Jaha. Tiden går och läker sår. Kanske inte bokstavligen. Man måste allt vara aktiv själv. Sedan mitt förra blogginlägg har jag klättrat upp ur mörkaste djupaste hålet. Jag ser nu ljuset vid horisonten. Och det är faktiskt bara min egen förtjänst. Och lite Gunillas. Hon och jag åkte på en superimpulsiv Hamburger Börs-kväll i torsdags, och det var det mest roliga jag gjort på väldigt länge. Vi tittade på R.EA Och vi åt gott, drack lite grann och jag skrattade så jag grät. Ola var absolut fantastisk. Jag njöt av svindyr oxfilé och jordgubbssorbet...chokladtryffel...Vi bara skrattade. Och njöt. Dagen innan var jag och min dotter ute och red. Vi fick några timmar med härligt solsken och fina busiga hästar, samtal i bilen, mor/dotter osv...Energikick....På fredagen red jag igen. Den här gången var det bara jag och AK, ägarinnan av alla Basjkirerna. Min favvo Topaz var helrockig och kastade med huvudet och studsade ovanligt mycket...Jag flög till och med av! Rakt över huvudet på honom. Jag landade på fötterna, allt gick i slow motion. Sedan fick jag känna på Basjkir-turbon. JÖSSES, så SNABBT han sprang. Det kändes inte ens som galopp, utan det gick i fyrsprång. Jag hann knappt bli rädd. Jäklar så snabb han var...Var ganska trött efter, men lycklig. Nu måste jag börja om lite med honom, och "uppfostra" honom lite igen. Jag kan ju inte rida på en häst som gör allt för att kasta av mej =)

Det har hänt lite tokiga saker också. Riktigt allvarliga saker, till och med. Min yngste son var alldeles svullen i ögonen en morgon, och jag tog det ganska lugnt. Ringde VC och bad dem skriva ut antihistamin, typ Tavegyl eller Zyrlex. Sedan lämnade jag på "dagis". Han blev sämre under dagen och när jag kom innanför dörren hemma ringde en sköterska från VC och meddelade iskallt att de inte tänte skriva ut medicin till min son. "För vi har inte träffat honom" Jag påpekade att det finns journalanteckningar på att han fått Tavegyl tidigare, men hon vidhöll att jag inte skulle få medicinen. Barnet var nu väldigt uppsvullen, med väldigt uppenbar allergireaktion. Jag sa att "nu lägger jag på, jag ska ringa akuten" och så la jag på. Då ringer människan upp mej igen!!! Jag såg rött. Hon undrade varför jag inte kunde komma med pojken dit, och jag bara skakade på huvudet i förvåning...Jag la på igen, för jag skulle ringa akuten. Då ringer hon EN GÅNG TILL. Jag bad henne lägga på och sluta sinka mej. Sedan bad jag pappan åka in med sonen. De åkte dit, precis som hon föreslagit. INGEN LÄKARE fick se honom. Utan en sköterska tittade lite på honom och ställde lite frågor...när pappan säger att "kan vi få lite medicin nu då så det inte blir värre" säger "damen" jag hade talat med i telefon att "enligt telefonloggen med modern ska han inte få medicin utan han får åka till barnmottagningen kl 8 imorgon". Pappan, som verkligen inte fattade hur allvarlig situationen var (han är inte allergisk själv) åker hem med barnet till mej. Sonen börjar få svårt att andas. Jag ger gammal Tavegyl jag har i skåpet plus kortisontabletter jag fått mot mina lungproblem. Han blir något litet bättre. Direkt på morgonen ringer jag barnmott och berättar att VC skickat hem ungen utan akutmedicin dagen innan och att det hade kunnat gå väääääldigt illa. Han fick komma in direkt. Och fick akutmedicin. Det rådde ingen som helst tvekan om att han behövde akuthjälp. Jag är nu så himla upprörd och känner rysningar  av skräck då jag tänker på hur illa det hade kunnat gått med min son. OM han hade dött...jag hade ...ja, jag vet inte...vad hade jag gjort?

Jag måste göra en anmälan. Jag vet inte hur man gör, men jag måste se till att hon får en varning. Om hon skiter i att ge ett sjukt barn medicin (som dessutom var på plats med läkare och allt, men som vägrades att träffa en läkare) pga att mamman (jag) lägger på luren i örat på henne för att jag är hysteriskt stressad av att han är dålig, då ska hon nog inte jobba som sköterska. Eller hur!

