på Högskolan, med start 29 augusti, samtidigt som jag ska hjälpa och stötta mina barn och de vänner som mår så dåligt...Eller hur jag ska orka sköta hemmet, mej själv, min smärta. Jag har fortfarande ingen känsel i höger tumme, och f-kassan jagar mej och tycker att jag är sååå frisk... Borgarna är sjuka, hur kan de bara tro att människor skulle bluffa om hur de mår? Vem vill frivilligt leva utanför det sociala nätverket och knappt ha en krona över, snarare gå back, och hur kan de tro att en massa hot och straff ska hjälpa. Man tappar ju sugen. Orken. Min mage krampar, svider, skriker. Jag kan inte sova på nätterna utan insomningstabletter...Just nu har jag knappt någon styrka kvar alls att ta av...Och jag MÅSTE vara stark och kämpa för min yngste son just nu...men hur? Jag fattar inte hur jag kunnat hamna i detta virrvarr? Det är bara en massa smärta och kämpande...och utan pengar kan jag heller inte lösa ens det minsta lilla problem...Jag är ofri, stressad av allt negativt som är runtomkring mej, stressad av att folk räknar iskallt med att jag bara ska finnas där, ställa upp...Hur kan jag säga nej? Det är ju nära och kära...Men jag orkar inte, jag mår verkligen inte bra, hallå, är det ingen, INGEN, som fattar hur JAG mår av allt detta??? Och jag som MÅSTE stå på benen och vara stark. För mina barn. De har ju (nästan) bara mej...


Il vivra verra.


Det måste vända snart. Det kan inte bara vara svart negativt mörker, det måste komma in ljus, värme och hopp. Vart har det tagit vägen? Varför händer alla hemska saker just nu? Vad har jag gjort? Vad har mina vänner gjort? Min son? Vad pågår? SLUTA NU! Vänd på allt så det blir bra igen!


Jag ska. Jag ska ta en dag i taget. Först ska jag somna. Och i morgon ska jag orka kliva upp, orka lämna sonen på ett dagis som jag tappat förtroendet för, och jobba, och säkert försöka reda ut en massa sörja som svider i fler människors magar och själar än mitt... Men jag är ingen stålman, dock en spindelmamma, som håller i alla trådar. Och det tänker jag försöka göra. Ett tag till. En dag i taget. Och det måste gå. Jag är ensam där ute. Jag vet det nu. Och det måste jag utgå från då jag handlar och fattar mina beslut.


Tack för att du lyssnade. Jag behövde få ur mej detta. Det lättade lite runt hjärtat nu. Men min starka oro för vissa personer kvarstår dock...


Lev väl.

Presentation


Välkommen! Är en energisk 3-barnsmamma, med tre nackoperationer i bagaget... Lever ett hyfsat bra liv,trots smärtor. Tränar genom stavgång med bungypumpstavar. Ridning är min stora passion, trots allergi. Rider på ryska basjkirer

Fråga mig

0 besvarade frågor

Omröstning

Om det vore val idag, vilket parti skulle du rösta på då???
 Feministisk initiativ
 Vänstern
 Moderaterna
 Centern
 Sossarna
 Piratpartiet
 Kristdemokraterna
 Sverigedemokraterna
 Folkpartiet
 Pensionärspartiet
 Junilistan
 Något annat bättre parti som kommer snart
 Inte rösta alls, strejka på sofflocket

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards