Jag har äntligen tagit examen och kan titulera mej förskollärare. Jag har fått en fantastiskt fin arbetsplats som jag var på idag och vi skrev papper. Jag börjar på timmar v 26 + 27 och sedan startar allt den 13 augusti. Jag får pendla, men det gör inget, det ska bli skoj. Det är värt att åka en timme enkel resa så länge man tivs...

Jag har fortsatt med ridningen och jag ser fram emot sommaren då jag ska rida lite extra intensivt. Det kommer bli färre ridtillfällen då jag börjat jobba så långt hemifrån, tyvärr...Illa, för min kropp mår så mycket bättre av min ridning. Men å andra sidan; det mesta går att lösa...

JAg har idag fått en chock då jag hämtade yngste sonen...jag ska tydligen gå på ett möte med socialen tillsammans med sonens mentor och pappan. De har gjort en orosanmälan. Lite sent nu, tänker jag. Han slutar om tre veckor...och vi har haft de här problemen på förskolan sedan januari, FÖRRA året, hur kan det PLÖTSLIGT blivit dax att göra en orosanmälan nu? Jag är så trött på alla dessa anmälningar hit och dit, men som förskollärare vet jag ju att man är skyldig att anmäla misstanke om att barn inte har det bra. Men i vårt fall är BUP redan inkopplade eftersom förskolan inte tagit in någon resurs till min son och de har mest klagat hela tuiden...Jag tänker att vi nog är väldigt observanta och uppmärksamma på att det är lite besvärligt då och då med vår son! Jag är övertygad om att det handlar mycket om miljön, dvs förskolan. Alla förväntar sej att min son sa göra något dumt. Och han är ganska lätt att provocera.. Det känns väldigt tråkigt att avsluta 3 år på en förskola med ett sådant här slut. Jag hade önskat att min son kunde fått slutat redan idag. Imorgon. Men jag har jobb att göra och sedan är det inskolning på fritids och förskoleklass...Jag hoppas att min son kommer få en bra start i sin nya miljö, och att han slipper detta som han fått bära på sin rygg på denna förskola. Jag vet att han inte är en liten ängel, men han är fan heller inget monster heller.... Jag har haft en väninna som själv haft (eller snarare har) en son som är oerhört utåtagerande och upplevs som känslokall. Hon har själv sagt att hon inte har förmågan att tillättavisa honom eller ens säga ifrån till honom, och när han kommer i närheten av ett annat barn som inte tål att bli provocerat eller då han har maktposition då exploderar han. Min lilla har "råkat ut för" den här pojken många gånger, men sista gången nu, då var det oerhört allvarligt. Han hade knuffat omkull, rivit, slitit i min son och om och om igen puttat honom framför sej. Allt medan hans mamma gjorde INGET. JJag själv var ute och letade, eftersom sonen stuckit iväg på cykeln kvickt som ögat medan jag ställde in matkassarna.Det tog kanske 2 minuter. Jag kunde inte ana att han skulle åka hem till dem (de bor väldigt nära). De hade vägrat släppa in honom och han förstod inte varför, och då hennes son började knuffa på honom och säga att han skulle sticka så blev han både kränkt arg och rädd. (Han hade kissat på sej upptäckte jag senare då vi kommit hem) Mamman ruingde mej och jag cyklade dit och hämtade honom på en sekund. Jag tror aldrig jag sett min son så uppriven och förtvivlad någonsin faktiskt. Efter några sms-meddelanden med mamman så har vi nu inte längre en vänskap kvar. Det hon utsatte min son för är för mej oförlåtligt. Jag struntar i om hon inte känner att hon kan handskas med sitt barn, då söker man hjälp!!! BUP finns! Aldrig någonsin ska ett barn få tillåtelse att utöva sådan makt och kränkande behandling mot ett annat barn utan att den vuxne ingriper. Det är fanemej sjukt! Jahaja. Som sagt. Vi är inte vänner längre. Jag har talat med henne om vad jag känner och att det gick för långt, och detta är typ TIONDE gången, så jag är inte bara småsur. Dessutom har jag alltid varit den som ryckt ut och funnits där för henne, men hon har aldrig någonsin funnits för mej...Det är inte att ge och ta. Jag orkar knappt med mitt liv och värre har detvarit innan examen, med taskig ekonomi och noll socialt liv...Dubbla jobb, styrelseuppdrag etc...och så ge bort energin till hennes problem ist för att plåstra ihop mina och barnens...Nej, det går inte att umgås med någon som stjäl energi. Man ska ge varandra, inte ta allt från den andre. Det är oerhört egoistiskt. Jag låter bitter, jag är besviken och väldigt arg. Jag brukar inte vara så här arg så här länge, men nu gick det för långt.

