Senaste inläggen

Av Jessica - 2 juli 2012 22:12

Hej!

Nu är jag inne på min andra jobbvecka på mitt nya jobb. Det är fortfarande roligt att vara där och det är fortfarande långt att åka. Och min bils bromsar är inte bra. Jag måste ringa bilsäljaren och klaga, så får de fixa det inom garantitiden...

I fredags när jag kom hem från sista jobbdagen var jag vääääldigt trött. Vi la oss redan vid 21 och jag sov nog 21.30 Jag hade bestämt att jag skulle sova ut på lördagen, men femåringen klev upp 8 (vilket A-L-D-R-I-G händer annars) och jag vägrade. Så jag låg kvar och han fick sitta med gossetäcket och en gossehund och se på Barnkanalen. Sen när vi kände oss hyfsat pigga åkte vi till Stockholm och hälsade på Annette från Australien. Det är äldsta sonens kompis, och vi träffade även henne då vi var i Australien dec-10.

Det var väldigt varmt på eftermiddagen och vi som släpat med oss jackor och extra tröjor höll på att svimma av värmeslag. Köpte ett par shorts i var till grabbarna iaf. Yngste sonens pappa ringde och meddelade att farmor "beställt" min son till eftermiddagen då de skulle grilla. Skulle inte tro det! Det är till att börja MIN helg och den damen ska icke bestämma när min son ska göra saker, vad det än må vara. Och om min sons pappa tycker att tex jobba eller vara ute på krogen med sin nya tjej halva nätterna och åka till Finland och supa istället för att ha sitt barn, ja, då går det ut över både sonen men även släkten på pappans sida. Det är helt naturligt. De har ju alltså kontakten genom pappan, och han har nästan aldrig sonen pga att han jobbar eller reser till England eller ska ut och festa eller vad han nu har för orsaker...I sommar blir det knappt ledigt för vår son pga att jag börjat nytt jobb och pappan tänker inte ta ledigt för han ska köpa ett kök...Jaha. Men jag har gjort mitt bästa att pussla med tider och aktiviteter. Vi har varit på Naturhistoriska + Cosmonova och varit på rundan i Stockholm och igår åkte vi över dagen till Åland och hälsade på "min syster" och hennes man + tre av barnen. Vi spelade lite Äventyrsgolf och njöt av lugnet. Mina grabbar fick lite lego och godis och chips på båten och så köpte jag faktiskt en låda öl och lite färdiga burkdrinkar...(Jag som aldrig dricker...men en varm sommardag kan en eller två kalla öl vara så goda, så goda...)

Jobbet. Jag har jobbat en vecka och börjat få iordning på mitt material jag ska använda...jag har känt mej stressad och uppe i varv. Mycket har berott på ett skitschema som går ut på att varannan måndag har vi obligatoriska möten till kl 20, vilket betyder att jag kommer hem kl 21. Jag vet inte hur jag ska lösa barnvaktsbiten ännu, men just nu kan jag inte gå och stressa upp mej för det. Jag kanske kan lösa det då den dagen kommer, vi får hoppas det...Jag hinner inte med mitt andra jobb och knappt att rida heller. Men det blir väl så här när man ska komma ut i arbetslivet igen anatr jag...Nästa månad blir katastrofal. Jag vet inte hur jag ska klara mina utgifter...Jag står ju nästan helt utan jobb från måndag nästa vecka, och utan dagis. Men sen börjar jag ju "ordentligt" den 13/8. Mina grabbar behöver en lång ledighet, och min stora ska även få komma tre gånger till barnpsykolog nu de kommande fredagarna. Han är inne i en bubbla ibland och bär på mycket ilska och frustration. Jag hoppas att han kan komma ut därifrån snart. Det är inte roligt att se honom så här. Det är också jobbigt för honom. Såklart.

Jag tänker sova nu, eftersom jag känner mej så trött och seg. Jag behöver min sömn, vi kliver upp lite för tidigt, och det blir lite lite för långa dagar...Det kommer bli bra med allt. Det måste bli bra. Jag ska planera min tid så mycket jag bara kan så det inte går ut för mycket över mina barn, då har jag lyckats. Jag ska ju inte jobba bara för att få ihop till räkningar. Vi ska ju ha ett bra liv också. Kunna resa till andra länder, åka till fjällen...Drömmar...

Lev väl.


Av Jessica - 22 juni 2012 23:07

Vill bara säga att fritids går oerhört mycket bättre än jag någonsin trott eller vågat hoppats. Min son har liksom bara börjat "smälta in" och han verkar trygg. Jag hoppas verkligen jag gjort rätt som valde den skolan/fritidset till honom...Jag hoppas verkligen. Igår hade vi möte med sco och dagis och sonenes pappa plus Kärnan. JJag vet inte vad vi var där för egentligen, men det kom en fråga från soc-tanten om dagisfröknarna trodde/misstänkte att han for illa hemma, typ vaddå illa, undrade hag, misshandel eller? Det blev lite tyst och de vred på sej och sen kom flera olika sajker, tex att han hade en kal bit i huvudet där håret var borta, och detfick vi aldrig någon klarhet i sa de. Jag höll på att storkna. Jag ringde läkare ang detta och han sa att vi inte behövde söka hjälp för det var så vanligt. Jag tog dessutom kort på fläcken och var livrädd att han fått någon sjukdom, och dagis har alltså inte trott på mej, de har gått och trott att vi, eller jag antagligen, hade slitit av den där tussen. Det är förnedrande. Ja och så har han ju ont i en arm, säger de, vilket jag inte känner till. Och en gång hade han en blåtira, och jag sa att han ramlar ofta och mycket och det såg de ju själva, under första inskolningsveckan slog han ju sönder ansiktet på sandlådan. Jag blev alldeles iskall, har de gått omkring i 2.5 år och misstänkt att ungen blivit misshandlad hemma? I så fall har de begått tjänstefel som inte anmält mej/oss tidigare!!! Fan så arg jag känner mej! Jag ska försöka leta upp fotona jag tog på hans fläck och se om jag kanske skrev något här också. Minns dock inte när detta hände. Blåtiran var iaf då han ramlade på Lekrymden. Fan, det här är obehagligt....


NÅJA. Nu övergår vi till Midsommaraftornen 2012. Den började med hyfsad sovmorgon, och vi vaknade med sol utanför fönstret. Vi åt bär av olika slag och Turkisk yoghurt. Grannen spelade sin eviga smörmusik, med falsksjungande karaokeröster på filippinaska varvat med annan smörmusik. Jag får stresskollaps på sånt. Stäng altandörren och lyssna inomhus!!!! Fräckt! Jaja. Försöket få tolvåringen att pallra sej ur sängen så vi skulle komma ner till parken dr det var arrangerat midsommarfirande i år. Det tog vääääldigt lång tid, och jag blev både svettig och irriterad. Nåja. Hur som helst. Vi kom dit en timme för sent iaf. De fick fiska fiskdamm och min stora son såg allmänt generad ut =)

Vi tog en grillad korv och sen åkte vi och köpte en glass i var. Solen sken från klarblå himmel, men det var lite blåsigt. Men en ska inte klaga. Vi var hemma en stund, sönerna var ganska rastlösa, min granne spelade fortfarande en massa urdålig smörmusik. Jag tröttnade och kopplade in min laptop till högtalare och sen poppade jag Europe, Guns'n'roses mm...HÖGT! Och så drack jag en kall öl och bara njöt av solen, som jag längtat efter solen och lite värme! Rekordkallt i juni! Fy tusan. Blä.

Vi cyklade sen ner till min moster med man och där var min mormor och mamma. Min mamma som kan laga världens bästa mat gjorde just det så vara jag och lillsonen ute och spelade kubb. Han var mycket beslutsam och kämpade på, och han träffade faktiskt och sedan vann han över sin mamma =)

Vi åt och åt och det var jättegott! Jag kommer vara mätt i flera veckor nu. Dottern är med sin kille ute på deras land med hans mamma, man och hans småsyskon. Det kändes säkrare att de var där istället för ute på stan och röjde, det kommer hände ändå, så småningom, men kan jag skjuta lite på det så är jag glad...Jag vet ju att hon redan nu går bakom ryggen och dricker och säkerligen röker, och det är inte okej, och rökning kommer ALDRIG bli okej för mej, oavsett hur gammal hon blir...

Nu är det dags att sova. Jag tror att det är en bra idé. Jag är ovanligt trött nuförtiden... Utarbetat.

På måndag ska jag på min första riktiga arbetsdag på mitt riktiga jobb. Förväntningarna är höga på mej från deras sida, och jag har höga förväntningar jag också. DDet jag är mest orolig över är om jag verkligen kommer att få det så "skoj" som jag hopppas. Det är nämligen en akut brist på förskollärare inom denna enhet...och jag kommer ha en ganska hård press på mej att fixa det pedagogiska ansvaret. Tur att jag är tuff. Jag kommer få jobba hårt, och jag får vara beredd på att jag får "bråka" lite också sen tror jag, när jag är varm i kläderna, bråka för att få igenom en del förändringar...vi tar en sak i taget. Först mina två veckor innan jag ska ta sommar och semester...13 augusti är nästa startdag. Jag bara håller tummarna att jag valt rätt ställe att jobba på...En timmes enkel resa, jag hoppas det blir så bra jag tror och vill och önskar =)

Ha det gott, och fortsatt trevlig midsommarhelg!

Lev väl.

Av Jessica - 18 juni 2012 22:41

Hej hopp.

