Alla inlägg under februari 2012

Av Jessica - 28 februari 2012 17:10

Var ska jag börja?

I veckan som gick fick jag i presetn en ny diskmaskin. Tänkte att den gamla skulle passa perfekt hos sonens farfar som har svårt att gå och stå för länge, och därmed sparar på disk ibland =) Jag ringde en bekant till honom som köper och säljer beg vitvaror och frågade om han kunde åka ut och montera in maskinen som till nästa helg...Dagen efter ringde sonens farfar och talar om att den här personen som jag ringt och bett koppla in maskinen kommit ut och varit full. aAn hade sagt att jag sagt en HIMLA massa saker, som jag inte för mitt liv kunde känna igen att jag skulle ha sagt. Jag bara stod och gapade i chock med telefonen vid örat medan farfar talade. Tankarna snurrade i hundranittio och jag försökte förstå vad som hände. Jag var väldigt upprörd efter detta samtal...Inte i min VILDASTE fantasi kunde jag trott att effekten av att be någon vara snäll och koppla in en diskmaskin kunde bli sådan som denna. Okej. Inte nog med detta. Min ena klasskompis, som skriver examensarbete ringer upp mej och frågar om inte jag kan fråga vår förra lärare om inte vi också kan få chansen att ventilera i hemstaden, som den andra gruppen skulle få. Så vi ska slippa köra 30 mil över en dag. Javisst, jag mejlar fröken detta. På kvällen ringer hon upp mej och snudd på skriker åt mej att jag ska läsa kursplanen och att vi minsann godkänt att ventilera på högskolan, och jag får inte fram ett pip till mitt försvar. Känner mej bara helt i chock. VAD ÄR DET SOM PÅGÅR??? Jag meddelar kompisen via sms vad som hänt, och ber att få slippa prata mer med den läraren...

Okej. Så får jag ett brev från soc i fredags att jag inte inkommit med den ansökan samt information de efterfrågat. Jag EXPLODERAR! Jag har regelbundet skickat in material och underlag, oftast i original, till dem, och nu har min "riktiga" handläggare blivit sjuk och lämnat över till en ny förmåga....VAR ÄR MINA PAPPER??? Jag mejlar, jag skickar kopior, jag ringer. Hon struntar i att svara. Jag ringer, mejlar. Inget svar.

Imorse, när jag tittar till min femåring ser jag att hans ögon är igensvullna. Herregud. Försöker få honom att svälja en Zyrlextablett, mot allergi. Men den spyr han nästan på. Lite går ner, och jag lämnar honom på dagis. På vägen därifrån ringer jag husläkaren och ber dem skriva ut flytande Tavegyl alternativt Zyrlex. Det skulle inte vara några problem...Jag åkte iväg, lämnade in bilen (efter ett plågsamt men välbehövligt besök hos sjukgymnasten) på "service". Medan bilen fixades satt jag i ett kafé i närheten och filade på mitt jobbiga examensarbete...Jag meddelade sonens pappa att han ska åka till apoteket vid fyra och hämta medicinen. Så åkte jag hem i min servade bil, kommer just innanför dörren och det är sköterskan på vårdcentralen. Hon skulle bara meddela att läkaren inte tänker skriva ut någon medicin utan att först träffa min son. Jag blev ytterst irriterad och säger att han bevisligen fått den medicinen tidigare. Men sköterskan håller fast vid att det inte är någon av hennes läkare som skrivit ut den. "Men för sjutton gubbar! Han måste ju ha sin medicin, han är alldeles svullen i ansiktet! DESSUTOM är Zyrlex receptfritt, men den flytande varianten måste skrivas ut av läkare!" "NEJ, ni får åka till barnläkarmottagningen imorgon" "LÄGG AV! Då får jag åka till akuten med honom då!" säger jag och lägger på. DÅ RINGER HON UPP MEJ IGEN. "Varför kan han inte komma hit då? Om du tänker åka till akuten? Varför kan han inte komma hit då?" Jag bara gapar. Jag kan inte fatta vad som pågår. aAg tror inte att det är sant. Minunge har en allergireaktion, spyr upp de receptfria tabletterna, vägras flytande medicin och jag blir påhoppad av en sköterska. Och sonens besvär kvarstår.  Jag lägger på igen. Jag KOKAR!

