Veckan som gick. Jag säger bara det. Veckan började med att jag red på måndagen. Jag hade en bedrövlig sits och bäckenet var inte så kul, det kändes snett. Som tur var fick jag en tid till min proffsiga sjukgymnast Marianne, hon har följt mej snudd på hela vägen, från min första skada 1997 tils nu, från då min dotter var 2 år... Ganska häftigt. Hon fixade till mitt bäcken. Hon sa att det var roterat och mest muskulärt, och kunde inte fatta vad jag hade gjort för att hamna i det läget...Jag kom på att jag hade tokstädat hemma, och då tänkte jag nog inte på hur jag rörde kroppen...Hur som helst, jag blev så mycket bättre. Marianne gratulerade mej till mitt nya jobb och sa att jag borde skriva en bok om mina år som gått...med alla smärtor, operationer, olyckor, dålig ekonomi, depp, bråk med Af och F-kassor, socialen och hur jag kämpat med mina barn...Och aldrig aldrig aldrig gett upp...2005 höll jag dock på att göra det. Efter 5 veckors non-stop-smärtor med fullt pådrag och tappat 12 kilo så var jag slut...Men med envisa besök på akuten tills jag fick EN läkare som kom på att det var nervrotsinflammation och jag fick avsvällande och antiinflammatoriskt, så vände det. Mamma körde mej till en tjej som masserade mej och ibland fick vi stanna för att jag måste spy av smärtorna. Jag låg på golvet i bilen för jag kunde inte sitta upp, så sjuk var jag. Och idag sitter jag här, brun och fräsch, med tre fina ungar, i ett litet radhus, med ett jobb och en högskoleutbildning. Jag rider och jag känner mej lugn och glad. Lite trött kanske. Jag har fortfarande ont, men jag mår mycket bättre nu efter mina nackoperationer. Jag ser fram emot livet, mot framtiden. Mina söner börjar må lite bättre, det har varit lite rörigt kring dem. Min yngste behöver nog vara mer med mamma, trots allt. Han sa idag att om jag dör så kommer han vara jättejätteledsen och då vill han inte bo hos pappa...Tänk så mycket de små ungarna går och bär på, och funderar över...  

