Hej hopp!

Det blir ett superkort blogginlägg idag. Jag måste bara säga att jag tar mein högskoleexamen på tisdag! Jag har avverkat 3.5 år på högskola och kommer ut med bra betyg rakt över trots att jag kämpat mot värk som aldrig ger upp, dålig ekonomi, mina barns olika problem och behov etc. Jag har kämpat och varit envist beslutsam. Det skulle bara gå. Och vet ni vad? Jag har fått JOBB! Jag kommer pendla och det är vad jag vill. De är superglada att jag sagt ja, och på torsdag ska jag skriva papper!!!! YES!

Jag har börjat skola in min yngste son i förskoleklass, och det har varit ganske knepigt. Han är smart men mammig, och har liiiite svårt att läsa av olika koder. Och veta var gränser går, och här bland de lite större barnen (det är en F-9 skola) så märks det tydligare...men det kommer bli bra. Pappan är dock lite för dåligt intresserad tycker jag. Det är faktiskt sonen som är den stora förloraren. Jobb kan aldrig bli viktigare en ens barN! Utan fysisk och psykisk närvaro med sina barn så stannar livet, så känner jag. Hur kan man bara vara med sitt barn fyr, fem dagar i månaden och vägra ta ut semester och "bara vara" med sin son? det är en gåta för mej...Själv stressar jag upp mej för att få ihop inskolning på fritids och min andra datatomografi av nacken med att jobba på timme veckorna 26 + 27 och att det inte kraschar ekonomiskt för mej innan jag får första månadslönen...Det löser sej, det gör det alltid. Jag ser till så det gör det. Soc hjälpte till denna månad, och de beviljade också ett stöd så jag kan ta med min deprimerade 12-åring på en viktig morochson-dag nu snart på Grönan. Det känns helt fantastiskt. Han behöver få skratta lite, så dåligt som han mår nu...Jag vet inte varför hans liv känns så tungt och han vet nog inte själv. Halva lärarkåren på hans skola, BUP-teamet och skolpsykologerna plus min släkt är involverade i detta, men vi får ingen ordning..Känns oerhört frustrerande...men hoppet finns iaf. En dag i taget. Så måste det bli. Han måste få medicin, och kanske en diagnos. Jag ger aldrig upp, han ska må bra snart igen!!! Snart vänder den här atlantångaren äntligen! Fast jobb med bra lön! Och bra tider. Och hopp1

Imorgon ska JAG göra något kul som omväxling! Jag och min dotter ska gå på Huddingefestivalen med hennes pojkvän. Hans pappa har ordnat så vi får ett artistpass, så vi får komma in gratis OCH backstage =) Inte för att jag är någon backstagetyp, men heja på hans far ska jag åtm göra. Håller nu alla tummar att det låter bli att regna! Och så ser jag grymt mycket fram emot att ta examen, dricka min halvflaska ÄKTA champagne och gå ut och äta middag på tisdag, på examensdagen. Det är ju inte klokt! Tänk! Hela livet kan förändras bara man har ett mål och aldrig ger upp samt är villig att kämpa. Mitt liv har färändrats. Jag har opererat nacken två gånger under mina studieår, jag har fortfarande ont, men jag mår lite bättre, jag har ett jobb att gå till och jag kommer få en hyfsat pension. Mina barn har en akademiskt bildad mor och jag är främst av allt väldigt stolt över mej själv! Det får man vara om man gått i mina kläder och levt mitt tunga liv! Nu är det en ljusnande framtid som är vår; min och mina barns!

Lev väl!

Jag är här igen  

Hela dagen har gått åt till att försöka bli av med rygg och nackvärken. Och skriva klart del 1 av hemtentan. Jag lyckade iaf att skicka iväg tentan, men har en hel del kvar på del 2...USCH, vad jag tycker att den här tentan är segdragen och jobbig. En av de allra jobbigaste hittills. Å andra sidan så drar det ju ihop sej; examen 5 juni. Klart att det ska vara svårare "mot slutet".