Ringer upp sonens pappa och ber honom åka till husläkarmottagningen då, som kärringen sagt. De kommer dit, pratar med en söterska, går igenom tidigare händelser med reaktioner som liknar denna sonen har. Han får en tid för "provtagning" i slutet av MARS. Och sen ber fadern att få medicin så svullnaden ska gå ner. Då kommer den här sköterskan som JAG talat med och meddelar att han inte ska ha någon medicin, enligt telefonloggen med "hans mamma" utan han kan söka hjälp imorgon kl 8 på Barnläkarmottagningen istället. JAG BLIR TOTALT ROSENRASANDE! Vad i helskotta sysslar människan med?! Utmana en allergireaktion är livsfarligt! Bara för att jag la på i örat på en idiot!!!! Hittar en gamma flaska  Tavegyl från 2009 och ber O komma med pojken. Han ser inte klok ut i ögonen. Jag häller i honom av den gamla medicinen plus ger honom av mina Betapred. Efter två timmar ger det med sej...GISSA om jag ska anmäla någon imorgon?!

Nåväl.

Inte nog med detta. Om nu någon trodde det. Jag får ett mejl från min handledare, som säger att jag skriver fr många frågor och att han inte mäktar med att svara på det just nu. Men så bra, vi ska ju bara vara klara imorgon, typ... (Nåja, nästa vecka, men ändå...)

Jahaja. Ringer sedan åter upp min "nya" handläggare på socialkontoret. Min andra är tydligen sjuk. Jag har mejlat henne halva dagen samt lämnat ansökningsblanketten hon efterfrågat (IGÅR).  Den låg i hennes låda 7.00 igår morse. Varför hör jag inte ett ljud från henne??? Imorgon är förfallodatum för lån etc!!!! Hon svarar denna gång. Jag försöker låta trevlig, ta udden av mina ARGA mejl, lite iaf...På frågan hur det ser ut ang en utbetalning till mej svarar människan att "det kan jag inte ta ställning till ännu...jag måste dra det ett varv till med min chef eftersom du ju har de där bilarna" "WHAT!" Min ansträngning att vara trevlig är bortblåst. Det gick över... Jag svarar att den ena bilen har de intyg på att den inte går att sälja, att den inte har något värde, intygat från en bilhandlare. Och den andra ÄR MIN MAMMAS HAR JAG JU SAGT. "Blabla, enligt lag, juridiskt, blabla, du som är ägaren..." Jag ser rött. Jag ser svart. Jag blir totalt GALEN! Jag säger några mindre väl valda ord till damen på de höga hästarna och ber henne åka och hälsa på där det är varmt, lägger på, och bryter totalt ihop.

Jag känner mej som vore jag sinnessjuk!? Alla människor är fan emot mej, känns det som. Jag har en skadad nacke, lever med svettningar pga svår värk, onda armar, sömnsvårigheter och försöker klara vardagen, vara en god mor, betala mina skulder och utgifter. Men behandlas som om jag bluffar, ljuger, döljer och smusslar. Jag har ALLTID klarat mej själv! JAG har INTE valt att bli skadad, och jag har INTE valt den regering som för denna förnedringspolitik. Jag har inte det MINSTA lilla dåliga samvete att jag skrek åt den här socialsekreteraren. Jag skulle ALDRIG bete mej som hon, tala som hon, om JAG hade hennes arbete. Man förnedrar inte en människa som redan ligger, man spottar inte på den personen, och FRAMFÖR ALLT använder man inte DEN TONEN hon hade mot mej! Jag har snart 320 högskolepoäng, HUR många har hon? Jag har tre barn jag tar hand om, jag jobbar så mycket min kropp orkar och mår sämre och sämre för varje dag som går. Men jag ska ändå sparkas på, misstros. Den värsta kränkningen är att hon UTGÅR från att jag sitter på en massa jävla egendomar jag kan sälja för att "undanröja behovet av deras JÄVLA försörjningsstöd"! JAG ÄGER INTE ETT SKIT! Till och med den lilla privata pension jag har sparat ihop sedan 2002 tycker de att jag ska försöka få ut. Min PENSION!? Ska jag behöva leva på soc hela livet eller? Pga min smärta? JAG VILL INTE VARA SJUK OCH HA ONT! JAG HAR INTE VALT DET SJÄLV! Jag försöker bara göra mitt bästa, jag hjälper mina vänner, jag kämpar på, men inte ett skit tack får jag för det.