Nu kom jag på villovägar...Jag skulle ju berätta om vårt sommarlovskul. Jag och femåringen hade tre dagar på raken som vi åkte ut till gården där jag rider i vanliga fall. Medan han hade roliga spännande och hästrelaterade aktiviteter red jag en lektion för Lina. Hon är superduktig och proffsig. Jag fick rida på hennes underbara och välskolade häst, som INTE är en Basjkir. Det var en mäktig upplevelse, och jag red helt utan grimma. Hade bara en sadel. Jag till och med galopperade, svängde, red i åttor etc utan att göra mer än att styra med skänlar och säte och en liten "pekpinne"...Han är så himla lyhörd, den hästen. På de här tre dagarna har jag kommit ruskigt långt, jag har övat massor på rätt sits. Man gör lite annorlunda än då man rider traditionellt, t ex med foten/hälen. Jag är ganska dålig på att rida lätt utan att "studsa framåt" och under galopp studsar jag lite för mycket. Jag har blivit filmad så jag ka se själv. Otroligt givande. En dag fick jag arbeta med hästen i rundkorallen, och han skulle backa bara genom att jag spände ut bröstet och höjde ena armen något (i vinkel) och så tränade jag på inkallning. RIKTIGT COOLT! Han verkligen lyssnade på mej. Men allra roligast var då jag fick honom att lägga sej ner och sedan sätta sej/ställa sej igen. Min femåring hade så roligt de här dagarna och fick en enorm stimulans, att vi liksom gått omkring och bara varit "nöjda" i några dagar nu. Stora sonen har fått följa med sin storasyster med pojkvän på Batman 3 och komma hem halv ett på natten i fredags. Det var stort för honom. Ibland måste man få känna sej stor. Jag hoppas att allt vill ordna till sej nu, jag har ju varit tvångsledig fyra veckor nästan helt utan lön eftersom min anställning börjar först den 13/8...Jag har bara vickat på timlön innan dess, och de pengarna räcker inte så långt. Jag har ju varit tvungen att köpa en nyare bil och jag har lån och andra räkningar att betala av på...och så behöver vi mat. Men jag vill ändå tro att det ska ordna sej. Jag får jobba lite extra helt enkelt. Bara jag får hjälp med barnvakt. Det är inte så lämpligt att lämna bort min lilla kille så rörigt som det är i hans liv just nu. Han har inte riktigt accepterat det hans pappa gjort, och jag har försökt att prata med pappan, men han fattar verkligen inte vad han gjort för fel. Det är alldeles normalt att flytta ihop med en tjej och två tre hundar efter en vecka. Okej, men inte för hans son, som inte ens får sova bredvid pappa längre, och har fått en pappa med väldigt kort stubin och dåligt tålamod vad gäller sonen. Jaja. Det är verkligen tur att jag har stödet från Monica på Kärnan och min mamma mfl. Jag vet att jag behöver balansera upp hans värld och vara den där trygga platsen. Men det är inte bara han som behöver mej...och jag behöver hinna med mej själv också. Men en sak i taget. Just nu mår vi bra. Idag har vi varit en hel dag på stranden, den första i sommar, och vi verkligen njöt och kände oss avkopplade. Det var en sådan där dag som jag skulle behöva ha två veckor till av. Jag vill ha energin innan jag börjar jobba...Pappan kommer ta min yngste till norrland till sin faster på besök mellan torsdag och söndag. Jag är eg helt emot det, men jag har inte så mycket att sätta emot. Sonen är inte särskilt intresserad, och jag tror inte han får ut något av en 40 x 40 mils resa...Bara att han kommer hem mer trött och mer ledsen och frustrerad, bara för att hans pappa har ett jäkla ego...Han menar att det är viktigt att sonen får träffa sin släkt där uppe nångång, men om de är så viktiga för varandra, varför kommer då de ALDRIG ner hit och hälsar på, tro? Det är sorgligt. Pappan håller uppe en bild av en dröm som inte är sann...Och nu ska min son åka med, så då får jag väl försöka hitta på något då. Jag ska "passa" dotterns pojkvän (som snart är 18) för hans mamma/sambo/bröder ska åka bort i en vecka, och han hittar typ på hyss...så han och min dotter ska "hänga här" under den tiden. Torsdag till söndag KAN det bli så att de hänger med hans pappa, som spelar i ett band, på hans spelningar uppe mot Gävle. Vi får se...Nu måste jag sova. Inatt åskar det inte som det gjorde igår...men jag tycker det är väldigt kallt ute...Hoppas solen kommer skina imorgon också. Jag vill ha fler stranddagar med mina söner. Snart är sommaren över, och vi som bara gått och väntat på att den skulle börja...bara regn och mulet och kallt, nästan hela sommaren...så trist. Hoppas jag kan skrapa ihop pengar till en utlandsresa i vinter. Jag behöver solen. Massor av sol.

Sov gott!    

Lev väl.

Idag red jag på en läcker ridlektion i dryga timmen. Lina från Dalpraktiken höll i den. Jag red i sadel (pga att jag är allergisk och helst inte bör sitta direkt på hästen, med Basjkirerna går det däremot, men detta är ju en "riktig" häst) och med en "string" runt halsen. Endast detta. Inget bett, ingen grimma. Jag till och med HOPPADE ett lågt hinder. Det är helt fantastiskt! Jag travade, red i åttor, galopperade, vände etc. Utan tyglar...Med bara sätet. Alltså, vad mycket jag lärt mej ändå detta år som gått ute på Stridsby Gård!!! Linas häst är naturligtvis väldigt väldresserad, och vet precis vad som förväntas av honom, men jag måste ändå göra min del av jobbet, annars lägger han ner. Jag blev så såld idag att jag ska rida för henne imorgon och på fredag också. Lika bra att se till att få till så mycket det går. WOW! Imorgon ska hon filma en snutt så jag får se hur jag ser ut då jag rider, hur sitsen är etc. Spännande! Medan jag red var min yngste son ute på sommarlovskul och red på hästen Kikki, som Lina brukar showa med, hon är en klok och mycket snäll häst. Min son var nöjd och lugn då de kom tillbaka. Och han hade fått ett Tarzan-plåster på benet eftersom hans "bandage" över jacket i benet ramlat av då de plaskade och badade nere vid havet. Tarzanplåster är (för er som inte vet) ett aspblad fastknutet med ett stadigt grässtrå =)

Han ska få åka både imorgon och på fredag. Detta är verkligen ren och skär lycka för min del. En dröm jag drömde som ung. Att få rida, att kunna utveckla ridningen och få umgås med hästar utan att svullna i ögonen och åka in till akuten med en anafylaktisk chock då jag smitit iväg och ridit. Jag tog några kortisontabletter innan jag åkte idag plus allergitablett, kan ha påverkat att jag INTE kände av hästen idag. Jag kan ju knappast ha "slutat" vara allergisk... Jaja. Jag hoppas min lilla kille blir lika intresserad som jag. Han behöver ha stimulans och är resultatinriktad som jag. Och mycket beslutsam. Han skulle kunna bli hur duktig som helst på vad som helst bara han bestämmer sej.