Imorse kämpade jag med att få liv i femåringen, det var ju första dagen på fritids idag. Klockan nio. Han ville inte vakna, så det blev stressigt att hinna dit...Vi fick information om olika rutiner etc. Sedan fick barnen gå ut på gården och leka och kolla läget. Min son verkade ganska intresserad och dessutom positiv. Det finns barn från 1 år till 15 på den här skolan. Alla tar hand om varandra, det är schysst stämning. Jag hoppas min son ska finna en bättre och mer positiv plats här, mot förskolan där allt gått snett... Jag fattar inte hur det kunnat bli så fel på förskolan...kanske för att de varit skitsnåla (på ren svenska) och inte tagit in fler i personalen när de själva insett att det är det som behövs för att min son inte ska göra "hyss"....De har själva gjort fel...de la "problemet" på mej, och inte har sonens pappa varit vare sej informerad eller delaktig, bara jag har fått höra vad min son gjort, när det var som allra värst, ja då hade jag riktig ångest då jag skulle hämta på förskolan. Varje dag fick jag höra en ny sak, och till sist kände jag mej så deprimerad och utan hopp att jag funderade på att avsluta hans plats och istället bara gå hemma och inte göra någonting...men så kan ingen försörja sej, och dessutom studerade jag ju på högskola...Nåja...Jag har kommit igenom ganska många svårigheter hittills, helt på egen hand, och jag kämpar fortfarande. Jag vet att jag aldrig ska behandla föräldrar så som jag behandlats iaf, så jag har ju lärt mej något trots allt...Mina nerver börjar "komma tillbaka" och jag har hittat en fantastisk kvinna på BUP som jag kan ringa nu co då. Oftast då jag blivit knäckt av något som "dagis" gjort eller sagt.. Och nu en sak till...På torsdag ska jag sitta i ett "orosmöte" med socialen och fröken på dagis (som gjort anmälan typ ett och ett halvt år för sent  sådana fall) och pappan (som inte fattar allvaret och dessutom kanske bidrar till oron i vår son, visserligen inte medvetet, det tror jag inte, men hans agerande eller brist på engagemang måste ju såklart påverka hur vårt barn mår. Såklart.) TTill mötet kommer kvinnan från BUP; Monica. Hon är mitt stöd i detta och jag vet fortfarande inte varför dagis valt att göra så här tre veckor innan min son slutar för gott på förskolan...jag kan inte förstå hur hon tänkt. Det är sanslöst olägligt. Det är osannolikt dumt. Och sårat mej på djupet. Jag har blivit stressad och bitter av deras behandling av mej och mitt barn. Från deras sida har de sannolikt handlat som "de ska" och ser mej som en slarvig mamma och ena fröken tar sej rätten att kritisera mej i min mammaroll och påpekar att jag komer försent och att jag då "ställer till det" för min son, för han "klarar inte övergångar"...Precis som om han vore sjuk på något sätt, mentalt. Har fått sämre och sämre hopp och mod, och nu har jag, från att ha haft en smart, empatisk och kramig son, gått in mer på deras linje i tankarna att det är en impulsiv, gränslös, våldsam, aggressiv pojke med en diagnos (som borde ställas) Det är hemskt! Att göra så mot ett barn. Mot hans mamma. Jag uppelever allt som hänt så här, sedan kanske det inte stämmer i alla avseenden...och dagis har säkerligen en avvikande uppfattning. Men detta är MIN och MIN SONS berättelse. Och de har gjort skada. Nu ska jag kämpa tillbaka, jag ska kliva in och skydda mitt barn ÄNNU mer och se till att han får en BRA start på skolan och fritids. Jag vill prata med människorna som ska vara runt honom. Jag vill att de ska tycka om honom och ge honom en chans, och att de ska veta hur han kan reagera i olika situationer så det inte sker slagsmål eller sammanbrott...han är ju så inställd på att leva upp till det dåliga ryktet på dagis som det är idag...det är oerhört orättvist. Jag finner knappt ord. Hoppas verkligen att jag är bättre utbildad och har mer empati och gör bättre lösningar inom mitt jobb i framtiden! Nå.... Mer om höstkänslor. Idag då vi stod på gården i munkjackor och långbyxor i blåsten och såg upp på de grå molnen, då kändes allt som höst. Det är juni och inatt slår Stockholm ett regnrekord från 50-talet, det har kommit mer än 110 ml i juni, redan, vilket gamla rekordet låg på. Nu är det det blötaste juni sedan 1901...Otroligt...Nåväl...Jag fick nästan inte med min son från fritidsgården/skolgården, och det kändes som ett mycket positivt tecken. Jag pratade en stund med en kille som ska ha min son på fritids, och andra halvan av min sons klass. Jag ville prata med honom om att min son kan bli väldigt frustrerad om någon provocerar. Han slåss oerhört sällan om ingen retats eller gjort honom illa (kränkt honom)...Han har inte så lätt för att bli förtvivlad hemma, men på dagis händer det tydligen dagligen, och jag har akut ångest för att han varit i den miljön så länge...Men jag vet inte vad jag skulle gjort annars. Jag har haft korta dagar och jag har försökt prata med personalen. Att de är privata kanske spelar in, det kostar pengar att ta in hjälp. Om de kommer "anklaga" mej för något kommer jag bita tillbaka, allrahelst om de gör det då sonens pappa är med, eftersom han verkligen inte förstår läget och tror att vår son är som vilken unge som helst, men med temperament bara...och han fattar inte heller att då HAN blir så där vansinnigt arg på honom (på sonen) så blir det katastrof inuti huvudet på honom. Pappan säger att pojken inte får bete sej illa, vara oartig och han ska göra som man säger, men det är svårt att respektera någon som är så ombytlig i regler och humör och som retas och kittlas trots att man säger "nej"...Om någon undrar så är jag VÄLDIGT upprörd över allt detta...För att få lite ro i själen rider jag numera. Och idag hade jag en ridtur inbokad som tur var. Då jag kom dit var jag så låg och matt att jag var osäker på om jag ens borde rida...men så fort jag kom fram till min ridtränare (ägarinnan) och hästarna så släppte allt. Jag fick idag rida "lillebror" till min favvo-häst. Vi red i sakta mak ner mot havet, både i skog och på väg. Nere vid havet fick de beta lite och jag bara njöt av lugnet. Det var en helt perfekt ridtur och det tog två timmar. Alldeles underbart var det..Problemet var att jag glömt att jag skulle hämta lillsonen kl 15 och redan 15.15 ringde fröken från dagis och sa med sur och anklagande röst att" det minsann stod 15 på schemat och jag var inte där. Och de hade ju nu förberett min son på att nu skulle mamma komma, och det gjorde hon ju inte..." Jag började stamma och det for fram massor av tankar i huvudet. Jag hörde anklagandet och jag visste inte vad jag skulle svara heller, bara att jag var ledsen att jag glömt ändra tiden. Undrar om de kör detta race med andra föräldrar eller om det bara är mot mej??? Då skulle de ju inte ha ett enda barn kvar, så det är bara mot mej. Inte ens sonens pappa får ju höra något, däremot får JAG höra hur "fin han är med sin son" och att "det märks att de verkligen tycker om varandra". Undrar om hon säger det de få gånger pappan hämtar sonen, fast om MEJ? Skulle inte tro det...Ibland undrar jag om det är något med just MEJ som person, alltså att jag drar fram allt detta hos människor...Det snackas, skvallras, jag blir utnyttjad av folk och fä, jag tappar energi och stöttar andra men får knappt något tillbaka. De jag trodde stod på min sida hugger mej i ryggen, och de jag inte räknat med FINNS där... Jag fattar inte varför jag sitter mitt i strmens öga hela tiden och jag retar mej på att folk, inklusive släkt och vänner, anser sej ha rätt att säga och göra vad de vill mot mej, men som de aldrig skulle acceptera att någon gjorde/sa mot dem... Äsch. Nu får det räcka med sådan negativ energi. Jag klarar mej själv. Jag har studerat ihop en förskollärarexamen, jag är kunnig, proffsig, stark och jag är positiv. Jag har mål som jag strävar mot och uppnår, trots att jag inte riktigt fattat att det är så jag funkar. Jag är inte så slarvig till min natur som tex min mor vill påskina. Det är bara det att jag varit så trött och sliten av allt kämpande för att överleva, att kunna ge mina barn det de behöver, få resa, få bo där vi trivs och mår bra. Jag har inte haft krafterna över till att städa och rensa i alla saker jag har hemma, och ingen har heller erbjudit sej att hjälpa mej...trots att jag alltid hjälper alla andra...skumt hur det kan bli. Nu när jag har ett fint trevligt jobb och börjar på ny kula blir saker och ting annorlunda. Jag kommer ha mer tid, jag kommer kunna städa, köra sopor, vara med barnen, spela spel, gå på bio, rida...Och ju mer jag får vara i min dröm och använda min tid till vettiga saker, den tid jag får utanför arbetet, ju mer "ordning" blir det ju. Synd att jag ligger efter så mycket bara..men det blir bra. Det kommer bli lysande. Jag ska träffa min läkare den 4 juli och han är så glad för min skull. Han håller tummarna. 16 år med smärtor, och sjukskrivning, och jag har pluggat och fixat jobb, helt på egen hand, för att jag ville styra mitt eget liv, och få ett liv. Jag har skapat det liv jag saknat, men mina smärtor finns ännu kvar, och de i armarna är tuffast...det känns då jag kör bilen till jobbet...Jag får deltidssjukskrivning, det kommer nog vara till hjälp. Jag ska klara detta, jag vill och måste.

Imorgon är det dag 2 på fritids för yngse sonen, sedan åker jag och Storebror till en heldag på Grönan. Vi ska boosta mamma.son.tid Hans depression blir allt djupare varje dag, han går knappt ut, äter dåligt och vill inte duscha/byta kläder. Detta är ett sätt att tända ljuset i hans ögon igen, även om det bara är för en stund. Och vi får egentid. Vi behöver det. Han har varit så deppad och aggressiv senase tiden så vi har mest fräst åt varandra. Sånt gör ingen glad...allt hopp till imorgon nu. Sol, tack. Inget mer regn. Vi slog just rekordet, det ösregnade i några minuter nyss. Nu firar vi det med en torr period. Detta ska iNTE bli den sämsta och kallaste sommaren på hundra år, och inte bli så illa som förra sommaren. Då bara längtade jag efter soldagar så jag kunde hänga på stranden med sönerna och vara ute mycket, äta picknick osv. Men det blev liksom aldrig så, det var molnigt, regn, myggigt, mer regn, mer moln. Några få dagar med bad och sol som vi sög ut allt ur, sedan var det över och hösten kom...Jag kände mej utsvulten på sol, och det gör jag fortfarande...Det kan inte fortsätta så här...Kom igen nu sommar! Det ska inte vara höst i juni! Nu måste jag verkligen försöka sova...imorgon är det mer känslor i svallning, både på fritids och då jag ska lämna sonen där en timme. Är oroad inför det, tänk om jag kommer tillbaka till en unge som är helt knäckt...men å andra sidan, han är säker i sej själv och trygg med att mamma aldrig kommer svika honom. Hans tigermamma finns där, oavsett vad som händer...SSå det kommer gå bra. Ja, det blir en nystart och jätteskoj. Nu ska jag sova. Och imorgon börjar sommaren, och hösten försvinner.

