Idag går jag på min första "riktiga" semester på 17 år. Jag har varit sjukskriven, förtidspensionerad etc i typ 17 år...Jag har på EGNA BEN och INTE med hjälp av någon regering eller politik eller arbetsförmedling eller F-kassa kommit vidrae. Jag har pluggat på högskola, jobbat extra, tagit hand om mina tre barn ensam, och nu har jag ett arbete. Jag har kämpat och jag har gått i mål.Jag är mest stolt över mina barn och på plats nummer två är jag stolt över mej själv.

Jag gör ett ba jobb och jag kommer trivas där känner jag redan nu. Jag har börjat lära mej lite olika strategier för att "passa in" i vardagen, eftersom jag har en sådan extrem energi och skrämmer ibland livet ur folk. Det kan vara lite "för mycket" för vissa ibland, och jag har varit lite deppig för att jag blivit missförstådd titt som tätt...Efter jag träffat min handledare då jag skrev mitt examensarbete nu på högskolan och han tog mej under sina vingar, så har jag börjat se med andra ögon. Jag har börjat äta "stämningsutjämnare" och de har tagit ner den eviga stress jag upplevt de senaste åren. Jag har nog inte riktigt insett vad jag har utstått och gått igenom. Och alldeles ensam. Samtidigt som jag gjort det har jag ÄNDÅ hoppat in och hjälpt andra. Inte konstigt att både jag och mina barn känner oss trötta...Min dotte rär oerhört labil just nu eftersom hennes älskade pojkvän är i Grekland en vecka till. Hon går knappt att prata med och fräser värre än en orm. Jobbigt, men jag försöker att strunta i hennes utbrott...Det är en av mina nya strategier. Son nr 1 har varit på BUP idag och pratat och mormor hämtade honom. Han skuttade ut därifrån. Hoppas det hjälper. HAn har varit låg länge. Idag på väg till jobbet ringde de från Barnsjukgymnasterna och han ska få komma dit om två veckor. Jag satte in henne i hans "problematik" och jag fick massor av hopp. Han ska få massage och träna lite olika saker. Jag tror det kommer bli toppen. Jag måste tro att allt blir toppen.

Son nr 2 har en pappa som skaffat en tjej (efter vi varit separerade i 6 år nästan) och redan efter nån vecka flyttade hon in hos honom med sina hundar och allt. Märkligt beteende. Och vår son är inte ens informerad. Han kommer få sitt livs chock då han inser att han inte längre får sova i pappas säng. För jag tror knappast att han tänker tillåta att han sover där om hon ligger i den. Stackars min lilla kille. Jag vet inte hur jag ska förbereda honom på det, och ag tror tyvärr inte att jag kan göra det. Känns jäkligt tungt. Jag sulle vilja skydda honom (och mina andra två barn såklart) från allt ont i världen, men jag kan inte. Det är omöjligt. Så jag får ta till olika strategier...Jag måste förbereda mej på att jag komer hamna i en konfrontation med pappan, och att jag måste få honom att fatta att han måste förbereda sin son inför sådana här stora förändringar. Men eftersom han ännu inte har berättat för mej att det bor en människa jag aldrig träffat i hans lägenhet och som kommer finnas med i min sons liv oavsett vad jag anser om det, så kan jag inget göra. Jag vägrar att diskutera saken innan han talar om vad han gjort och hur han tänkt. Han är en feg mes helt enkelt, och jag skäms att jag varit kär i honom. Han kan inte stå upp för sin son utan låter sej sopas omkring, och låter andra köra över honom och bestämma. Jag måste ev gå upp i rätten om han inte kan bestämma något som fungerar för vår son. Han har inte varit särskilt intresserad av att vara tillsammans med sin son tidigare heller, men nu har det varit riktigt dåligt. Att en pappa kan anse att några timmar då och då och två tre dagar i månaden är lagom tid att lägga på sin son är skamligt. Men det måste ju vara oerhört bekvämt för tjejen. Ingen snorig skitig besvärlig unge som konkurrerar. Men tji, där fick de, för från och med augsti ska det skrivas och hållas fasta scheman. Jag hoppas att hon är någorlunda trevlig och klarar av att handskas med barn, eftersom jag känner sonens pappa, han kommer lämna över ansvaret för "barnpassningen" till henne i tex vinter då han ska jobba i snösvängen. Och det är jag absolut INTE nöjd med. Jag vill inte att någon främmande person kliver in och rör till mer i min sons liv. Han har det så jobbigt som det är redan. Det är bråkigt på förskolan, personalen har misslyckats att ge honom den stimulans och miljö han behöver för att fungera väl...han har mycket frustration inom sej och han kastas mellan min trygga tillvarao där hans syskon bor och han har sina vänner, nära mormor och allt. Jag hade önskat så innerligt att hans pappa inte var så förbannat korkad och egoistisk och bara låter någon kliva in och "ta över" i hans hem. Man måste inte bo ihop efter några veckor, och har man barn så ska man tänka sej för ännu mer...Det är bra om barnen förbered och att barnen och personen fungerar tillsammans. Fram tills dess ska inte min son vara över natten därborta, och jag ser bara mardrömmar farmför mej angående mina senas måndagar då jag har mina obligatoriska möten på jobbet och ska komma hem strax efter 21. Hade pappan bott ensam hade han kunnat haft pojken över natten och lämnat honom på fritids strax före sju, men jagvill definitivt inte utsätta min son för detta. Jag måste arbeta ännu mer med mina strategier så det går att få detta att fungera. Men jag tycker att det är jäkligt orättvist. Allt hade börjat ordna till sej, sonen längtar till förskoleklass och fritids, vi ska börja på ny kula med utbildat folk och jag har äntligen ett arbete och jag stortrivs. Jag kanse till och med kan spara ihop till utlandssemestrar varje år, och vi kanske kan renovera tvättstugan...men så måste det bara hända saker. Idag pajade tvättmaskinen, de där grejerna inuti som "vispar runt" tvätten har lossnat, och nu har jag stora hål i två av mina finaste linnen   =(