Idag var jag och träffade min handledare (tillsammans med mina två kursare och mamma åkte med) i Uppsala, på IKEA. Han har vissa uppfattningar om mej. Jag blir så förvånad. Han tycker att jag är oerhört kraftfull, energisk och att jag skriver mycket bra. DET är positivt. JA. Men sedan har han en uppfattningom att jag har ett rent kaos runt mej, att det är otroligt underligt att jag ens får något gjort. Han kan inte förstå att jag hinner. Tex att vara mamma, att sitta i tre styrelser, vara aktiv politiskt osv. PLUS plugga.  JAg är bara effektiv. Men jag kan hålla med om att det händer lite för mycket ibland. Men jag gör alltid mina saker jag åtagit mej. Jag vill göra bra ifrån mej. Jag vill få ett liv som jag kan styra över själv. Jag vill inte söka hjälp hos soc. Jag vill klara mej själv. Jag vill tjäna egna pengar. Jag vill bli pigg och frisk och smärtfri.Så ser det inte riktigt ut. Men ingen kan anklaga mej för att inte kämpa och försöka. Jag rider främst för att jag blir lycklig, men jag blir också starkare i kroppen, ryggen, nacken, det trodde ingen, inte läkaren, inte sjukgymnasterna. Men så är det. Tyvärr är det kostsamt att åka dit, bensin är dyrt. Tyvärr kostar varje ridtur pengar, pengar jag verkligen inte har egentligen...Men å andra sidan. Jag slutade snusa för några år sedan. Jag festar aldrig. Jag gör aldrig något som kostar pengar förutom ridningen. Mina barn får sina träningspass, mina barn får kläder. Mina barn får allt jag bara kan. Jag sitter i skiten just nu ekonomiskt. Att bli utförsäkrad har inte direkt gjort mej rikare, bara mer knäckt psykiskt och att bråka med socialkontoret är nog det absolut mest psykiskt påfrestande jag någonsin gjort. Jag har lämnat ut mej fullkomligt. Totalt. De har full tillgång till mina kontoton, de kräver att jag ska sälja mitt lilla ´hus, dotterns moppe, flytta flera mil från vår trygghet till en hyreslägenhet, de säger att jag måste ta ut min privata pensionsförsäkring (vilket inte går) och min sons pengar anser de är mina. Jag blir så frustrerad. Jag bara försöker göra mitt allra allra bästa. JAg försöker orka plugga klart till förskollärare. Jag försöker ordna till en framtid för mej och mina barn. MEN, Jag blir misstrodd. Jag är utförsäkrad. Jag ska jobba. Jag ska flytta. Jag ska sälja mina alla eventuella ägodelar. Vad kommer jag ha sedan. Om jag inte fixar detta nu? VAD händer om jag inte får någon hjälp från tex soc just nu. Jag vet inte. Men jag landar på fötterna. Jag har landat på dem igen nu, men det såg riktigt illa ut för någon vecka sedan. Jag har fått lite mer energi genom skrattet och maten i torsdags. Och genom "mina" hästar....Jag ska kämpa på. Jag har EN vecka kvar att skriva på mitt examensarbete. Jag tvekar. Kan jag bli färdig i tid? HJÄLP.

Oj, som vanligt, intensivt, hoppigt, rörigt. Jag är kanske intensiv då. Men och?

Jag har haft en hel del bra samtal med dotterns kompis far. Han är en sådan där man som är lugn, klok, eftertänksam, varit med om massor av saker i livet, en fin pappa, trevlig. Jag har även talat med hans före detta (fru?) och henne gillade jag SKARPT! Det är våra respektive barn som är huvudtemat, såklart, men det är så härliga människor att prata med. Jag hoppas jag "får ha dem kvar" alltid.... Det är inte ofta man hittar vänner som vuxen, men hans ex-dam är fantastiskt karismatisk och han själv är en kanonperson. Jag blir stärkt och jag blir glad då jag pratat med honom, Och med henne. Kloka fina är de, vad roligt det är. Och så slumpen kan bli ibland. =)

Nåja. Nu ska jag lägga mej och sova. Ska ta en liten insomningstablett...Jag blev allvarligt allergiskikväll  pga att jag kramade min lille son som lekt med katter hemma hos sin pappa idag. (Pappan är kattvakt i tio dygn). Jag svullnade igen i hela högra ögat...allergisk i typ "andra hand" liksom...Jag trodde inte att jag var såååå allergisk faktiskt. Jäkla katter...fick göra en genomgång av sonens alla kläder (in i maskinen, tvätta, tvätta) och så duscha honom...Det känns jobbigt att pappan inte riktigt kan ta detta på allvar med allergier...han själv har aldrig varit allergisk, jag har varit det sedan barnsben. Jag har nästan förlorat min dotter som ettåring pga en anafylaktisk chock pga jordnötssmör....Jag har varit med länge, och jag vet hur farligt det är. Och ÄNDÅ sker sådan saker som att en sköterska skickar hem en unge som är sjuk utan medicin eller att pappan till min son tillåter full aktivitet med katter under flera timmar, och sedan låter honom komma hem till en superkattallergisk mamma....suck...katthår är bland det värsta man kan få på kläder/i sitt hem. Det är som små hullingar på håren. De finns kvar, typ forever....Men, men...

NOG om detta, nu SKA jag sova. Imorgon är det bara järnet med examensarbetet som gäller....och klockan halvfyra ska jag till den där lungutredningen...det kommer ta en timme...jag vill inte att pappan hämtar sonen och leker mer med katterna nu, jag orkar inte bli sjuk hela tiden...På torsdag ska jag på S-möte och dit vill jag helst inte släpa med mej femåringen...men det får gå. Jag kan inte riskera att bli sjuk hela tiden. Så. Nu har jag bestämt mej. Jag tar hand om min son själv. Punkt.

Lev väl.