Vad ska jag göra?

Inga pengar får jag denna månad, och säkert inga nästa heller, eftersom jag bad enne fara åt h-vete. Jag sålde iaf bilen idag. Till min mamma. Vi skickade in papperen idag. Sockärringen kommer explodera. "Det är inte tillåtet" gapar hon i mitt öra. "Pengarna för bilen ska användas att undanröja försörjningsbehov!" SO WHAT!? Det är MIN MAMMAS BIL, MIN MAMMAS PENGAR, jag får inga jävla pengar hur jag än gör!

Nu är bilen inte skriven på mej. Jag har gjort fel och jag kommer få avslag på min ansökan, som DESSUTOM kom in för sent för att hon ska hinna behandla den innan den sista, TROTS ATT ALLT underlag fanns henne tillhanda för TVÅ VECKOR sedan! Jag är så himla knäckt att jag bara skriker ut min sorg, jag mår så jäkla dåligt att jag bara vill lägga mej under täcket, min hjäblebvrna känns helt uppsvälld och jag har totalt tappat min optimistiska sida. Vad jag är gör, det blir fel, fel, bara helt fel. Jag försöker hjälpa Lasse och hans kompis blir utkastad ur u´huset, trots att jag faktiskt inte vare sej sagt eller gjort något av det den andre mannen påstått. Jag hoppas verkligen att Lasse och B känner mej tillräckligt väl för att förstå att de orden och påståendeena kom från ett fyllo, en knäpp man!? Jag som bara ville hjälpa till, ge min diskmaskin som present, och så blev allt som ett litet helvete för L och B och mej...Fattar inte. Vad händer? Håller jag på att bli galen?

Jag känner mej sinnessjuk, faktiskt. Alltså, som att jag är med i typ Gökboet, eller något. Alla runt mej tilltalar mej på ett sådant märkligt sätt, de skriker, vägrar hjälpa mej eller ens lyssna. Det sägs att jag sagt saker jag ABSOLUT INTE sagt, och en del är arga på mej trots att jag inte vare sej sagt eller gjort något! Vad är det som händer?

Kan någon stoppa karusellen nu? Det är inte roligt längre. Jag vill av. Jag mår så himla dåligt. Fy fan så dåligt jag mår. Nu inte bara fysiskt längre, utan nu börjar det infektera själen också... Varför kan ingen rädda mej? Jag orkar inte vara stark och kämpa mer. Jag går back 12000 kronor denna månad. En månad till så tar Fogden mitt lilla radhus. Min stora fasa. Att behöva stta med skulder hela livet för något man inte längre äger. Med tre barn. Bara för att jag är sjuk. Utförsäkrad. Inte passar in längre. Trots att jag ALLTID kämpat och gjort rätt för mej. Hur kunde det bli så i mitt Sverige? Vart är vi på väg när "vanliga människor" har lust att BOKSTAVLIGEN SLÅ TILL t ex socialsekreterare?! För det är VANLIGA människor som pressats till det yttersta, dit det inte finns någon heder eller stolthet eller kämparglöd kvar...Om två år är det val igen. Jag tror inte borgarna är kvar då. Kanske inte heller jag? Man kan inte ta hur mycket stryk som helst. Det tar liksom stopp...Inte för att jag ska ta mitt liv eller så, definitivt ICKE. Men min kropp pallar inte hur mycket som helt. Inte mitt psyke heller. Jag har kämpat i hela mitt liv. Nu är det en alltför svår uppförsbacke framför mej. Jag tar ner garden. Jag lägger mej under täcket. Jag orkar inte.


Lev väl.