och jag hittar inte kvittot = garantin. Nu kan jag bara hoppas att den finns i datorn på butiken där jag köpte den...ska kolla imorgon... Jag önskar att jag hade mer motståndskraft mot skitstövlar och skitsnackare och dumma människor också. Och dryga människor. Jag önskar att jag bara fick leva mitt liv med mina barn och vara lycklig. Jag har kämpat häcken av mej för att komma hit och så slår någon omkull mina ben och jag faller...jag känner mej isolerad, trött, uttråkad, arg, frustrerad, trött och utnyttjad. Så. Andas. Jag ska rida massor nästa vecka. Jag ska komma "back on the track" igen. Jag ska ladda mina batterier, och jag ska vara bästaste mamman så mina barn bär med sej självkänsla och trygghet trots att deras sk pappor inte varit något direkt att ha. Min yngste har åtminstone en pappa som jag vet tycker om honom, det gör han, men han har heller inga problem att "l'ägga undan sina känslor" och göra det han själv tycker är roligt. Han har aldrig tvekat på att se till så han själv sköter sitt jobb oavsett om han satt mej i skiten (om jag ska jobba) och lämnat sonen hem till mej trots att det är hans helg. Jag VÄGRAR låta hans nya sambo passa min son. Så det lär bli ganska tufft ett tag till i mitt liv. Jag hinner nog hitta en kärlke om tio år eller nåt. Det blir nog lagom. Som det är nu är jag bara besviken och less på idioter. Eller på att "vänner" snor min energi utan att ge tillbaka något alls. Jag är så trött på att vara den som tar ansvar och hittar på lösningar hela tiden. Och nu när jag "taggat ner" på jobbet märker jag att jag också "passar in" bättre. Tydligen har min enorma enrgi och snabba tankeförmåga en avskräckande effekt på vissa. Jag är van att få massor gjort på kort tid, men nu funkar inte det längre...Jag är oerhört trött. Jag är verkligen utmattad och känner mej uppgiven. Nu måste jag sova. Och tänka ut strategier som sagt. Och tänka på hur bra jag har det. Hur fina barn jag har. Hur bra mitt liv eg är om jag bara kan njuta. Jag har blivit av med lite av min frustration, nu måste jag bara hitta en rytm som jag kan leva med/i. Hästarna hjälper mej på rätt kurs. Jag är så lycklig att jag kan rida och få det lugnet.Jag ska ta till vara på alla små stunder. Bort med ilska. In med hopp. Men en tigermamma som jag kommer alltid skydda sina barn, även om det ibland sker på instinkt...Sov gott, eller vad ni nu sa göra...

Lev väl.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tiden har rasat på. Det har hänt saker jag aldrig trodde kunde ske. Så omvälvande och frustrerande att jag knappt kan tro att det hänt! En pojke jag känner väl, har haft problem i sin skola. En friskola föräldrarna hört mycket gott om. Skolan startad...

Försöker få tag i de sista solstrålarna så här mot slutet av semestern. Molnen gömmer solen. Det blåser. Jag vill så gärna suga i mej ljuset så jag ska orka vintern.... Jag talade med min nya chef nyss. Jag ska få en annan tjänst en den vi tänkt fr...

Hej alla! Snart ett år sedan jag skrev sist. Jag har blivit faster i december 2012. Gjort min tredje nackoperation, som gick bra men fick svåra komplikationer. Låg intuberad och nedsövd i två dygn... Det fick mej att fundera allvarligt på livet. Vad ...

Idag började Verkligheten. Jag var väl förberedd. Igår veckohandlade jag och kokade kalops och potatis plus en maträtt till samt middagen till igår, allt på en gång. Jag la fram de kläder jag och yngste sonen skulle ha imorse och jag ställde klockan....

Nu är det snart slut på ledigehten. Jag känner faktiskt att jag börjat bli hyfsat avkopplad ändå, och jag har fått, äntligen, till sist, sol på näsan. Juni och juli var hemska, förutom alldeles mot slutet i juli. Jag har ridit massor, och nästan alla...