Mitt liv började idag, mitt nya. Jag fick drömjobbet, men samtidigt lever jag ju ett dubbelliv, det går inte ihop de här två liven. Jag har två söner som mår dåligt och jag har en tonårsdotter jag knappt ser röken av, och som jag är orolig för att hon ska röka eller bli packad...

Förra fredagen var jag och hon och hennes kille på Huddinge Festival och vi hade backstagepass. Det var superkul, som 41.åring knata in backstage och snacka med Europe och deras crew. Och lite andra mysiga människor. Och dessutom se världens häftigaste konsert med självaste Europe! Vilket liveband! Fantastiskt!

Nej, nu spårar jag ur..är både glad, besviken, sviken, ledsen, hoppfull, lycklig och matt. Svårt att få ihop dessa känslor i samma kropp. Vilken tur att jag ska rida imorgon iaf. Jag blir så lugn av det och jag får fokusera på nåt annat ett tag...Hoppas jag slipper regnet, jag fryser när jag blir så där våt...vart tog sommaren vägen? Jag vill ha sommar...Jaja. Som sagt. Nu babblar jag igen...Jo. En sak till. Jag tog en högskoleexamen för några dagar sedan..och nästan ingen i min släkt bryr sej. Det är en vanlig dag och vecka. Idag fick jag en bukett med gulblå blommor av min mamma samt en helkroppsmassage. Tack mamma! Men vad sjutton? Pappa`? Brorsan? Jag har pluggat och fått superbetyg i 3,5 år med tre barn jag tagit hand om ensam (bara lillsonen har varit med sin pappa fyra dagar per månad) och jag har ändå fixat detta! Jag till och med åkte till Australien och gjorde TVÅ kurser därbortifrån och fick B på båda! Och jag har opererat nacken TVÅ gånger under dessa tre och ett halvt år! Och nu när jag vänt skutan från att behöva socialbidrag under en period till att ha ett fast jobb så är det knappt någon som önskar mej lycka till. Knappt någon av mina vänner. Jag känner mej ruskigt besviken och oviktig. Okej, jag vet att man ska fokusera på det man har och inte det man inte har...men det svider. Jag har fått några vänner under de här åren men några har också försvunnit. Jag har lärt mej att det inte alltid är som det ser ut på ytan...och att jag är alldeles för uppriktig och jag är för lätt att såra. Jag har nog trots allt en diagnos, av något slag, för jag har ännu inte lärt mej att vara mer försiktig med "folk"...men jag vill så gärna tro gott om människor...

Men för sjuttsingen...Nu får jag lägga ner...Jag började ju mitt nya liv idag ju. Skulle behöva en lärobok. Hur blir man som en vanlig människa? Hur gör alla andra? Jag fattar inte varför allt blir så mycket mer omfattande och allvarligt och stort när jag säger eller gör nåt, jämfört med när en annan, typ vem som helst, gör samma sak...Jag vet att jag är smart och jag är en bra ledare och vän och mamma och så vidare. Men jag har ett stort problem: jag hinner aldrig varva ner och reflektera och göra upp planer...Nu när jag ska pendla kommer jag få reflektionstid. Det kommer bli toppen! Nu måste jag sova. Imorgon ska jag ju få rida igen, och jag har en helg framför mej, visserligen med jobb, men ändå en helg. Ha det bäst!

Lev väl.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tiden har rasat på. Det har hänt saker jag aldrig trodde kunde ske. Så omvälvande och frustrerande att jag knappt kan tro att det hänt! En pojke jag känner väl, har haft problem i sin skola. En friskola föräldrarna hört mycket gott om. Skolan startad...

Försöker få tag i de sista solstrålarna så här mot slutet av semestern. Molnen gömmer solen. Det blåser. Jag vill så gärna suga i mej ljuset så jag ska orka vintern.... Jag talade med min nya chef nyss. Jag ska få en annan tjänst en den vi tänkt fr...

Hej alla! Snart ett år sedan jag skrev sist. Jag har blivit faster i december 2012. Gjort min tredje nackoperation, som gick bra men fick svåra komplikationer. Låg intuberad och nedsövd i två dygn... Det fick mej att fundera allvarligt på livet. Vad ...

Idag började Verkligheten. Jag var väl förberedd. Igår veckohandlade jag och kokade kalops och potatis plus en maträtt till samt middagen till igår, allt på en gång. Jag la fram de kläder jag och yngste sonen skulle ha imorse och jag ställde klockan....

Nu är det snart slut på ledigehten. Jag känner faktiskt att jag börjat bli hyfsat avkopplad ändå, och jag har fått, äntligen, till sist, sol på näsan. Juni och juli var hemska, förutom alldeles mot slutet i juli. Jag har ridit massor, och nästan alla...