Min 12-åring är mestadels arg. Fortfarande. Märks att han är tonåring, men ibland är han för retsticka mot lillebror eller för ful i munnen. Det får han inte, oavsett hur dåligt han mår. Jag önskar med hela mitt hjärta att det ordnar till sej snart. Inför skolstarten ska vi åtm ha ett stormöte med skola, barnpsyk, familjen etc.

Idag spelade vi minigolf på en ny golfbana uppe vid boendet där min snart 89-åriga mormor bor. Träffade henne idag. Så liten hon är egentligen, bara skinn och ben. Och ont har hon, varje dag, och kämpar på. Det skrämmer mej, att bli gammal och ha så ont. Jag har levt med smärtor i 17 år  snart och jag önskar att jag kunde få ha gjort mitt så jag slipper då jag är gammal...Jag har ju mit jobb nu, och ridningen, och opererats två gånger. Jag BORDE få ett bättre liv nu, det har jag förtjänat. Som jag har kämpat. Allt mörker. Ala motgångar. Mina gropar och min förtvivlan. Mitt ex som var så känslokall då det gällde mina smärtor...Nu borde jag få slippa, eller hur?

Men alltid är det något. Mina söner mår inte så bra av olika anledningar. Jag måste lägga väldigt mycket energi på dem, allrahelst för att sära på dem, få den stora att sluta jävlas med den lilla som blir totalt GALEN och GALLSKRIKER i ren frustration. Medan storebror hånflinar...Inte så roligt för någon. Och här står vi. Inte kommer vi ur det heller. Värst är det då lillebror varit hos sin pappa. Han är hemskt labil och gnällig, mammig, bryter ihop lätt etc i upp till en vecka efter han kommit hem från pappabesöken...Och har han varit mer än en natt är det ännu värre. Han känns extremt frustrerad och trasig, liksom. Som att han känner en massa som han inte kan sätta ord på... Och jag vet inte vad jag ska göra mer än att försöka sätta just ord på det han kanske tänker och känner, och vara lugn, trots att jag är sönderstressad och väldigt slut. Var för sej funkar mina killar, men tex i bilen är det ALLTID gap och skrik, vi kan inte åka 100 meter innan det börjar, och det börjar ALLTID med att den stora säger emot eller retas...Fy tusan så less jag är, men jag måste ju fixa det, ingen anan gör ju det..Jag vill att lilla ska vara så lite som möjligt nu hos pappan. Främst för att denna gång då han kom hem var han värre än någonsin. Pappan har på väldigt kort tid skaffat sej en tjej med två hundar som dessutom flyttat in där, och varken sonen eller jag hade en aning...Dessutom fick den lilla plötsligt inte sova i pappas säng, hans får sitta i baksätet och pappan är mer arg än förut, enligt pojken...Jag vet inte själv vad jag ska tro...eller göra...Vi avvaktar. Om pappan inte förstår att hans son mår dåligt av hur han agerar så måste jag på något sätt uppväga det och se till så det upphör på något sätt...men hur? Jag kan ju inte tvinga sonen att inte vara med sin pappa...men jag kanske någon gång kan få pappan att fatta vad han gör mot vårt barn!? Jag hoppas det iaf.

Jaja. Hästar mot det mesta. Utan ridningen skulle jag absolut inte ha någon extra energi eller styrka att ge till barnen. Min lilla blir lugn och stolt och glad av dem. De ger så mycket och jag är oerhört tacksam att detta finns för mej. Tyvärr kostar det naturligtvis mycket pengar. Men jag behöver det för psyket och kroppen. Och för att kunna vara en bra glad lugn och trygg mamma. Man kan inget ge om man inget har, som de säger....

Nej, nu ska jag sova. Imorgon börjar vi kl 13, så då slipper vi kliva upp 8 som vi gjorde idag...det har märkts på lilla att han var trött redan vid golfen, omkring fem, halvsex... Men envis som han är så "hängde han med" till halv nio...Han hade sådan otur idag också, han sprang in i vardagsrummet och snavade på en filt och ramlade in i bordet och "skrapade" upp en stor bit av ryggen...Jag smetade på mirakelsalvan Inotyol, och ett förband. Det verkade ta ner smärtan ordentligt, och brukar göra så det inte blir så stora ärr eller skorpor/sår. En riktigt cool salva!

Så var det sagt, hu, så jag babblar. Jag skulle ju träna på att tona ner mej lite...men skriva av sej kanske inte är helt fel ibland trots allt...

Lev väl.

Idag går jag på min första "riktiga" semester på 17 år. Jag har varit sjukskriven, förtidspensionerad etc i typ 17 år...Jag har på EGNA BEN och INTE med hjälp av någon regering eller politik eller arbetsförmedling eller F-kassa kommit vidrae. Jag har pluggat på högskola, jobbat extra, tagit hand om mina tre barn ensam, och nu har jag ett arbete. Jag har kämpat och jag har gått i mål.Jag är mest stolt över mina barn och på plats nummer två är jag stolt över mej själv.

Jag gör ett ba jobb och jag kommer trivas där känner jag redan nu. Jag har börjat lära mej lite olika strategier för att "passa in" i vardagen, eftersom jag har en sådan extrem energi och skrämmer ibland livet ur folk. Det kan vara lite "för mycket" för vissa ibland, och jag har varit lite deppig för att jag blivit missförstådd titt som tätt...Efter jag träffat min handledare då jag skrev mitt examensarbete nu på högskolan och han tog mej under sina vingar, så har jag börjat se med andra ögon. Jag har börjat äta "stämningsutjämnare" och de har tagit ner den eviga stress jag upplevt de senaste åren. Jag har nog inte riktigt insett vad jag har utstått och gått igenom. Och alldeles ensam. Samtidigt som jag gjort det har jag ÄNDÅ hoppat in och hjälpt andra. Inte konstigt att både jag och mina barn känner oss trötta...Min dotte rär oerhört labil just nu eftersom hennes älskade pojkvän är i Grekland en vecka till. Hon går knappt att prata med och fräser värre än en orm. Jobbigt, men jag försöker att strunta i hennes utbrott...Det är en av mina nya strategier. Son nr 1 har varit på BUP idag och pratat och mormor hämtade honom. Han skuttade ut därifrån. Hoppas det hjälper. HAn har varit låg länge. Idag på väg till jobbet ringde de från Barnsjukgymnasterna och han ska få komma dit om två veckor. Jag satte in henne i hans "problematik" och jag fick massor av hopp. Han ska få massage och träna lite olika saker. Jag tror det kommer bli toppen. Jag måste tro att allt blir toppen.

Son nr 2 har en pappa som skaffat en tjej (efter vi varit separerade i 6 år nästan) och redan efter nån vecka flyttade hon in hos honom med sina hundar och allt. Märkligt beteende. Och vår son är inte ens informerad. Han kommer få sitt livs chock då han inser att han inte längre får sova i pappas säng. För jag tror knappast att han tänker tillåta att han sover där om hon ligger i den. Stackars min lilla kille. Jag vet inte hur jag ska förbereda honom på det, och ag tror tyvärr inte att jag kan göra det. Känns jäkligt tungt. Jag sulle vilja skydda honom (och mina andra två barn såklart) från allt ont i världen, men jag kan inte. Det är omöjligt. Så jag får ta till olika strategier...Jag måste förbereda mej på att jag komer hamna i en konfrontation med pappan, och att jag måste få honom att fatta att han måste förbereda sin son inför sådana här stora förändringar. Men eftersom han ännu inte har berättat för mej att det bor en människa jag aldrig träffat i hans lägenhet och som kommer finnas med i min sons liv oavsett vad jag anser om det, så kan jag inget göra. Jag vägrar att diskutera saken innan han talar om vad han gjort och hur han tänkt. Han är en feg mes helt enkelt, och jag skäms att jag varit kär i honom. Han kan inte stå upp för sin son utan låter sej sopas omkring, och låter andra köra över honom och bestämma. Jag måste ev gå upp i rätten om han inte kan bestämma något som fungerar för vår son. Han har inte varit särskilt intresserad av att vara tillsammans med sin son tidigare heller, men nu har det varit riktigt dåligt. Att en pappa kan anse att några timmar då och då och två tre dagar i månaden är lagom tid att lägga på sin son är skamligt. Men det måste ju vara oerhört bekvämt för tjejen. Ingen snorig skitig besvärlig unge som konkurrerar. Men tji, där fick de, för från och med augsti ska det skrivas och hållas fasta scheman. Jag hoppas att hon är någorlunda trevlig och klarar av att handskas med barn, eftersom jag känner sonens pappa, han kommer lämna över ansvaret för "barnpassningen" till henne i tex vinter då han ska jobba i snösvängen. Och det är jag absolut INTE nöjd med. Jag vill inte att någon främmande person kliver in och rör till mer i min sons liv. Han har det så jobbigt som det är redan. Det är bråkigt på förskolan, personalen har misslyckats att ge honom den stimulans och miljö han behöver för att fungera väl...han har mycket frustration inom sej och han kastas mellan min trygga tillvarao där hans syskon bor och han har sina vänner, nära mormor och allt. Jag hade önskat så innerligt att hans pappa inte var så förbannat korkad och egoistisk och bara låter någon kliva in och "ta över" i hans hem. Man måste inte bo ihop efter några veckor, och har man barn så ska man tänka sej för ännu mer...Det är bra om barnen förbered och att barnen och personen fungerar tillsammans. Fram tills dess ska inte min son vara över natten därborta, och jag ser bara mardrömmar farmför mej angående mina senas måndagar då jag har mina obligatoriska möten på jobbet och ska komma hem strax efter 21. Hade pappan bott ensam hade han kunnat haft pojken över natten och lämnat honom på fritids strax före sju, men jagvill definitivt inte utsätta min son för detta. Jag måste arbeta ännu mer med mina strategier så det går att få detta att fungera. Men jag tycker att det är jäkligt orättvist. Allt hade börjat ordna till sej, sonen längtar till förskoleklass och fritids, vi ska börja på ny kula med utbildat folk och jag har äntligen ett arbete och jag stortrivs. Jag kanse till och med kan spara ihop till utlandssemestrar varje år, och vi kanske kan renovera tvättstugan...men så måste det bara hända saker. Idag pajade tvättmaskinen, de där grejerna inuti som "vispar runt" tvätten har lossnat, och nu har jag stora hål i två av mina finaste linnen   =(

och jag hittar inte kvittot = garantin. Nu kan jag bara hoppas att den finns i datorn på butiken där jag köpte den...ska kolla imorgon... Jag önskar att jag hade mer motståndskraft mot skitstövlar och skitsnackare och dumma människor också. Och dryga människor. Jag önskar att jag bara fick leva mitt liv med mina barn och vara lycklig. Jag har kämpat häcken av mej för att komma hit och så slår någon omkull mina ben och jag faller...jag känner mej isolerad, trött, uttråkad, arg, frustrerad, trött och utnyttjad. Så. Andas. Jag ska rida massor nästa vecka. Jag ska komma "back on the track" igen. Jag ska ladda mina batterier, och jag ska vara bästaste mamman så mina barn bär med sej självkänsla och trygghet trots att deras sk pappor inte varit något direkt att ha. Min yngste har åtminstone en pappa som jag vet tycker om honom, det gör han, men han har heller inga problem att "l'ägga undan sina känslor" och göra det han själv tycker är roligt. Han har aldrig tvekat på att se till så han själv sköter sitt jobb oavsett om han satt mej i skiten (om jag ska jobba) och lämnat sonen hem till mej trots att det är hans helg. Jag VÄGRAR låta hans nya sambo passa min son. Så det lär bli ganska tufft ett tag till i mitt liv. Jag hinner nog hitta en kärlke om tio år eller nåt. Det blir nog lagom. Som det är nu är jag bara besviken och less på idioter. Eller på att "vänner" snor min energi utan att ge tillbaka något alls. Jag är så trött på att vara den som tar ansvar och hittar på lösningar hela tiden. Och nu när jag "taggat ner" på jobbet märker jag att jag också "passar in" bättre. Tydligen har min enorma enrgi och snabba tankeförmåga en avskräckande effekt på vissa. Jag är van att få massor gjort på kort tid, men nu funkar inte det längre...Jag är oerhört trött. Jag är verkligen utmattad och känner mej uppgiven. Nu måste jag sova. Och tänka ut strategier som sagt. Och tänka på hur bra jag har det. Hur fina barn jag har. Hur bra mitt liv eg är om jag bara kan njuta. Jag har blivit av med lite av min frustration, nu måste jag bara hitta en rytm som jag kan leva med/i. Hästarna hjälper mej på rätt kurs. Jag är så lycklig att jag kan rida och få det lugnet.Jag ska ta till vara på alla små stunder. Bort med ilska. In med hopp. Men en tigermamma som jag kommer alltid skydda sina barn, även om det ibland sker på instinkt...Sov gott, eller vad ni nu sa göra...

Lev väl.  

Hej!

Nu är jag inne på min andra jobbvecka på mitt nya jobb. Det är fortfarande roligt att vara där och det är fortfarande långt att åka. Och min bils bromsar är inte bra. Jag måste ringa bilsäljaren och klaga, så får de fixa det inom garantitiden...

I fredags när jag kom hem från sista jobbdagen var jag vääääldigt trött. Vi la oss redan vid 21 och jag sov nog 21.30 Jag hade bestämt att jag skulle sova ut på lördagen, men femåringen klev upp 8 (vilket A-L-D-R-I-G händer annars) och jag vägrade. Så jag låg kvar och han fick sitta med gossetäcket och en gossehund och se på Barnkanalen. Sen när vi kände oss hyfsat pigga åkte vi till Stockholm och hälsade på Annette från Australien. Det är äldsta sonens kompis, och vi träffade även henne då vi var i Australien dec-10.

Det var väldigt varmt på eftermiddagen och vi som släpat med oss jackor och extra tröjor höll på att svimma av värmeslag. Köpte ett par shorts i var till grabbarna iaf. Yngste sonens pappa ringde och meddelade att farmor "beställt" min son till eftermiddagen då de skulle grilla. Skulle inte tro det! Det är till att börja MIN helg och den damen ska icke bestämma när min son ska göra saker, vad det än må vara. Och om min sons pappa tycker att tex jobba eller vara ute på krogen med sin nya tjej halva nätterna och åka till Finland och supa istället för att ha sitt barn, ja, då går det ut över både sonen men även släkten på pappans sida. Det är helt naturligt. De har ju alltså kontakten genom pappan, och han har nästan aldrig sonen pga att han jobbar eller reser till England eller ska ut och festa eller vad han nu har för orsaker...I sommar blir det knappt ledigt för vår son pga att jag börjat nytt jobb och pappan tänker inte ta ledigt för han ska köpa ett kök...Jaha. Men jag har gjort mitt bästa att pussla med tider och aktiviteter. Vi har varit på Naturhistoriska + Cosmonova och varit på rundan i Stockholm och igår åkte vi över dagen till Åland och hälsade på "min syster" och hennes man + tre av barnen. Vi spelade lite Äventyrsgolf och njöt av lugnet. Mina grabbar fick lite lego och godis och chips på båten och så köpte jag faktiskt en låda öl och lite färdiga burkdrinkar...(Jag som aldrig dricker...men en varm sommardag kan en eller två kalla öl vara så goda, så goda...)

Jobbet. Jag har jobbat en vecka och börjat få iordning på mitt material jag ska använda...jag har känt mej stressad och uppe i varv. Mycket har berott på ett skitschema som går ut på att varannan måndag har vi obligatoriska möten till kl 20, vilket betyder att jag kommer hem kl 21. Jag vet inte hur jag ska lösa barnvaktsbiten ännu, men just nu kan jag inte gå och stressa upp mej för det. Jag kanske kan lösa det då den dagen kommer, vi får hoppas det...Jag hinner inte med mitt andra jobb och knappt att rida heller. Men det blir väl så här när man ska komma ut i arbetslivet igen anatr jag...Nästa månad blir katastrofal. Jag vet inte hur jag ska klara mina utgifter...Jag står ju nästan helt utan jobb från måndag nästa vecka, och utan dagis. Men sen börjar jag ju "ordentligt" den 13/8. Mina grabbar behöver en lång ledighet, och min stora ska även få komma tre gånger till barnpsykolog nu de kommande fredagarna. Han är inne i en bubbla ibland och bär på mycket ilska och frustration. Jag hoppas att han kan komma ut därifrån snart. Det är inte roligt att se honom så här. Det är också jobbigt för honom. Såklart.

Jag tänker sova nu, eftersom jag känner mej så trött och seg. Jag behöver min sömn, vi kliver upp lite för tidigt, och det blir lite lite för långa dagar...Det kommer bli bra med allt. Det måste bli bra. Jag ska planera min tid så mycket jag bara kan så det inte går ut för mycket över mina barn, då har jag lyckats. Jag ska ju inte jobba bara för att få ihop till räkningar. Vi ska ju ha ett bra liv också. Kunna resa till andra länder, åka till fjällen...Drömmar...

Lev väl.