Lev väl.

Av Jessica - 17 juni 2012 22:20

Hej och hå.

Jag har sakta men säkert börjat inse att jag inte ska köpa fler böcker. Jag ska inte skriva fler tentor. Inte göra fler fältstudier. Jag är utbildad. Jag är klar. Jag har ett riktigt ARBETE. Jag är efterfrågad. Jag har bra lön. Jag kommer ha fritid. Jag kommer kunna vara mer med mina barn. Hur gör man när man lever ett vanligt liv, egentligen? Med allt detta jag just beskrev...

Jag har sedan jag var omkring 12-13 år alltid hoppat på alla möjliga jobb, jag har pluggat, sprungit ärenden, ställt upp för andra, ordnat och fixat och stöttat. Det har alltid alltid varit ett högt tempo, och det funkar inte längre, och jag vill inte ha det så heller. Sedan min olycka 1997 och allt knas med nacken och axlar och TOS och vad det nu mer är som knasar, så anser jag nog faktiskt att det är min tur att ha et Svensson-liv, med fritid, socialt umgänge, få ha mer tid med ungarna...Göra saker jag gillar. Teater, resa, ha en hobby? Ta promenader i skogen...Jag är fortfarande irriterad och sårad av min "kompis" och trots att hon via sms bett om ursäkt så har jag inget behov av att vi blir vänner. Än. Det är så befriande och skönt just nu att bara vara. Ingen att tycka synd om, ingen som snor energi...Nu tror jag förstås inte att hon gör/gjorde det med flit, men min upplevelse var stark av det hela, och reaktionen likaså...Vissa saker tar jag inte bara...Nåja. Jag är ingen långsint person, men som sagt, just nu är det skönt med lugnet. Jag är inte van med lugn, min kropp är van vid högt tempo. I onsdags på valberedningsmötet jag var på, höll jag på att svimma. Jag blev grå i ansiktet och började må fruktansvärt illa...Jag lyckades iaf hämta femåringen hos pappan och ta mej hem. Låg blick stilla i sängen och hoppades att jag skulle slippa kräkas. Postafen x 2 och jag slapp spy...Mamma tror att det berodde på utmattning, och jag är nog benägen att hålla med. Jag har verkligen legat väldigt högt upp på stresskalan i över 3 år, och det ha hänt saker runt mej och i min närhet och familj som varit tufft att handskas med. Och jag har bara fixat det...om och om igen. Och jag har presterat. Höga betyg i skolan, trots att jag knappt hunnit plugga så mycket jag velat, och DESSUTOM har jag hjälpt ANDRA med deras skoluppgifter samtidigt (SJUKT JU!), jag har jobbat extra och jag har slitit för att pussla ihop till alla räkningar, om och om igen. Plötsligt är jag nu utbildad förskollärare. Eftertraktad. Har fått det där kanonjobbet på förskolan i Sigtuna kommun. Jag ska jobba med en jättefin barnskötare som verkligen brinner för barnen och det hon tror på. En tjej som nästan slitit ut sej för att hon fått göra så mycket själv...en som är lite som jag...Vi kommer förändra världen tillsammans, och jag ska kliva in och se till att hon får avlastning, vi är två. Jag får alltså lön nu. Inte förtidspension. Det skiljer ungefär 17000 kronor i månaden. Jag kommer ha fasta arbetstider. Jag kommer jobba deltid. Jag har lediga helger. Jag MÅSTE ha lediga helger, annars kraschar jag, det vet jag, vitsen med detta att plugga och få ett välavlönat arbete är ju att vara ledig mer. Bara det att jag inte vet hur man gör eller vad man gör. Jag har tappat det sociala. Jag har knappt några vänner kvar, de flesta är bekanta. Jag har skrikit efter stöd och hjälp i flera år, och nästan ingen av de jag trodde var mina nära vänner har stöttat. De som sprungit fram till mej har varit totalt otippade personer istället...man får lära sej att välja och välja bort, det vet jag nu...Nåja. Hur ska det gå med min ridning och sjukgymnastik om jag kommer hem 17 alla kvällar? Hur kommer min femåring orka? Hans far anser att han kan minsann gå på fritids sent för det gör ju alla andra, så vad är det för skillnad mellan honom och "alla andra"? Jag har gett upp där, det går inte att förklara, dessutom vill pappan inte inse att vi har en son som har lite problem med impulsivitet och han hamnar i bråk lätt då någon provocerar, men pappan tycker att han ska lära sej och kör den hårda stilen. Den hårda stilen är definitivt det allra värsta man kan köra mot ett sådant känsligt barn som vårt, så på ett sätt ska jag kanske ändå vara glad att han bara har pjken 4 dagar per månad...kanske...men jag hade önskat att han föstod och ville vara delaktig...sonen behöver en pappa...Då jag bad pappan vara ledig några veckor med sonen i sommar blev han skitsur och talade om för mej att jag borde veta att han inte tar ledigt "bara för att vara ledig och göra ingenting" (att umgås med sin son är väl att göra någonting!!!!) och dessutom ska han köpa ett KÖK, meddelade han...Jösses! Jag blev ordentligt upprörd. Vad är det han säger? Han har inte fattat någonting.Hur kunde jag sett så fel den dagen då jag blev kär? Sorg. När jag sa att sonen bara är liten en gång, då svarade han att "han är liten nästa år också och då har jag ett kök!" TÄNK om vår son dog imorgon, hemska förbjudna tanke, men tänk om. Skulle han ens kunna sörja? Han tycks ju inte ens sakna pojken utan verkar mest lättad ju längre tid det är mellan de ses. Otroligt. Jaja. Så helt vanligt liv kommer jag ju inte att leva, förstås, jag måste ju vara ensamstående trebarnsmamma utan stöd från omgivningen också...Det är inte konstigt att vi är under isen i vår familj ibland ju...Jag kan inte ensam hålla ihop alla tåtar jämt och ständigt. Med mitt nya jobb och en timmes resa enkel resa, ja, då måste det funka hemma. Jag behöver inte ha en pappa som hämtar kl 16, för jag kommer ju kvart i fem...men varför måste lillkillen alltid gå på fritids till sena eftermiddagar om han skulle kunna någon gång i veckan få sluta tidigare??? Vara med pappa från kl 14 eller så...bara vara...Man är INTE stor när man är 5.5 år! Man är ett litet barn som behöver mycket av sina föräldrar. Jag är oerhört irriterad på pappans egoism, hur kan man tex sätt ett jäkla KÖK före sitt barn? HUR kan man missa att pojken inte mår helt okej, att han hamnar i bråk och att han är superintensiv och väldigt känslig! HUR kan man tolka det som att "han bara jävlas hela tiden!" ???? Ujujuj...Jag ska försöka göra det så bra jag kan för min son, och det får väl bli så att så lite som möjligt med pappaär utgångsläget då... Jag kan inte räkna med något annat heller, han har ALLTID gjirt sina egna saker och lämnat över ansvaert till mej då det inte passat pappan... HAN kan gå ut på krogen då han vill, resa, vara på fester och åka på mässor etc. Och det är bara för mej att "ta det" trots att det är hans helg...Jag har fått hjälp några få gånger då jag gått på teater eller en gång då jag var på konsert, men då kom han med sonen 7.30 /och jag kom hem 03.30) Rättvist så det förslår...men men. Jag har fött mina barn, och jag är en tigermamma. Det är mitt jobb att skydda dem, så då gör jag det. Men jag måste säga att det är väldigt tungt ibland, det är inget att sticka under stol med...Så är det..Lite tungt ibland...


