Idag började Verkligheten. Jag var väl förberedd. Igår veckohandlade jag och kokade kalops och potatis plus en maträtt till samt middagen till igår, allt på en gång. Jag la fram de kläder jag och yngste sonen skulle ha imorse och jag ställde klockan. Jag kom upp i tid och jag kom iväg med sonen till fritids i tid. Stannade på MCD och köpte min obligatoriska latte. Det var eom vanligt en timmes körning till jobbet. Alla barnen blev glada att se mej och jag kände mej hemma, och det var ju skönt. Solen sken och jag tyckte det var lite tråkigt ute på gården så jag mekade igång en vattenhävertpump som barnen fick leka med, och efter lunch körde vi vattenkrig. Det blev ganska blött och sandigt och jag vet inte vad de andra fröknarna tyckte om "extrajobbet" jag skapade (sandiga blöta barn, tillika golv). Jag åke och hämtade upp min dotter och hennes pojkvän. Dottern hade taturerat sej i närheten av mitt jobb, så det blev ju smidigt. Hämtade yngste på fritids, och han verkade trivas som fisken i vatnet. Jag tror han är med om ett gäng konflikter, men de är så himla bra på att handskas med sådana så han kommer igenom dem bra. Den pedagog som var där när jag kom sa att han verkar slappna av då det började droppa av med antalet barn, och det tror jag också. Då kan han liksom komma till tals. Jag ser själv att han trivs. Det kommer bli bra detta. Jag är så himla glad att han kom in på den här skolan!!! Livet ser ljust ut. Tyvärr är det dock mörkare för 12-åringen fortfarande. Jag har gett honom av min "stämningsutjämnande medicin" och hoppas den ska hjälpa honom att sluta vara så aggressiv och argsint och sur och grinig. Ibland låter han som en liten gnällig gammal sur gubbe. Man blir så irriterad trots att man vet att han inte mår bra. Men hans beteende är väldigt provocerande...Jag gör mitt bästa för att han ska må bra, vi har skrivit schema på hur hans vecka ska se ut, vilka dagar han ska duscha, städa och göra läxor...etc... Men det verkar ändå inte funka så bra. Jag hoppas hans barnpsykolog kan ta sej tillbaka från semestern nångång så vi kan få till ett möte, gärna tillsammans med skolan. Min mamma, tack snäla kära mamma, har fixat en värstingresa för Ted till Cypern med all inclusive nu i september som en vitaminkick och för att få honom att vilja engagera sej i matten. Han har gjort några tal nu senaste veckorna, men han ligger alltså 3 kapitel efter, och även i geografi och religion. Jag blir alldeles matt. Undrar om han nånsin ska komma ikapp. Ibland undrar jag om han råkat ut för något hemskt som han inte vill berätta? Hur förklarar man annars att han är så här djupt nere? Så arg, så anti? Om man petar på honom slår han efter en, och han ger sej ofta på sin lillebror. Jag som mamma känner mej oerhört frustrerad och ledsen, såklart. Och den här veckan, nu när jag börjat jobba, lillsonen är på fritids och stora sonen är ensam hemma, helt ensam, då är jag så orolig att han tex ska strunta i maten, att han ska komma på att göra något dumt osv.Han är svår att nå in i, men barnpsykologen verkar veta ungefär hur han ska prata med min son. Därför behöver han mer sånt. Och barnsjukgymnasterna i stan är helt sagolika, och dit ska han få gå mera, och jag hoppas så innerligt att allt det vi alla nu försöker göra för honom ger resultat!!! Han är så värd det. Jag vill inte att han ser tillbaka på sin barndom som ett stort svart hål. Ingen mamma vill se den där smärtan i ögonen hos sitt barn. Det är fasansfullt.

Nu måste jag ta några djupa andetag och hitta något mer positivt. Jag trivs på mitt jobb och ungarna gillar mej. Det är ömsesidig respekt som gäller, och vi har kul. En pojke sa idag att jag är hans bästa fröken och att jag gör så roliga saker. Vilken härlig sak att få höra! Barn är ärliga och man får oftast höra sanningen från dem. Jag vill ju såklart att de ska tycka om mej men även ha respekt. Det som är hemskt jobbigt på jobbet är den vansinnigt höga ljudnivån. Alla pratar högt och det blir högre och högre efter ett tag. Värst är det under mellis och lunch, inne i matsalen. Jag är alldeles slut i huvudet då jag kommer hem. Hoppas vi kan komma på nåt bra som löser det där problemet. Man blir ju knäckt... Jag hade med mej lite roliga saker idag också. Jag hade rensat ut ur leksakslådor och böcker etc hemma och så tog jag med det till mina barn. Även väl ursköljda flytande tvättmedelflaskor o dyl. Barnen lekte så innerligt och glatt med dessa saker. Mer med dem är "köpta" leksaker faktiskt. Värt att tänka på.

Jag har sett på lite teve nu ikväll och tagit fram kläder till imorgon. Yngste har somnat, och han somnade lite för sent ikväll, så han lär bli svår att väcka imorgon. Antar jag. Men det måste gå fort och lätt eftersom jag ska lämna honom typ en minut i 8 på fritids och sedan köra järnet till min sjukgymnast och sedan åka forti forti till jobbet och komma en halvtimme försent. Jag har pratat med mina kollegor så de vet om det. Känns bra. Jag måste ju klämma in sjukgymnastik då och då, så jag hoppas och håller alla tummar att jag får igenom mitt önskemål om en ledig dag. Helst en i veckan, men det fungerade inte, så jag kunde ev få max en varannan vecka, sa de sist. Min chef är tillbaka imorgon och det är hon som bestämmer. Hoppas hon godkänner. Det vore ju toppen. Kanske jag kunde få rida varannan fredag och även hinna med sjukgymnasten OCH ta hem sonen TIDIGT. Som det är nu slutar han alla måndagar kl 18 och övriga dagar 17. Det är långa dagar för en liten kille. Ikväll, då vi kommit hem och skulle till och äta middag, fick han ett riktigt skrikanfall. Han skrek i högan sky och ögonen var svarta och oseende. Min dotter höll hans händer/armar och jag hans huvud så han inte skallade henne, så fick han skrika klart. Sedan drog han en djup suck och blev alldeles matt, så jag fick bära honom till köket. Men sen var han glad iaf. Som att han burit på en massa spänningar som bara måste ut. Det gick bra och alla var hyfsat nöjda. De gillade min Philadephia-glass med hallon/blåbärsås iaf. Och den ÄR grymt god. Jag har själv nallat alldeles för mycket på den. JAg som skulle leva på LCHF vis och skärpa till mej...jag har gått upp ytterligae ett kilo såg jag igår och det känns så himla trist. Ska skärpa till mej nu. En tjej på min avdelning följer den dieten så jag gör som hon gör, helt enkelt ;o)

Ojdå. Tiden går. Hörde just stora sonens tjut. Vår kanin hade tydligen hoppat in i hans rum och rakt på hans fina välkonstruerade legostad...ajdå. Så kan det gå. Häromdagen hade hon varit inne i hans rum och bitit av sladden till hans mobilladdare...Det kunde varit ström på! Tokiga kanin! Jag vet inte hur man ska göra med alla sladdar, mer än att ha dem så hon inte kan nå dem, men ibland bara glömmer man, det är mänskligt. Hoppas bara vi slipper komma hem och hitta en grillad kanin...

Jo, en sak till. Sa jag att min tvättmaskin pajade för ett tag sedan? "Vingarna" som vispar runt tvätten lossnade och åkte runt i maskinen och dessutom hade den sönder mina finaste linnen. Okej. Jag talade med butiken där jag köpt maskinen, killen var serviceminded och fixade fram en lånemaskin till mej, och jag kunde fortsätta tvätta medan den var på lagning. Fick sedan tillbaka maskinen i fredags, med repor och den skulle nu vara hel. Tvätteade tre maskiner tvätt, mitt i den tredje skedde samma sak; den ena vingen lossnade och slamrade och smällde inne i trumman. Jag stängde av den fort som tusan och sedan var det bara att ringa och klaga...Idag ringde en dam från butiken upp mej och ifrågasatte vad jag hade tvättat i min maskin eftersom den gått sönder igen. Jag sa att det var en vanlig halvfull 40-graderstvätt och att jag tyckte det var anmärkningsvärt att maskinen pajat och med exakt samma fel som den skulle lagas för...De kommer på fredag och hämtar den. Jag ska få ha en lånemaskin. Jag kommer diskutera reporna med dem också. Egentligen borde de ge mej en helt ny maskin. Tror det skulle vara det billigaste alternativet för alla inblandade. Det är ju så tydligt att det är ett tvättäkta måndagsexemplar jag köpt...tur att jag har 5 års garanti då. JKan man säga.

Nej. Nu MÅSTE jag sova. Det är fura dagar kvar av jobbveckan och sedan, på lördag , har jag äntligen ridning inbokad! Jippi!

Lev väl.

Nu är det snart slut på ledigehten. Jag känner faktiskt att jag börjat bli hyfsat avkopplad ändå, och jag har fått, äntligen, till sist, sol på näsan. Juni och juli var hemska, förutom alldeles mot slutet i juli. Jag har ridit massor, och nästan alla mina pengar har gått åt till detta samt till mina barn. Vi har knappt gjort något speciellt i sommar. Alls. Grönan med äldsta sonen. Och så åkte vi en "snabbis" över till Åland en dag. Det var väl allt. Men man kan ju inte göra så mycket mer när man inte har smesterlön, jag har ju obetald semester  i år. Samtiddigt har det ju trots allt varit ledigt. Jag har städat en hel del, och åkt många rundor till återvinningsstationen. Känns skönt. Som en nystart inför arbetstiden som kommer snart att kräva mycket energi av mej...Jag behöver komma på någon bra strategi och plan så jag kan klara möten, middag, tvätt, städning och läxor, etc. En väninna till mej tipsade om Linas barnkasse. Tydligen väl värd sina pengar. Jag kanske ska testa trots allt? Sena kvällar, hur komma på middagar som är goda och nyttiga så det inte bara blir typ fiskpinnar? Jag ska överlägga med min plånbok och lite annat...Jag får min första "hela" lön först den 27 oktober, det är sent, och jag vet inte hur jag ska fixa utgifterna fram tills dess...Men det måste ju gå på något sätt.

Idag kom min yngste hem igen, han har varit med sin pappa upp till Norrland en sväng på fyra dygn. Han kändes så "stor" då jag återsåg honom, en lite konstig känsla...imorgon börjar han på fritids, inskolning visserligen, men ändå. På måndag om en vecka, ja, då är allt på riktigt. Då börjar mitt jobb och han ska gå på fritids, sedan börjar han förskoleklass den 21/8.

Jag känner mej lite labil och vemodig...Det känns som livet nästan är slut på nåt sätt...Jag har kämpat så länge och så hårt och det har varit så mycket motstånd. Det känns som att jag inte har några vänner kvar, som att jag är osynlig och ointressant. Det känns som att jag kommer leva ensam resten av mitt liv, även om det känns mest praktiskt just nu, eftersom jag har mina tre ungar ensam och jag inte orkar mer röra i livet...Men såklart, om det fanns någon som tyckte om mej som jag är, som var uppriktigt intrrsserad av mej och mina intressen och som tyckte om att göra saker tillsammans med mej och barnen, ja, då kanske jag skulle vilja ... Alla andra verkar ha så bra liv och så roligt och perfekt...Alla andra går ut med sina väninnor och käkar och dricker en drink, jag har INGEN som skulle ens komma på tanken att gå ut och ta en drink på krogen med mej. Ingen. Antingen har de inga pengar eller inte lust eller ingen barnvakt. Jag har också utvecklat en fobi mot den här staden. Folk vet vem jag är, men jag vet inte vilka de är. Bekantas bekanta. Jag vill inte ut på krogen och bli uppraggad och jag vill heller inte ragga själv, så hur hittar man den där killen då? Som inte har problem med sej själv och är ett halvpsykfall...? Jag vill inte bo här men jag vill inte flytta heller. Det finns fördelar och nackdelar med allt. Och problem försvinner inte, man måste ta itu med dem. Men jag vet inte vad jag ska göra egentligen...Jag vet inte ens vad jag vill längre. För nu är det ju så här att plötsligt kan jag börja välja. Jag har aldrig haft val förut, knappt. Allt pga mina smärtor. Jag har fått vara anpassningsbar till försäkringskassans bidrag och vad kroppen orkat...Jag har aldrig levt en dag utan att fundera över hur jag ska göra för att det ska kunna bli bättre, hur jag ska komma undan smärtan, hur jag ska komma vidare, hur jag ska kunna vara en bra mamma, hur jag ska orka, hur jag ska kunna lösa ekonomin...Så har det sett ut sedan den där dagen, 19 december 1997. Min sista dag på Komvux, då jag halkade på vägen till lämningen av dottern på dagis. Det var den dagen då mitt liv aldrig mer blev sej likt. Då helvetet började...Jag hade just fyllt 27 år. Och idag är jag 41. Nu först har det börjat fungera hyfsat, jag kan sova ganska bra och gör jag inga helgalna saker så kan jag också hantera smärtan dagligen...Jag är friare, jag borde känna mej lycklig, men jag vill bara gråta. Jag känner mej helt slut. Som att jag inte längre har något att se fram emot...inga val att göra...jag kommer vara ensam och jag kommer aldrig bli riktigt lycklig. Och framför allt, jag kommer aldrig att hitta en man att lita på, leva med och vara lycklig med. Det tror jag inte på, faktiskt. Jag har blivit för trasig under de år som gått. De gånger jag satsat har jag kraschat.  Kanske är det för att jag alltid satt alla andra framför mej själv, som gör det svårt nu? Jag får och kan och vill ta mer plats i mitt eget liv men vet inte hur jag ska göra...och mitt i allt har jag barnen som på sina egna sätt behöver mej. Två av dem MASSOR. Och jag är bara en person...deras mamma, den enda de kan lita på till hundra procent...

Jag tittade på Sagan om ringen igår. Jag är mycket svag för den trilogin, och för Viggo Mortensen...En sådan man vill jag ha! Wow. Men de finns sannolikt inte i verkligheten...utan de är gubbar med kula på magen och utan visioner...jag är helrre utan då än att ha en sådan karl, faktiskt...Jag lyssnade på Sommar i P1 idag, först på Thorsten Flinck och sedan på Soran Ismail. Det var två riktigt bra sommarpratare. Allrahelst Soran. Han säger så kloka tankeväckande saker om etnicitet och samhörighet och så vidare att jag blir alldeles rörd. Det han säger är det jag tänker och det jag försöker jobba för/mot i mitt yrke som förskollärare. Att se till att alla blir sedda och att de integreras i samhället och att det inte görs skillnad på någon överhuvudtaget.Alls Lyssna på Sorans sommarprat. Han är en rolig klok och intelligent kille, och han är ändå så ung, född 1987. Och han har djupa tankar men ändå så enkla. Det borde ju vara så enkelt. Varför gör vi det så svårt med allt i Sverige? Vi behöver fler Soran i vårt land. Jag ska rekommendera hans program till mina studiekamrater och till mina lärare.

Nej, nu ska jag nog ta och varva ner lite...jag måste skriva en lista på vad som måste göras innan jobbet börjar...men det känns tomt i skallen...jag vet inte var jag ska börja...Jag vet inte vad jag ska planera ens. Kanske är utbränd i hela hjärnan nu? Jag ville rida så mycket som möjligt i sommar för att få känna lyckan och ro, och jag vill rida ÄNNU mer, men har inte tiden och inte pengarna. Jag känner mej orolig att jag inte ska orka jobbet. Jag har inte arbetat ordentligt på ett riktigt jobb på typ 17 år...hur ska jag klara av att bara liksom gå från 0 till 100? Tänk om...? Men så får man ju inte tänka heller. Nej, just det ja. Fokusera på det positiva. Jag har ju massor av roliga saker att minnas och se fram emot. Jag har tre fina barn, jag har en fin gammal mormor, en fin och go mamma och släkt och bror som snart (november) ska få sitt första barn och en pappa som jag iofs inte träffar så ofta, men de finns, och de gillar mej...jag borde inte känna mej deppig...jag är det ändå...för det finns inte så mycket kvar till mj där ute nu. Jag förstår de som nästan ger upp t ex då de blir gamla eller efter en skilsmässa eller ett dösfall. Vad finns det för mej nu? Efter allt som varit och allt kämpande...? Det är lätt att hålla en mask och se glad ut och lura alla andra med ett leende...Jag är inte alls glad. Jag vill inte alls leva så här. Jag är SKITLESS! Jag känner mej utnyttjad av en del jag trodde var mina vänner, jag känner mej utpumpad av trötthet efter allt kämpande och jag har ont om energi kvar i min kropp och i min själ...Men, jag landar, som en katt, på fötterna, och jag borde klara av detta också. Jag vet att jag gör det. Men just nu är det inte så skojsigt...Svårt att få energi och styrka från "ingenting". Det är det jag sysslat med de senaste åren, bara skaffat fram styrkan, liksom, men nu verkar inte kroppen orka det längre, då blir jag låg, gråtmild, sorgsen...Ja, ja, imorgon är det en ny dag..Hoppas det bär med sej sol och glädje....

Det gör den nog, kanske. Jag ska bara orka kliva upp i tid samt få upp 5-åringen också. Han ska ju på fritids ju! :o)

Lev väl.