Av Jessica - 8 februari 2012 19:44

Jag trodde att jag skulle få sovmorgon i morse. Satt därför med mitt examensarbete till strax efter halv två i natt. Jag hade ett flow, helt klart. Jag kom igån så det bara sprutade idéer ur mej, allt efter jag fått en timme med en annan handledare än min tilldelade (som aldrig hinner svara på mina frustrerade frågor...).   

Jag har varit sjuk med evig hosta sedan oktober, så jag är väldigt trött nuförtiden...Vaknar på nätterna av hostan, genomsvettig och svimfärdig. Idag skulle jag till läkaren, 10:15...Bra så. Men så ringde mobilen, hörde vibrationerna, så dåligt som jag sover hör jag varje knäpp i huset. Det var från min älsklingsförskola, så jag blev jätteglad. Hade börjat svikta lite i självförtroendet då jag stått bredvid en kompis jag  "fixade in" på "min förskola" då hon blev inringd till jobb. Min mobil var dock tyst...Då började tankarna direkt; tänk om de är missnöjda? Tänk om de bara vill ha mej om det absolut inte finns någon annan? Men så var det ju inte...

När jag kom in idag blev jag sådär underbart härligt mottagen! En av tvååringarna på ena småbarnsavdelningen RUSADE fram till mej och ropade mitt namn. Hon kastade sej runt mina ben och jag böjde mej rörd ner och kramade henne tillbaka. Vilken egokick att starta dagen med!!! Jag var inne på avd med de allra uyngsta på förskolan. Jag trivs där, det är så läckert att observera de små då de utforskar sin omvärld. Jag bubblar inuti av lycka att jag får vara med på deras resa, att vara en av de som kanske gör lite skillnad i deras små liv...

Nåja, jag skulle ju till läkaren, så jag fick gå ifrån en timme imorse. Jag har fått en remiss till en LUNGRÖNTGEN samt tjatade jag till mej penicillin mot den eviga hostan. Jag tror nu att den har med mykoplasmabakterierna att göra, så jag hoppas jag har rätt... Jag har ledsnat på att vara trött och på att hosta.


Imorgon ska jag jobba igen på förskolan och sedan åka på möte med f-kassan och Af. Det är obligatoriskt och om jag missar det blir jag helt utan aktivitetsersättning...Det är tufft att vara utförsäkrad. Jag har fått ett litet försörjningsstöd från soc för den här månaden, men det är en sådan mental påfrestning att söka hjälp via dem att jag inte orkar många månader till. Å andra sidan lär jag heller inte få mera pengar, eftersom de kommit på att jag kanske kan sälja min gamla SAAB som turbon kraschat på, en årsmodell -98. Och dotterns trasiga EU-moppe. JA, så vill de att jag säljer huset, ett bostadsrättsradus som jag bor i vardagsrummet i, nära mormor och moster med man, och barnen har det hyfsat nära till skolan. Jag ska sälja och därigenom bli skuldfri, säger de. Men hallå, jag ska ju plugga bara till juni, sedan ska jag ju jobba!!! Jag vill väl inte flytta! Jag har fått ett massagebadkar som jag badar i för att lindra mina smärtor, det fick jag i 40-årspresent. Ska jag bara sälja huset, och ta vägen vart då??? Bo i en hyresrätt, 4 mil från stan, i en "andraklassensbyhåla" (sorry, men så är det) och dottern ska åka 1 timme ytterligare på sina redan 2 timmars långa resa till skolan? Skulle inte tro det!Min yngste börjar skolan i sommar. I augusti. Ska jag sitta och köra in honom då till skolan varje dag, nej, förresten, jag får ju inte ha en bil, jaha. Ska jag sitta på en BUSS varje morgon in till skolan och sedan ska jag, vaddå? Jag får inte heller godkänt att jag måste gå till en privat sjukgymnast för mina besvär jag får ibland. De anser att jag kan hålla mej till de som är anslutna till f-kassan. VAD VET SOC OM MITT LIV OCH MINA LIVSVILLKOR?! Jag MÅSTE går till min sjukgymnast, det är bara hon som kan lindra vissa problem jag får. Hur förnedrande och kränkande måste det bli att få lite hjälp under en kortare period? Jag ska ju bara plugga i fyra månader till. Sedan är ju saken biff; jag kan jobba. Om jag hade varit beroende av soc under en väldigt lång tid så kan jag verkligen förstå att de kräver sådana här saker...men jag, en människa som är hundra procent ärlig, visat alla kort på bordet, som kämpat mot vinden i 14 år och klarat mej hyfsat, jag blir behandlad som en oärlig tiggare som bara försöker lura till mej pengar jag inte har rätt till. Men snälla. INGEN kan leva på 2700 kr i månaden, ingen, och absolut inte en ensamstående trebarnsmamma. Jag vill bara klara mej tills skolan är slut. Jag vill bara att mina barn ska vara trygga. Jag kommer aldrig att sälja huset (vilket kommer sätta mej i ännu större kskuld eftersom jag kommer få för dåligt betalt) och jag säljer inte bilen, den är inte värd något för någon annan. Kanske får 3-5000 kronor. Varför skulle jag utsätta mej för en sits utan en bil då jag har en, visserligen så kan den ju när som helst krascha, den slukar olja, men ändå. Just nu rullar den, och jag behöver den...