Nu ska jag bara komma på hur jag bäst kan lösa så både jag sonen och min andra son ska få ihop dagarna och kvällarna på bästa sätt...Dottern är ju snart 18 och henne ser jag knappt röken av längre...Vad tiden går fort...vad mycket jag önskar jag hade hunnit med...men nu är jag här, mitt i en förvirring av att hitta min väg att gå, med jobb, pendling, hemmet, socialt umgänge, ridning, fritid, barnen, BUP.besök, läxläsning och så vidare. En enorm soppa att koka, men jag löser det. Jag löser alltid allt på något sätt. Det är det som är jag. Det är det som är min styrka. Men denna gång, nu i mitt nya riktiga liv, så måste jag planera bättre och ta bort fler moment. Annars har jag kämpat i onödan för att komma hit. Vitsen var ju att få ett bättre liv, en bättre situation. Jag sviker er inte, mina barn. Aldrig. Jag kommer komma på hur man njuter av ledighet och jag ska bli bäst på att planera vardagarna dessutom  

Lev väl. 

Av Jessica - 7 juni 2012 22:22

Jag har äntligen tagit examen och kan titulera mej förskollärare. Jag har fått en fantastiskt fin arbetsplats som jag var på idag och vi skrev papper. Jag börjar på timmar v 26 + 27 och sedan startar allt den 13 augusti. Jag får pendla, men det gör inget, det ska bli skoj. Det är värt att åka en timme enkel resa så länge man tivs...

Jag har fortsatt med ridningen och jag ser fram emot sommaren då jag ska rida lite extra intensivt. Det kommer bli färre ridtillfällen då jag börjat jobba så långt hemifrån, tyvärr...Illa, för min kropp mår så mycket bättre av min ridning. Men å andra sidan; det mesta går att lösa...

JAg har idag fått en chock då jag hämtade yngste sonen...jag ska tydligen gå på ett möte med socialen tillsammans med sonens mentor och pappan. De har gjort en orosanmälan. Lite sent nu, tänker jag. Han slutar om tre veckor...och vi har haft de här problemen på förskolan sedan januari, FÖRRA året, hur kan det PLÖTSLIGT blivit dax att göra en orosanmälan nu? Jag är så trött på alla dessa anmälningar hit och dit, men som förskollärare vet jag ju att man är skyldig att anmäla misstanke om att barn inte har det bra. Men i vårt fall är BUP redan inkopplade eftersom förskolan inte tagit in någon resurs till min son och de har mest klagat hela tuiden...Jag tänker att vi nog är väldigt observanta och uppmärksamma på att det är lite besvärligt då och då med vår son! Jag är övertygad om att det handlar mycket om miljön, dvs förskolan. Alla förväntar sej att min son sa göra något dumt. Och han är ganska lätt att provocera.. Det känns väldigt tråkigt att avsluta 3 år på en förskola med ett sådant här slut. Jag hade önskat att min son kunde fått slutat redan idag. Imorgon. Men jag har jobb att göra och sedan är det inskolning på fritids och förskoleklass...Jag hoppas att min son kommer få en bra start i sin nya miljö, och att han slipper detta som han fått bära på sin rygg på denna förskola. Jag vet att han inte är en liten ängel, men han är fan heller inget monster heller.... Jag har haft en väninna som själv haft (eller snarare har) en son som är oerhört utåtagerande och upplevs som känslokall. Hon har själv sagt att hon inte har förmågan att tillättavisa honom eller ens säga ifrån till honom, och när han kommer i närheten av ett annat barn som inte tål att bli provocerat eller då han har maktposition då exploderar han. Min lilla har "råkat ut för" den här pojken många gånger, men sista gången nu, då var det oerhört allvarligt. Han hade knuffat omkull, rivit, slitit i min son och om och om igen puttat honom framför sej. Allt medan hans mamma gjorde INGET. JJag själv var ute och letade, eftersom sonen stuckit iväg på cykeln kvickt som ögat medan jag ställde in matkassarna.Det tog kanske 2 minuter. Jag kunde inte ana att han skulle åka hem till dem (de bor väldigt nära). De hade vägrat släppa in honom och han förstod inte varför, och då hennes son började knuffa på honom och säga att han skulle sticka så blev han både kränkt arg och rädd. (Han hade kissat på sej upptäckte jag senare då vi kommit hem) Mamman ruingde mej och jag cyklade dit och hämtade honom på en sekund. Jag tror aldrig jag sett min son så uppriven och förtvivlad någonsin faktiskt. Efter några sms-meddelanden med mamman så har vi nu inte längre en vänskap kvar. Det hon utsatte min son för är för mej oförlåtligt. Jag struntar i om hon inte känner att hon kan handskas med sitt barn, då söker man hjälp!!! BUP finns! Aldrig någonsin ska ett barn få tillåtelse att utöva sådan makt och kränkande behandling mot ett annat barn utan att den vuxne ingriper. Det är fanemej sjukt! Jahaja. Som sagt. Vi är inte vänner längre. Jag har talat med henne om vad jag känner och att det gick för långt, och detta är typ TIONDE gången, så jag är inte bara småsur. Dessutom har jag alltid varit den som ryckt ut och funnits där för henne, men hon har aldrig någonsin funnits för mej...Det är inte att ge och ta. Jag orkar knappt med mitt liv och värre har detvarit innan examen, med taskig ekonomi och noll socialt liv...Dubbla jobb, styrelseuppdrag etc...och så ge bort energin till hennes problem ist för att plåstra ihop mina och barnens...Nej, det går inte att umgås med någon som stjäl energi. Man ska ge varandra, inte ta allt från den andre. Det är oerhört egoistiskt. Jag låter bitter, jag är besviken och väldigt arg. Jag brukar inte vara så här arg så här länge, men nu gick det för långt.