Jag har varit på BUP på eftermiddagen och diskuterat mina söners dilemman. Min yngste har lite jobbigt med sitt humör, sin bestämda uppfattning och järnvilja, medan storsonen är som ett stort öppet sår. Både av ilksa men också av depression. Det verkar bara vara dottern som (ÄNTLIGEN) verkar må riktigt bra. Men det KAN bero på att hon numera har en fantastisk pojkvän. Alex heter han, och han är så söt och fin och mjuk, och jag ser hur kär han är i min dotter. Det är fantastiskt. Och jag är glad för dem båda!

Jag har, för några veckor sedan, ju börjat med en medicin, som eg är för/mot epilepsi. Den kallas stämningsutjämnande, och jag har sagt att den inte verkar fungera. Men jag har ju faktiskt blivit lite piggare, lite mindre stressad och jag orkar kliva upp i hyfsad tid på morgonen. Jag har förstås min värk kvar, trots operationerna, men den är åtm lite lugnare än tidigare. Idag, då jag satt länge (och illa) med tentan så ökade värken avsevärt. Jag MÅSTE tänka mej för... De här tabletterna har gett mej och min familj en hel del tid. Jag känner att jag hinner tänka innan jag reagerar med ilskna utbrott, som jag gjorde förr. Jag andas lugnare, sitter mer avslapppnat. De är verkligen stämningsutjämnare, utan att för den sakens skull ta bort några känslor... Jag har en kusin och en moster som också skulle må bra av liknande medicinering, men enligt min envisa moster så är det "fult och fel" att gå till en psykolog. Jag tycker att man är oansvarig och till ch med korkad om man inte hjälper sej själv... Jag blev utmattad  efter alla år av kämpande, av att försöka få ihop ekonomin efter jag blev utförsäkrad, försöka övertyga soc om att hjälpa mej utan att jag måste sälja mitt lilla radhus. Jag blev helt slut av att hjälpa alla andra, av att ha tre styrelseuppdrag, extrajobb, skolan, barn som mår dåligt, vänner som mår dåligt. Min energi tog slut. Jag hamnade vid ett stup. Jag ville inte ramla ner i avgrunden. Så jag bad om hjälp. Då tar man ansvar. Då är man en bra mamma. Då är man smart. Jag har fått ett annat liv, och jag vet att min moster i allra högsta grad skulle må MYCKET bättre, och vara mindre sliten, om hon sökte hjälp mot stressen, så som jag gjorde till slut. Jag föreslpr, berättar hur bra jag mår, hon bara slår vilt ifrån sej och säger bestämt att hon "aldrig kommer äta medicin för psyket". Det är synd tycker jag...

Min stora son behöver s¨dana här tabletter. Men läkaren på BUP sa bara att man inte ger unga medicin "hur som helst". De ska först ordna så det han har runt sej är tryggt och stabilt. Det ÄR tryggt och stabilt, och han vill inte ha några förändringar. Han HATAR. Han hatar skolan, han hatar folk, han hatar allt. Lillebror kommer i vägen för sin storebrors frustration alltför ofta, och jag försöker skydda. Samtidigt som jag vill hjälpa den stora. Men det är så mycket frustration och ilska. Jag fattar att en växande människa påverkas av mediciner, men samtidigt är det så att om ingen hjälper min son så gör han snart illa sej själv och sin bror. Allrahelst sin bror. Det går inte att ha dem tillsammans, inte en i bilen i fem minuter. Det är så mycket frustration och ilksa hos min stora son, och jag vill inte att min yngste ska utsättas för den här ilskan. Varför hjälper inte bUP oss? Jag blir oerhört stressad och frustrerad av deras långsamma handläggning. Det går veckor och min son sliter med sej själv för att inte rasa igenom och hamna i det totala mörkret. Han vill ha ett stopp, han behöver hjälp. Det funkar inte att ha ett möte nu och då. Det enda de kommit fram till är att min son mår sämre än genomsnittet... Ja! Det vet jag väl! Varför tror ni jag sökt hjälp!? Finns det någon där ute som har ett deprimerat barn och som fått hjälp på något sätt? Medicinering? Funkar det eller inte? Vi tror att min son har den mildare varianten av ADHD, den som är vanligast hos tjejer. Alt en annan neuropsykologisk diagnos. HJÄLP OSS DÅ! Jag har läst på om svåra koncentrationsstörningar, om exekutiva bla bla nånting och ADHD, Asberger och bipolär sjukdom samt autism. Jag tycker eg inte att det är något som till fullo "passar in" på min son. Han har liksom drag från än det ena än det andra...Jag vill iaf ha tips, råd men främst HJÄLP innan det händer något riktigt allvarligt!

Jag hade styrelsemöte i föreningen där jag är ordförande idag. Det var två nya med, som valdes på stämman, och EN av dem är en person som är urjobbig. Men ikväll skötte hon sej. Det var såååå skönt! Jag orkar inte med tjatiga och tjafsiga omständliga människor. Allra minst då jag har ont.

Jag hämtade lillsonen hos pappan efter mötet. Han hade fått lära sej att mellanmjölken vi dricker här (den är grönvit, förpackningen) är "Hammarby-mjölk". Ibland blir jag så himla trött på hans far...ALLT han säger är enligt min son det enda sanna. DESSUTOM säger barnet att jag inte kan laga god mat och att det "bara är pappa som kan laga mat"! Och då ses de 4 dagar per månad!!! Ganska orättvist! Oj oj, så jag blandar här, bland olika ämnen. Men sån är ju jag.

 Längtar till onsdag då jag ska på anställningsintervju. Det ska bli så himla häftigt och spännande att få komma dit! Men samtidigt är jag grymt nervös eftersom jag ju förväntas KUNNA en massa saker nu, jag är ju (nästan) en förskollärare. Och tänk om jag inte kan tillräckligt mycket eller tillräckligt bra? Jag kanske är skitdålig då jag väl kommer ut på jobb? Men jag tror eg inte det. Osäkerheten ska väl dyka upp så här då man är grön och inte har så mycket erfarenhet...Jag har ett gäng kompetenta förskollärare på twitter som kan stötta. Jag tror det ska bli bra. Det är något "visst" med just denna förskola. Jag vet inte exakt vad det är, men det känns som annonsen var skriven för JUST MEJ. Och att jag faktiskt kommer få jobbet. De har TVÅ platser, och jag vill verkligen ha den ena, och kanske min klasskompis Tina kan söka den andra? Hade varit mycket kul om Victoria hade sökt denna tjänst istället för den hon nu skrivit papper på. Vi hade varit ett grymt team... Men å andra sidan; jag är en bra ledare och har social kompetens. Jag klarar mej, jag kommer trivas, jag kommer få jobbet, jag måste få jobbet, jag vill, vill, vill!  

Nu måste jag försöka läsa igenom lite mer litteratur jag behöver känna till för att kunna skriva del 2 av hemtentan. Eftersom jag ska rida imorgon istället för min vanliga riddag (fredag) blir allt så annorlunda och omkastat imorgon. Bland annat ska jag hämta ut mina nya glasögon. Jag laddade min "gamla" mobil, min privata, av en händlse idag, och då jag startade den pep den. Jag hade fått meddelande om att hämta brillorna. Den TREDJE MAJ! Jag som längat efter de nya hur länge som helst ju! Nåväl. Imorgon blir det till att dumpa av sonen på förskolan, köpa obligatorisk latte på MCD samt hämta ut brillorna, för att sedan åka ut och rida. Jag tror jag kommer få rida dotterns favorithäst igen, Timon, eftersom han har en annorlunda trav än "min" Topaz. Och det gör att jag kan träna lite bättre på att "rida lätt". Jaja. Nog om detta. En stor kopp té nu tack. Och sedan läsa och läsa och lääääsa, för att sedan skriva och skriva.

Allt gott till er där ute!

Lev väl!    

Halloj!

Livet kutar på. Jag har, som vanligt, haft massor för mej...Jag mår bättre i nacken nu än på typ 15 år, tack snälla kirurgen på KS!!! Jag har tagit upp ridningen igen och rider med nackkrage,,,Är medveten om att det antagligen ser hur konstigt och galet ut som helst...Jaja. Min äldste son mår inte så bra, han är deppig och vi har nu varit på tre besök på BUP. Han skulle behöva lyckopiller under en period, det tror åtm jag. Men, som läkaren sa, man är mycket restriktiv mot att medicinera unga växande barn. Jag förstår det, men ibland känner jag att det är det enda som skulle funka... Själv har jag börjat äta något som psykologen kallar stämningsutjämnande medicin. Det är en epilepsimedicin, men den "coolar" liksom ner en...Jag har varit totalt utmattad efter alla turer med sönerna, skolan, mina styrelseuppdrag, socialen, utförsäkringar, nackoperationer etc. Mitt i allt kaos har jag skrivit ett examensarbete på 15 hp och jg har pluggat i 3.5 år...Otroligt stolt över mej själv, men nu först fattar jag att det inte varit särskilt hälsosamt för min del...Att vara ordförande i en bostadsrättsförening med en massa vattenskador och konstiga människor, ansvar och annat slit har också tyngt mej... Jag kan inte föreställa mej hur det skulle kännas att vara LEDIG på helgerna och att BARA ha ETT jobb...(möjligen mitt styrelseuppdrag i sossarna också då såklart). Nu tar jag mina tabletter som läkaren föreslagit, och försöker hitta en balans i livet. Imorgon ska jag skriva klart min hemtenta jag håller på meg just nu... Jag ska rida på torsdag istället för min riddag fredag. Jag ska gå i skolan denna fredag pga en kursstart. Det är min absolut sista kurs. Helt ofattbart! Sedan är det examen. Det känns  nästan obegripligt!!!! Jag har en ÄKTA champagne i kylen. En Moet & Chandon. GISSA vem som ska dricka av den i juni?   

Jag hämtade min "nya" bil idag. En Opel Astra. Jag hade sådan tur att jag fick ta lån, så jag slog till direkt. Härlig känsla att köra en nyrekonditionerad bil. En ny bil. Jag känner att hoppet och ljuset är på väg tillbaka in i mitt liv. Jag har börjat att återhämta mej efter flera år av slit och slut. Jag fick ett ryck och sökte ett jobb 6 mil från mitt hem, och dagen efter ringde de och ville absolut träffa mej på en anställningsintervju. Jag blev både glad och paff. Jag kommer få pendla, javisst. Men herregud, jag kan ta en tjänst på 30 timmar ju! Jag fixar det om jag får jobbet. Nu vill jag ut i livet, jag är så less på att ha ont, ont och ont och att vara trött och mer trött. Jag vet inte om det är medicinen jag äter eller om det är nackoperation nr 2 som gjort att jag få lite mer krafter. Eller är det kanske ridningen? Jag vet inte. Det kanske är en kombination. Jag bryr mej inte, jag bara lever på nu. Det är härligt att börja se ljuset i tunneln. Att se hoppet vifta glatt en bit bort.

Just ja. Idag hade min femåring sin första dag i förskoleklassen. Han skulle träffa sina blivande lärare och klasskamrater. Det gick mindre bra. Han är ett sådant där barn som behöver gott om tid på sej då man gör nya saker. Jag är inställd på en ganska lång inskolning, och jag hoppas det går att börja med inskolningen på fritids ganska snart... OM jag skulle få jobbet jag sökt (vilket ag inte ens vågar hoppas på) så måste jag på något sätt få till att jag får tid till att skola in sonen. Men det ska nog gå bra, de verkar toppenbra att ha att göra med. Jag är så lycklig över att jag tog beslutet att plugga till förskollärare, och att jag kämpat igenom 3.5 år. Nu har jag ett YRKE. Jag är en akademiker. Jag kan söka jobb som ger en hyfsad lön. Jag känner mej såååå glad och sååå stolt.

Nej, nu bara måste jag sova. Imorgon har jag tentaskrivning hela dagen och sedan styrelsemöte på kvällen, men först ett BUP-möte ang min yngste son... Han kraschade på förskolan igen förra veckan och han mår inte heller helt hundra. Ibland undrar jag om det kanske är mina gener som "förstör" mina barns goda humör? Den lilla fixar inte att han blir maktlös eller att han inte vet vad som ska ske, medan den stora ser alla som idioter och dumhuven och taskiga och livet är skit, och svart och blä. Det är inte lätt att växa upp, och det är inte lätt att vara en ensam mamma utan pengar heller...Men som sagt, snart kommer det vända. Det måste det. Jag har kämpat så hårt för detta och jag ska klara det. Jippi.

Lev väl.