Skitsamma. Jag ska prata med f-kassan och Af imorgon så får vi se vad de säger, beslutar ang min framtid. Jag har gjort allt jag kan, och jag har snart inte mer energi till att överklaga hit och dit heller. TUR att jag är en i grunden optimistisk och beslutsam person. Jag landar ändå oftast på fötterna. Men nu är jag i händerna på andra människors och myndigheters tyckanden... I händerna på myndighetsondskan. Den ondskan är omutbar.


På fredag ska jag i alla fall på rekreation. Då ska jag ut och rida. Underbart!!! Jag har fått "tillbaka" Topaz, min underbara häst jag bara tokälskar. Han har varit halt i flera månader. Men nu är han bra igen. Skrutt. I fredags var jag ute och red i snö och kyla, det var häftigt, men aj så kalla kinderna var då vi kom tillbaka...Och det var svårt att se vägen då jag körde pga all snörök. Läskigt värre. Nu är det hyfsat varmare ute ändå, så det ska nog frysas mindre på fredag och vara bättre väglag och sikt. Jag ligger lite efter med att läsa och analysera material till mitt examensarbete. Men samtidigt vet jag att jag är snabb då det gäller, och detta har ju även min handledare insett till slut...Han var väldigt impad av det jag skickat in hittills. Skönt. Jag blev så arg då han ville skjuta upp min ventilering till juni ist för mars. Jag vill ta examen i juni som alla andra. Och jag vet att jag kan. Har jag inte pluggat i snart 3.5 år hittills kanske? Jag är stolt över min insats och jag känner att jag gjort rätt. Men ibland har det varit övermäktigt...Jag har ju barnen också, de behöver tid de också. Men det har i stort gått bra. Ser nu fram emot ett liv utan tentor och en massa saker att skriva. Lediga helger och kvällar. Tid för mej själv och mina barn! Åh, vad konstigt det kommer kännas! Men underbart också!


Nu ska jag titta lite på TV. Måste sova i tid ikväll också. Ska ju upp senast 6.30...brrrr.jag är ingen morgonmänniska...alls...


Lev väl.

Av Jessica - 2 februari 2012 22:35

Nu har jag andats och skrivit och tänkt. Jag har skickat min prel projektplan till handledaren. Han har inte hörts av. Inte något ovanligt. Han verkar vara så ruskigt upptagen att han inte hinner med att svara, tydligen. Och jag är ju en extremt besvärlig student dessutom...Ja, ja. Jag har kommit fram till något i alla fall. Skönt. Sedan om jag kan skriva något från litteraturen också,, annars måste jag fundera om lite på intervjusvaren... Just nu kommer jag inte längre.

Ikväll var vi på den öppna cirkusträningen, men det var inte så kul eftersom "riktiga ledaren" inte var där... Men sönerna svingade i trapetsen i alla fall. Femåringen stod upp, TVÅ METER över marken, till synes helt orädd...Mitt hjärta stannade nästan, samtidigt som jag ville peppa honom och inte göra honom rädd. Svår balans... Storebror var gullig också och de lekte jättefint tillsammans. Skönt att de funkar ibland i alla fall   

Det har snöat ganska ymnigt under dagen, men det har varit fjäderlätt snö, så det har inte krävts enorma krafter att skotta bort det...KALLT var det, -17 grader på morgonen. Önskar jag var i Qatar där min mamma är nu. Hon hälsar på sin storasyster som bor där fn med sin engelske make. För en tid sedan bodde de i Hong Kong. Så kan det vara... Jag har fullt sjå att få mina pengar att räcka till mjölk, bröd och middagsmat varje dag, så det blir inga resor på länge. Dottern kom hem idag och meddelade att de ska åka slalom i Ronne med klasse/skolan på Friluftsdagen...Kostar "bara" 350;-. Och så kom räkningen för hennes sånglektioner för denna termin, 650;-, Det kostar att ligga på topp, typ.

Imorgon hoppas jag verkligen att jag kan åka ut och rida. Risken är att det är för halt eller för mycket snö alternativt för kallt...Håll tummarna nu så jag kommer iväg. Jag behöver verkligen det! Min gosehästkompis Topaz går igen efter vila i 3 månader pga hälta. Det var så UNDERBART att rida honom förra veckan, att jag bara log hela tiden. Jag blir så lycklig av honom. Han har en del bus för sej och lite knasgrejer. Han visar tydligt om man är för tydlig i mina instruktioner. Haha. Han drar bak öronen, ibland skuttar han till och det kan även komma ett upprört gnägg! Han är lite som jag, det går inte att ta miste på vad han känner! Han bjuder gärna på galopp och om han gillar den som rider honom går han framåt och bjuder till. Det är verkligen härligt att känna den här samhörigheten med en häst. Vi pratar liksom, fast utan ord. Jag vill rida imorgon, please.

Nej, nu ska jag försöka somna. Jag känner mej oerhört slut och matt och trött, men jag har svårt attvarva ner. Nu har jag så mycket tankar att det bara snurrar...hur får man ihop alla pengar man behöver till sina barns alla aktiviteter? Vaccinationerna? Vinterkläder? Ja, ja. Allt har sin tid. Jag gör mitt bästa, och jag brukar landa på fötterna. Det blir tufft fram till min examen, det fattar jag ju, men sedan...ska bli underbart och fantastiskt att kunna vara ledig på helgerna, att slippa all kurslitteratur, att slippa tentor och ångesten över alla dessa knäppa lärare som har makten över mej... Jag vill väldigt gärna byta hanledare, till en som inte nedvärderar mej, men det känns samtidigt som ett nederlag och jag vill inte vara taskig. Det är väldigt ovanligt att man inte funkar tillsammans fic jag höra, men vi gör verkligen inte det...och det är MIN utbildning och MITT liv. Jag ska fundera lite till. Har nog med problem. Förskolan där sonen går måste jag ju ta tag i också. När jag berättar vad jag och han utsätts för, vad de säger och gör, hur de handlar och gör så reagerar folk upprört och blir riktigt arga. Det har fått mej att inse att det verkligen ÄR fel och inte okej det som sker. Nu är det ju "bara" några månader kvar, sedan är det skolstart i augusti. BUP-kontakten jag har är mest terapi för min del...Jag har så mycket inuti mej nu så det känns som om jag väger hundra kilo...Jag får inte låta allt negativt komma åt mej, men det är ju lätt att säga...

Näää. Nu säger de på väderprognosen att det ska bli rejält kallt imorgon...Vad är rejält kallt??? Kan man rida i minus 10? Minus 15? När blir det inte roligt längre? Jag som är så lättfrusen av mej...Buhu. Bli fint väder bara imorgon, snälla vädergudar!

Lev väl.


                    



Av Jessica - 2 februari 2012 11:46

Lämnade sonen på fsk och blev inkallad för en "dryg tillrättavisning" för att jag inte hört av mej i tid igår ang att jag blev försenad. JAg hade varit och handlat mattor till jobbet och först körde jag åt fel håll och hamnade i Hägersten, istället för att åka norrut. Då blev jag ju sen. Och sedan glömde jag ringa fsk och meddela det i tid, och då hade de haft de SÅ jobbigt, nästan helt ohållbart, med min son! JAG ÄR SÅ J*KLA LESS PÅ DEM NU!!! I över ett år har detta pågått nu. JAg orkar inte mentalt. Vi har varit på BUP och han har ingen diagnos, vi har varit på samtal med fsk typ två gånger per månad. Enligt dem ställer han mest till med problem. Men det är ju så att om man utgår från att det ska bli problem så blir det ju problem. Han gillar verkligen inte att vara där, det märks. Och jag känner mej hemsk som måste lämna dit honom. Som tur är börjar han skolan i augusti. Då får han en ny chans att det ska bli rätt. Jag håller alla tummar. Han ska gå i en skola med Freinetpedagogik. Jag tror det passar honom och hans personlighet jättebra.Jag sitter just nu i min säng och ska skriva det förhatlia examensarbetet, men det sitter fast. JAg fattar inte hur jag ska tänka, vad är syftet, vilka frågeställningar ska jag ha? Jag har 13 intervjuer men jag får inte till något mer. Jag förväntas skriva 30 sidor om ett ämne, med teoretiska återkopplingar, men eftersom jag inte ens har en frågeställning kan jag heller inte börja. Jag kan inte fatta att jag som faktiskt är jättebra på att skriva har kört fast så här. Kanse är det för att jag tror att det är så jättesvårt? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Jag måste ha en sorts personlighet som gör att vissa människor tror och anser att de kan bete sej som de vill mot mej. Min handledare gillar definitivt inte mej, han är irriterad och förstår sej inte alls på mej. Han misstolkar precis allt jag gör och säger till något negativt, och det knäcker mej. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Nu är den där "snökanonen" på väg in över oss också. Imrse var det -13 grder och nu faller snön...OM det fortsätter kommer jag ju inte kunna rida imorgon. Det vore en mardröm. Jag behöver min ridning för mitt välmående. Jag har äntligen "fått tillbaka" min favorthäst Topaz, och jag längtar efter honom...Håll alla tummarna att vädret tillåter ridning imorgon.Nu ska jag ge mej på mitt j*kla ex.arbete Någonstans måste jag ju börja. Ikväll ska jag försöka komma iväg och ta sprutorna TBE och Twinrixen som är kvar. Det är jag och de två äldsta barnen som är kvar att ta dessa....Efter dem ska vi på öppna träningen på Cirkusskolan. Lilla sonen längtar så mycket att vi bara måste dit ikväll. Det är för långt till lördag... Skruttbarn. OM jag nu inte kan vara alla människor till lags och klara av allt som jag måste, så tänker jag åtminstone satsa på att vara en bra mamma och att jag satsar på att må bra inuti igen. Det har varit så mycket negativt runt mej det senaste året att jag nästan blivit utmärglad. Det är inte klokt ju! Att jag ska försöka ordna och fixa åt alla andra så jag själv blir helt uttömd på energi och lust...Jag har tappat det, men måste hitta tillbaka. Det verkar ändå inte finnas någon som ger tillbaka något till mej...Det känns hårt och jobbigt, men nu när jag vet hur det ligger till kanske jag kan börja rensa ut lite i bekanskapskretsen... Måste bara säga en sak till: Häromdagen bakade jag och 5-åringen. Så sa jag till honom att han hade så bra idéer. Då svarade han: "Jag har många bra idéer som jag sparar inne i huvudet!" GULLUNGEN!Lev väl!

Presentation


Välkommen! Är en energisk 3-barnsmamma, med tre nackoperationer i bagaget... Lever ett hyfsat bra liv,trots smärtor. Tränar genom stavgång med bungypumpstavar. Ridning är min stora passion, trots allergi. Rider på ryska basjkirer

Fråga mig

0 besvarade frågor

Omröstning

Om det vore val idag, vilket parti skulle du rösta på då???
 Feministisk initiativ
 Vänstern
 Moderaterna
 Centern
 Sossarna
 Piratpartiet
 Kristdemokraterna
 Sverigedemokraterna
 Folkpartiet
 Pensionärspartiet
 Junilistan
 Något annat bättre parti som kommer snart
 Inte rösta alls, strejka på sofflocket

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards