Nu är det snart slut på ledigehten. Jag känner faktiskt att jag börjat bli hyfsat avkopplad ändå, och jag har fått, äntligen, till sist, sol på näsan. Juni och juli var hemska, förutom alldeles mot slutet i juli. Jag har ridit massor, och nästan alla mina pengar har gått åt till detta samt till mina barn. Vi har knappt gjort något speciellt i sommar. Alls. Grönan med äldsta sonen. Och så åkte vi en "snabbis" över till Åland en dag. Det var väl allt. Men man kan ju inte göra så mycket mer när man inte har smesterlön, jag har ju obetald semester  i år. Samtiddigt har det ju trots allt varit ledigt. Jag har städat en hel del, och åkt många rundor till återvinningsstationen. Känns skönt. Som en nystart inför arbetstiden som kommer snart att kräva mycket energi av mej...Jag behöver komma på någon bra strategi och plan så jag kan klara möten, middag, tvätt, städning och läxor, etc. En väninna till mej tipsade om Linas barnkasse. Tydligen väl värd sina pengar. Jag kanske ska testa trots allt? Sena kvällar, hur komma på middagar som är goda och nyttiga så det inte bara blir typ fiskpinnar? Jag ska överlägga med min plånbok och lite annat...Jag får min första "hela" lön först den 27 oktober, det är sent, och jag vet inte hur jag ska fixa utgifterna fram tills dess...Men det måste ju gå på något sätt.

Idag kom min yngste hem igen, han har varit med sin pappa upp till Norrland en sväng på fyra dygn. Han kändes så "stor" då jag återsåg honom, en lite konstig känsla...imorgon börjar han på fritids, inskolning visserligen, men ändå. På måndag om en vecka, ja, då är allt på riktigt. Då börjar mitt jobb och han ska gå på fritids, sedan börjar han förskoleklass den 21/8.

Jag känner mej lite labil och vemodig...Det känns som livet nästan är slut på nåt sätt...Jag har kämpat så länge och så hårt och det har varit så mycket motstånd. Det känns som att jag inte har några vänner kvar, som att jag är osynlig och ointressant. Det känns som att jag kommer leva ensam resten av mitt liv, även om det känns mest praktiskt just nu, eftersom jag har mina tre ungar ensam och jag inte orkar mer röra i livet...Men såklart, om det fanns någon som tyckte om mej som jag är, som var uppriktigt intrrsserad av mej och mina intressen och som tyckte om att göra saker tillsammans med mej och barnen, ja, då kanske jag skulle vilja ... Alla andra verkar ha så bra liv och så roligt och perfekt...Alla andra går ut med sina väninnor och käkar och dricker en drink, jag har INGEN som skulle ens komma på tanken att gå ut och ta en drink på krogen med mej. Ingen. Antingen har de inga pengar eller inte lust eller ingen barnvakt. Jag har också utvecklat en fobi mot den här staden. Folk vet vem jag är, men jag vet inte vilka de är. Bekantas bekanta. Jag vill inte ut på krogen och bli uppraggad och jag vill heller inte ragga själv, så hur hittar man den där killen då? Som inte har problem med sej själv och är ett halvpsykfall...? Jag vill inte bo här men jag vill inte flytta heller. Det finns fördelar och nackdelar med allt. Och problem försvinner inte, man måste ta itu med dem. Men jag vet inte vad jag ska göra egentligen...Jag vet inte ens vad jag vill längre. För nu är det ju så här att plötsligt kan jag börja välja. Jag har aldrig haft val förut, knappt. Allt pga mina smärtor. Jag har fått vara anpassningsbar till försäkringskassans bidrag och vad kroppen orkat...Jag har aldrig levt en dag utan att fundera över hur jag ska göra för att det ska kunna bli bättre, hur jag ska komma undan smärtan, hur jag ska komma vidare, hur jag ska kunna vara en bra mamma, hur jag ska orka, hur jag ska kunna lösa ekonomin...Så har det sett ut sedan den där dagen, 19 december 1997. Min sista dag på Komvux, då jag halkade på vägen till lämningen av dottern på dagis. Det var den dagen då mitt liv aldrig mer blev sej likt. Då helvetet började...Jag hade just fyllt 27 år. Och idag är jag 41. Nu först har det börjat fungera hyfsat, jag kan sova ganska bra och gör jag inga helgalna saker så kan jag också hantera smärtan dagligen...Jag är friare, jag borde känna mej lycklig, men jag vill bara gråta. Jag känner mej helt slut. Som att jag inte längre har något att se fram emot...inga val att göra...jag kommer vara ensam och jag kommer aldrig bli riktigt lycklig. Och framför allt, jag kommer aldrig att hitta en man att lita på, leva med och vara lycklig med. Det tror jag inte på, faktiskt. Jag har blivit för trasig under de år som gått. De gånger jag satsat har jag kraschat.  Kanske är det för att jag alltid satt alla andra framför mej själv, som gör det svårt nu? Jag får och kan och vill ta mer plats i mitt eget liv men vet inte hur jag ska göra...och mitt i allt har jag barnen som på sina egna sätt behöver mej. Två av dem MASSOR. Och jag är bara en person...deras mamma, den enda de kan lita på till hundra procent...

Jag tittade på Sagan om ringen igår. Jag är mycket svag för den trilogin, och för Viggo Mortensen...En sådan man vill jag ha! Wow. Men de finns sannolikt inte i verkligheten...utan de är gubbar med kula på magen och utan visioner...jag är helrre utan då än att ha en sådan karl, faktiskt...Jag lyssnade på Sommar i P1 idag, först på Thorsten Flinck och sedan på Soran Ismail. Det var två riktigt bra sommarpratare. Allrahelst Soran. Han säger så kloka tankeväckande saker om etnicitet och samhörighet och så vidare att jag blir alldeles rörd. Det han säger är det jag tänker och det jag försöker jobba för/mot i mitt yrke som förskollärare. Att se till att alla blir sedda och att de integreras i samhället och att det inte görs skillnad på någon överhuvudtaget.Alls Lyssna på Sorans sommarprat. Han är en rolig klok och intelligent kille, och han är ändå så ung, född 1987. Och han har djupa tankar men ändå så enkla. Det borde ju vara så enkelt. Varför gör vi det så svårt med allt i Sverige? Vi behöver fler Soran i vårt land. Jag ska rekommendera hans program till mina studiekamrater och till mina lärare.

Nej, nu ska jag nog ta och varva ner lite...jag måste skriva en lista på vad som måste göras innan jobbet börjar...men det känns tomt i skallen...jag vet inte var jag ska börja...Jag vet inte vad jag ska planera ens. Kanske är utbränd i hela hjärnan nu? Jag ville rida så mycket som möjligt i sommar för att få känna lyckan och ro, och jag vill rida ÄNNU mer, men har inte tiden och inte pengarna. Jag känner mej orolig att jag inte ska orka jobbet. Jag har inte arbetat ordentligt på ett riktigt jobb på typ 17 år...hur ska jag klara av att bara liksom gå från 0 till 100? Tänk om...? Men så får man ju inte tänka heller. Nej, just det ja. Fokusera på det positiva. Jag har ju massor av roliga saker att minnas och se fram emot. Jag har tre fina barn, jag har en fin gammal mormor, en fin och go mamma och släkt och bror som snart (november) ska få sitt första barn och en pappa som jag iofs inte träffar så ofta, men de finns, och de gillar mej...jag borde inte känna mej deppig...jag är det ändå...för det finns inte så mycket kvar till mj där ute nu. Jag förstår de som nästan ger upp t ex då de blir gamla eller efter en skilsmässa eller ett dösfall. Vad finns det för mej nu? Efter allt som varit och allt kämpande...? Det är lätt att hålla en mask och se glad ut och lura alla andra med ett leende...Jag är inte alls glad. Jag vill inte alls leva så här. Jag är SKITLESS! Jag känner mej utnyttjad av en del jag trodde var mina vänner, jag känner mej utpumpad av trötthet efter allt kämpande och jag har ont om energi kvar i min kropp och i min själ...Men, jag landar, som en katt, på fötterna, och jag borde klara av detta också. Jag vet att jag gör det. Men just nu är det inte så skojsigt...Svårt att få energi och styrka från "ingenting". Det är det jag sysslat med de senaste åren, bara skaffat fram styrkan, liksom, men nu verkar inte kroppen orka det längre, då blir jag låg, gråtmild, sorgsen...Ja, ja, imorgon är det en ny dag..Hoppas det bär med sej sol och glädje....

Det gör den nog, kanske. Jag ska bara orka kliva upp i tid samt få upp 5-åringen också. Han ska ju på fritids ju! :o)

Lev väl.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tiden har rasat på. Det har hänt saker jag aldrig trodde kunde ske. Så omvälvande och frustrerande att jag knappt kan tro att det hänt! En pojke jag känner väl, har haft problem i sin skola. En friskola föräldrarna hört mycket gott om. Skolan startad...

Försöker få tag i de sista solstrålarna så här mot slutet av semestern. Molnen gömmer solen. Det blåser. Jag vill så gärna suga i mej ljuset så jag ska orka vintern.... Jag talade med min nya chef nyss. Jag ska få en annan tjänst en den vi tänkt fr...

Hej alla! Snart ett år sedan jag skrev sist. Jag har blivit faster i december 2012. Gjort min tredje nackoperation, som gick bra men fick svåra komplikationer. Låg intuberad och nedsövd i två dygn... Det fick mej att fundera allvarligt på livet. Vad ...

Idag började Verkligheten. Jag var väl förberedd. Igår veckohandlade jag och kokade kalops och potatis plus en maträtt till samt middagen till igår, allt på en gång. Jag la fram de kläder jag och yngste sonen skulle ha imorse och jag ställde klockan....

Veckan som gick. Jag säger bara det. Veckan började med att jag red på måndagen. Jag hade en bedrövlig sits och bäckenet var inte så kul, det kändes snett. Som tur var fick jag en tid till min proffsiga sjukgymnast Marianne, hon har följt mej snudd p...