Mitt liv började idag, mitt nya. Jag fick drömjobbet, men samtidigt lever jag ju ett dubbelliv, det går inte ihop de här två liven. Jag har två söner som mår dåligt och jag har en tonårsdotter jag knappt ser röken av, och som jag är orolig för att hon ska röka eller bli packad...

Förra fredagen var jag och hon och hennes kille på Huddinge Festival och vi hade backstagepass. Det var superkul, som 41.åring knata in backstage och snacka med Europe och deras crew. Och lite andra mysiga människor. Och dessutom se världens häftigaste konsert med självaste Europe! Vilket liveband! Fantastiskt!

Nej, nu spårar jag ur..är både glad, besviken, sviken, ledsen, hoppfull, lycklig och matt. Svårt att få ihop dessa känslor i samma kropp. Vilken tur att jag ska rida imorgon iaf. Jag blir så lugn av det och jag får fokusera på nåt annat ett tag...Hoppas jag slipper regnet, jag fryser när jag blir så där våt...vart tog sommaren vägen? Jag vill ha sommar...Jaja. Som sagt. Nu babblar jag igen...Jo. En sak till. Jag tog en högskoleexamen för några dagar sedan..och nästan ingen i min släkt bryr sej. Det är en vanlig dag och vecka. Idag fick jag en bukett med gulblå blommor av min mamma samt en helkroppsmassage. Tack mamma! Men vad sjutton? Pappa`? Brorsan? Jag har pluggat och fått superbetyg i 3,5 år med tre barn jag tagit hand om ensam (bara lillsonen har varit med sin pappa fyra dagar per månad) och jag har ändå fixat detta! Jag till och med åkte till Australien och gjorde TVÅ kurser därbortifrån och fick B på båda! Och jag har opererat nacken TVÅ gånger under dessa tre och ett halvt år! Och nu när jag vänt skutan från att behöva socialbidrag under en period till att ha ett fast jobb så är det knappt någon som önskar mej lycka till. Knappt någon av mina vänner. Jag känner mej ruskigt besviken och oviktig. Okej, jag vet att man ska fokusera på det man har och inte det man inte har...men det svider. Jag har fått några vänner under de här åren men några har också försvunnit. Jag har lärt mej att det inte alltid är som det ser ut på ytan...och att jag är alldeles för uppriktig och jag är för lätt att såra. Jag har nog trots allt en diagnos, av något slag, för jag har ännu inte lärt mej att vara mer försiktig med "folk"...men jag vill så gärna tro gott om människor...

Men för sjuttsingen...Nu får jag lägga ner...Jag började ju mitt nya liv idag ju. Skulle behöva en lärobok. Hur blir man som en vanlig människa? Hur gör alla andra? Jag fattar inte varför allt blir så mycket mer omfattande och allvarligt och stort när jag säger eller gör nåt, jämfört med när en annan, typ vem som helst, gör samma sak...Jag vet att jag är smart och jag är en bra ledare och vän och mamma och så vidare. Men jag har ett stort problem: jag hinner aldrig varva ner och reflektera och göra upp planer...Nu när jag ska pendla kommer jag få reflektionstid. Det kommer bli toppen! Nu måste jag sova. Imorgon ska jag ju få rida igen, och jag har en helg framför mej, visserligen med jobb, men ändå en helg. Ha det bäst!

Lev väl.

Av Jessica - 31 maj 2012 23:45

Hej hopp!

Det blir ett superkort blogginlägg idag. Jag måste bara säga att jag tar mein högskoleexamen på tisdag! Jag har avverkat 3.5 år på högskola och kommer ut med bra betyg rakt över trots att jag kämpat mot värk som aldrig ger upp, dålig ekonomi, mina barns olika problem och behov etc. Jag har kämpat och varit envist beslutsam. Det skulle bara gå. Och vet ni vad? Jag har fått JOBB! Jag kommer pendla och det är vad jag vill. De är superglada att jag sagt ja, och på torsdag ska jag skriva papper!!!! YES!

Jag har börjat skola in min yngste son i förskoleklass, och det har varit ganske knepigt. Han är smart men mammig, och har liiiite svårt att läsa av olika koder. Och veta var gränser går, och här bland de lite större barnen (det är en F-9 skola) så märks det tydligare...men det kommer bli bra. Pappan är dock lite för dåligt intresserad tycker jag. Det är faktiskt sonen som är den stora förloraren. Jobb kan aldrig bli viktigare en ens barN! Utan fysisk och psykisk närvaro med sina barn så stannar livet, så känner jag. Hur kan man bara vara med sitt barn fyr, fem dagar i månaden och vägra ta ut semester och "bara vara" med sin son? det är en gåta för mej...Själv stressar jag upp mej för att få ihop inskolning på fritids och min andra datatomografi av nacken med att jobba på timme veckorna 26 + 27 och att det inte kraschar ekonomiskt för mej innan jag får första månadslönen...Det löser sej, det gör det alltid. Jag ser till så det gör det. Soc hjälpte till denna månad, och de beviljade också ett stöd så jag kan ta med min deprimerade 12-åring på en viktig morochson-dag nu snart på Grönan. Det känns helt fantastiskt. Han behöver få skratta lite, så dåligt som han mår nu...Jag vet inte varför hans liv känns så tungt och han vet nog inte själv. Halva lärarkåren på hans skola, BUP-teamet och skolpsykologerna plus min släkt är involverade i detta, men vi får ingen ordning..Känns oerhört frustrerande...men hoppet finns iaf. En dag i taget. Så måste det bli. Han måste få medicin, och kanske en diagnos. Jag ger aldrig upp, han ska må bra snart igen!!! Snart vänder den här atlantångaren äntligen! Fast jobb med bra lön! Och bra tider. Och hopp1

Imorgon ska JAG göra något kul som omväxling! Jag och min dotter ska gå på Huddingefestivalen med hennes pojkvän. Hans pappa har ordnat så vi får ett artistpass, så vi får komma in gratis OCH backstage =) Inte för att jag är någon backstagetyp, men heja på hans far ska jag åtm göra. Håller nu alla tummar att det låter bli att regna! Och så ser jag grymt mycket fram emot att ta examen, dricka min halvflaska ÄKTA champagne och gå ut och äta middag på tisdag, på examensdagen. Det är ju inte klokt! Tänk! Hela livet kan förändras bara man har ett mål och aldrig ger upp samt är villig att kämpa. Mitt liv har färändrats. Jag har opererat nacken två gånger under mina studieår, jag har fortfarande ont, men jag mår lite bättre, jag har ett jobb att gå till och jag kommer få en hyfsat pension. Mina barn har en akademiskt bildad mor och jag är främst av allt väldigt stolt över mej själv! Det får man vara om man gått i mina kläder och levt mitt tunga liv! Nu är det en ljusnande framtid som är vår; min och mina barns!

Lev väl!


Av Jessica - 9 maj 2012 22:34

Jag är här igen  

Hela dagen har gått åt till att försöka bli av med rygg och nackvärken. Och skriva klart del 1 av hemtentan. Jag lyckade iaf att skicka iväg tentan, men har en hel del kvar på del 2...USCH, vad jag tycker att den här tentan är segdragen och jobbig. En av de allra jobbigaste hittills. Å andra sidan så drar det ju ihop sej; examen 5 juni. Klart att det ska vara svårare "mot slutet".

Jag har varit på BUP på eftermiddagen och diskuterat mina söners dilemman. Min yngste har lite jobbigt med sitt humör, sin bestämda uppfattning och järnvilja, medan storsonen är som ett stort öppet sår. Både av ilksa men också av depression. Det verkar bara vara dottern som (ÄNTLIGEN) verkar må riktigt bra. Men det KAN bero på att hon numera har en fantastisk pojkvän. Alex heter han, och han är så söt och fin och mjuk, och jag ser hur kär han är i min dotter. Det är fantastiskt. Och jag är glad för dem båda!

Jag har, för några veckor sedan, ju börjat med en medicin, som eg är för/mot epilepsi. Den kallas stämningsutjämnande, och jag har sagt att den inte verkar fungera. Men jag har ju faktiskt blivit lite piggare, lite mindre stressad och jag orkar kliva upp i hyfsad tid på morgonen. Jag har förstås min värk kvar, trots operationerna, men den är åtm lite lugnare än tidigare. Idag, då jag satt länge (och illa) med tentan så ökade värken avsevärt. Jag MÅSTE tänka mej för... De här tabletterna har gett mej och min familj en hel del tid. Jag känner att jag hinner tänka innan jag reagerar med ilskna utbrott, som jag gjorde förr. Jag andas lugnare, sitter mer avslapppnat. De är verkligen stämningsutjämnare, utan att för den sakens skull ta bort några känslor... Jag har en kusin och en moster som också skulle må bra av liknande medicinering, men enligt min envisa moster så är det "fult och fel" att gå till en psykolog. Jag tycker att man är oansvarig och till ch med korkad om man inte hjälper sej själv... Jag blev utmattad  efter alla år av kämpande, av att försöka få ihop ekonomin efter jag blev utförsäkrad, försöka övertyga soc om att hjälpa mej utan att jag måste sälja mitt lilla radhus. Jag blev helt slut av att hjälpa alla andra, av att ha tre styrelseuppdrag, extrajobb, skolan, barn som mår dåligt, vänner som mår dåligt. Min energi tog slut. Jag hamnade vid ett stup. Jag ville inte ramla ner i avgrunden. Så jag bad om hjälp. Då tar man ansvar. Då är man en bra mamma. Då är man smart. Jag har fått ett annat liv, och jag vet att min moster i allra högsta grad skulle må MYCKET bättre, och vara mindre sliten, om hon sökte hjälp mot stressen, så som jag gjorde till slut. Jag föreslpr, berättar hur bra jag mår, hon bara slår vilt ifrån sej och säger bestämt att hon "aldrig kommer äta medicin för psyket". Det är synd tycker jag...


Min stora son behöver s¨dana här tabletter. Men läkaren på BUP sa bara att man inte ger unga medicin "hur som helst". De ska först ordna så det han har runt sej är tryggt och stabilt. Det ÄR tryggt och stabilt, och han vill inte ha några förändringar. Han HATAR. Han hatar skolan, han hatar folk, han hatar allt. Lillebror kommer i vägen för sin storebrors frustration alltför ofta, och jag försöker skydda. Samtidigt som jag vill hjälpa den stora. Men det är så mycket frustration och ilska. Jag fattar att en växande människa påverkas av mediciner, men samtidigt är det så att om ingen hjälper min son så gör han snart illa sej själv och sin bror. Allrahelst sin bror. Det går inte att ha dem tillsammans, inte en i bilen i fem minuter. Det är så mycket frustration och ilksa hos min stora son, och jag vill inte att min yngste ska utsättas för den här ilskan. Varför hjälper inte bUP oss? Jag blir oerhört stressad och frustrerad av deras långsamma handläggning. Det går veckor och min son sliter med sej själv för att inte rasa igenom och hamna i det totala mörkret. Han vill ha ett stopp, han behöver hjälp. Det funkar inte att ha ett möte nu och då. Det enda de kommit fram till är att min son mår sämre än genomsnittet... Ja! Det vet jag väl! Varför tror ni jag sökt hjälp!? Finns det någon där ute som har ett deprimerat barn och som fått hjälp på något sätt? Medicinering? Funkar det eller inte? Vi tror att min son har den mildare varianten av ADHD, den som är vanligast hos tjejer. Alt en annan neuropsykologisk diagnos. HJÄLP OSS DÅ! Jag har läst på om svåra koncentrationsstörningar, om exekutiva bla bla nånting och ADHD, Asberger och bipolär sjukdom samt autism. Jag tycker eg inte att det är något som till fullo "passar in" på min son. Han har liksom drag från än det ena än det andra...Jag vill iaf ha tips, råd men främst HJÄLP innan det händer något riktigt allvarligt!

Jag hade styrelsemöte i föreningen där jag är ordförande idag. Det var två nya med, som valdes på stämman, och EN av dem är en person som är urjobbig. Men ikväll skötte hon sej. Det var såååå skönt! Jag orkar inte med tjatiga och tjafsiga omständliga människor. Allra minst då jag har ont.

Jag hämtade lillsonen hos pappan efter mötet. Han hade fått lära sej att mellanmjölken vi dricker här (den är grönvit, förpackningen) är "Hammarby-mjölk". Ibland blir jag så himla trött på hans far...ALLT han säger är enligt min son det enda sanna. DESSUTOM säger barnet att jag inte kan laga god mat och att det "bara är pappa som kan laga mat"! Och då ses de 4 dagar per månad!!! Ganska orättvist! Oj oj, så jag blandar här, bland olika ämnen. Men sån är ju jag.

 Längtar till onsdag då jag ska på anställningsintervju. Det ska bli så himla häftigt och spännande att få komma dit! Men samtidigt är jag grymt nervös eftersom jag ju förväntas KUNNA en massa saker nu, jag är ju (nästan) en förskollärare. Och tänk om jag inte kan tillräckligt mycket eller tillräckligt bra? Jag kanske är skitdålig då jag väl kommer ut på jobb? Men jag tror eg inte det. Osäkerheten ska väl dyka upp så här då man är grön och inte har så mycket erfarenhet...Jag har ett gäng kompetenta förskollärare på twitter som kan stötta. Jag tror det ska bli bra. Det är något "visst" med just denna förskola. Jag vet inte exakt vad det är, men det känns som annonsen var skriven för JUST MEJ. Och att jag faktiskt kommer få jobbet. De har TVÅ platser, och jag vill verkligen ha den ena, och kanske min klasskompis Tina kan söka den andra? Hade varit mycket kul om Victoria hade sökt denna tjänst istället för den hon nu skrivit papper på. Vi hade varit ett grymt team... Men å andra sidan; jag är en bra ledare och har social kompetens. Jag klarar mej, jag kommer trivas, jag kommer få jobbet, jag måste få jobbet, jag vill, vill, vill!  


Nu måste jag försöka läsa igenom lite mer litteratur jag behöver känna till för att kunna skriva del 2 av hemtentan. Eftersom jag ska rida imorgon istället för min vanliga riddag (fredag) blir allt så annorlunda och omkastat imorgon. Bland annat ska jag hämta ut mina nya glasögon. Jag laddade min "gamla" mobil, min privata, av en händlse idag, och då jag startade den pep den. Jag hade fått meddelande om att hämta brillorna. Den TREDJE MAJ! Jag som längat efter de nya hur länge som helst ju! Nåväl. Imorgon blir det till att dumpa av sonen på förskolan, köpa obligatorisk latte på MCD samt hämta ut brillorna, för att sedan åka ut och rida. Jag tror jag kommer få rida dotterns favorithäst igen, Timon, eftersom han har en annorlunda trav än "min" Topaz. Och det gör att jag kan träna lite bättre på att "rida lätt". Jaja. Nog om detta. En stor kopp té nu tack. Och sedan läsa och läsa och lääääsa, för att sedan skriva och skriva.


Allt gott till er där ute!


Lev väl!    

Av Jessica - 8 maj 2012 23:52

Halloj!

Livet kutar på. Jag har, som vanligt, haft massor för mej...Jag mår bättre i nacken nu än på typ 15 år, tack snälla kirurgen på KS!!! Jag har tagit upp ridningen igen och rider med nackkrage,,,Är medveten om att det antagligen ser hur konstigt och galet ut som helst...Jaja. Min äldste son mår inte så bra, han är deppig och vi har nu varit på tre besök på BUP. Han skulle behöva lyckopiller under en period, det tror åtm jag. Men, som läkaren sa, man är mycket restriktiv mot att medicinera unga växande barn. Jag förstår det, men ibland känner jag att det är det enda som skulle funka... Själv har jag börjat äta något som psykologen kallar stämningsutjämnande medicin. Det är en epilepsimedicin, men den "coolar" liksom ner en...Jag har varit totalt utmattad efter alla turer med sönerna, skolan, mina styrelseuppdrag, socialen, utförsäkringar, nackoperationer etc. Mitt i allt kaos har jag skrivit ett examensarbete på 15 hp och jg har pluggat i 3.5 år...Otroligt stolt över mej själv, men nu först fattar jag att det inte varit särskilt hälsosamt för min del...Att vara ordförande i en bostadsrättsförening med en massa vattenskador och konstiga människor, ansvar och annat slit har också tyngt mej... Jag kan inte föreställa mej hur det skulle kännas att vara LEDIG på helgerna och att BARA ha ETT jobb...(möjligen mitt styrelseuppdrag i sossarna också då såklart). Nu tar jag mina tabletter som läkaren föreslagit, och försöker hitta en balans i livet. Imorgon ska jag skriva klart min hemtenta jag håller på meg just nu... Jag ska rida på torsdag istället för min riddag fredag. Jag ska gå i skolan denna fredag pga en kursstart. Det är min absolut sista kurs. Helt ofattbart! Sedan är det examen. Det känns  nästan obegripligt!!!! Jag har en ÄKTA champagne i kylen. En Moet & Chandon. GISSA vem som ska dricka av den i juni?   

Jag hämtade min "nya" bil idag. En Opel Astra. Jag hade sådan tur att jag fick ta lån, så jag slog till direkt. Härlig känsla att köra en nyrekonditionerad bil. En ny bil. Jag känner att hoppet och ljuset är på väg tillbaka in i mitt liv. Jag har börjat att återhämta mej efter flera år av slit och slut. Jag fick ett ryck och sökte ett jobb 6 mil från mitt hem, och dagen efter ringde de och ville absolut träffa mej på en anställningsintervju. Jag blev både glad och paff. Jag kommer få pendla, javisst. Men herregud, jag kan ta en tjänst på 30 timmar ju! Jag fixar det om jag får jobbet. Nu vill jag ut i livet, jag är så less på att ha ont, ont och ont och att vara trött och mer trött. Jag vet inte om det är medicinen jag äter eller om det är nackoperation nr 2 som gjort att jag få lite mer krafter. Eller är det kanske ridningen? Jag vet inte. Det kanske är en kombination. Jag bryr mej inte, jag bara lever på nu. Det är härligt att börja se ljuset i tunneln. Att se hoppet vifta glatt en bit bort.


Just ja. Idag hade min femåring sin första dag i förskoleklassen. Han skulle träffa sina blivande lärare och klasskamrater. Det gick mindre bra. Han är ett sådant där barn som behöver gott om tid på sej då man gör nya saker. Jag är inställd på en ganska lång inskolning, och jag hoppas det går att börja med inskolningen på fritids ganska snart... OM jag skulle få jobbet jag sökt (vilket ag inte ens vågar hoppas på) så måste jag på något sätt få till att jag får tid till att skola in sonen. Men det ska nog gå bra, de verkar toppenbra att ha att göra med. Jag är så lycklig över att jag tog beslutet att plugga till förskollärare, och att jag kämpat igenom 3.5 år. Nu har jag ett YRKE. Jag är en akademiker. Jag kan söka jobb som ger en hyfsad lön. Jag känner mej såååå glad och sååå stolt.


Nej, nu bara måste jag sova. Imorgon har jag tentaskrivning hela dagen och sedan styrelsemöte på kvällen, men först ett BUP-möte ang min yngste son... Han kraschade på förskolan igen förra veckan och han mår inte heller helt hundra. Ibland undrar jag om det kanske är mina gener som "förstör" mina barns goda humör? Den lilla fixar inte att han blir maktlös eller att han inte vet vad som ska ske, medan den stora ser alla som idioter och dumhuven och taskiga och livet är skit, och svart och blä. Det är inte lätt att växa upp, och det är inte lätt att vara en ensam mamma utan pengar heller...Men som sagt, snart kommer det vända. Det måste det. Jag har kämpat så hårt för detta och jag ska klara det. Jippi.


Lev väl.

Presentation


Välkommen! Är en energisk 3-barnsmamma, med tre nackoperationer i bagaget... Lever ett hyfsat bra liv,trots smärtor. Tränar genom stavgång med bungypumpstavar. Ridning är min stora passion, trots allergi. Rider på ryska basjkirer

Fråga mig

0 besvarade frågor

Omröstning

Om det vore val idag, vilket parti skulle du rösta på då???
 Feministisk initiativ
 Vänstern
 Moderaterna
 Centern
 Sossarna
 Piratpartiet
 Kristdemokraterna
 Sverigedemokraterna
 Folkpartiet
 Pensionärspartiet
 Junilistan
 Något annat bättre parti som kommer snart
 Inte rösta alls, strejka på sofflocket

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards