Hejsan. Nu är det ett tag sedan sist. Igen...Och som vanligt i mitt fullrulleliv så har det hänt en himla massa saker. Jag kör en kortfattad sammanfattning nedan:

* Jag har opererat nacken, för andra gången. Denna gång kotorna 3/4 (tror jag) Allt gick bra, men det var en ganska jobbig upplevelse själsligen innan, man är ju inte så kaxig inför det faktum att sövas och få halsen uppskuren =) Min mamma styrde upp och tog hand om allt hemma. Hon är min hjälte.

* Min yngste son kan hela alfabetet, läser flytande, svåra och långa ord, helt utan problem, han räknar och skriver...Han är helt otrolig! Det har pågått ett år nu, men han är nu på en 9-årings nivå vad gäller detta. TYVÄRR är han sjävold ibland och reagerar på om någon tex retas utan att tänka sej för. Mycket impulsiv /som sin mamma, blir blixtarg) och sen bruka det gå över. Bara det att folk runtomkring inte tycker att han är så kul, eller förstår varför han reagerar...Det blir liksom en ond cirkel...ju mer andra retar och provocerar desto större reaktioner...Han jagar de större tjejerna med kvistar eler kastar stenar på parkeringen...det kommer ibland några vuxna släpandes på min son för att meddela att han gjort si eller så här eller där. Eller så kommer någon av tjejerna som bor här då och då (delad vårdnad) och skvallrar. Jag är så otroligt TRÖTT på allt skvaller och trams! Sista gången en av de här tjejerna stod och rabblade vad min femåring gjort, så sa jag (när hon talat färdigt) med VÄLDIGT VÄNLIG RÖST: Okej. Var det allt, eller har du något mer du vill skvallra om?" Hon såg mycket paff ut och skakade på huvudet. "Så bra då. Då kan du gå nu. Och så ser jag fram emot att ni slutar banka på vår dörr på kvällarna! Händer det EN gång till kommer jag både ringa era föräldrar OCH polisen!" Och sedan drog jag in min son och stängde dörren...Undar om jag kan bli anmäld för detta också? Undar vad föräldarna till de här jävliga tjejerna pratar om vad gäller MIN son? Jag springer nämligen inte hem till folk och skvallrar hela tiden, så deras föräldrar känner sannolikt inte till vad DERAS små änglar sysslar med... De är såååååå kära i min tolvårige son, och de springer och smäller på vår dörr med "järnlejonet" så vi nästan gör på oss på kvällarna, och sedan kutar de iväg, så fort de kan. Ibland flera gånger efter varandra. Jag är OTROLIGT LESS på denna störning...men, nu kanske det slutar. Jag var en riktigt vidrig morsa som verkligen inte var gullig sista gången det skvallrades vid min dörr. VÄRSTA gången var bara för några veckor sedan, då kommer min son in och blöder på hakan och han är väldigt ledsen och upprörd. Det ska MYCKET till för att HAN ska gråta, men nu gjorde han det. Någon av tjejerna hade kastat is på honom sa han. Inte så att jag tror att han är oskyldig, men nu var han väldigt ledsen och kränkt. Passande nog kom tre av tjejerna för att skvallra lite om vad han gjort, som vanligt. Min son pekade ut en av de här tre som förövaren, och han var väldigt upprörd. Hon såg riktigt chockad ut och det syntes att hon var skyldig. Jag sa bara lugnt att INGEN får slå eller göra illa NÅGON, och att de nu MÅSTE sluta vara så våldsamma. De måste bli mer försiktiga med varandra... Alla nickade ivrigt och sedan gick de...Jag kanske gör fel som inte springer till de här barnens föräldrar och "skvallrar tillbaka" ??? Kanske kommer det en dag då de samlat ihop massor av små "storys" och konfronterar mej/oss, och då står jag där, utan något försvar, eller motbevis...Men vad ska jag göra? Jag avskyr skvaller. Både från vuxna och barn. Jag tror jag kommit på det; jag ska skriva upp datum och vad som sagts och vilka tidpunkter det sker, så har jag det på papper iaf...OM....

* Jag har blivit anmäld till soc av en "mamma till en pojke i min äldste sons klass". En sk orosanmälan. Hon har nog en ganska vild fantasi, och anmälan gjorde oss alla väldigt ledsna. Mycket var sådant hon kokat ihop i sin egen fantasi, och en del andra saker var snudd på förtal, faktiskt. Det som var allra jobbigast är att jag MYCKET VÄL vet vem hon är. Hon lämnade sådana detaljerade uppgifter att det inte råder minsta tviel. OCH då undrar jag varför hon inte kunde har ringt mej direkt om hon undrade över något, och inte gått den här vägen! Resursslöseri. Sonen känner sej sviken och jag känner mej "huggen i ryggen". Jag åkte naturligtvis på mötet med socialsekreteraren, och hon avskrev ärendet direkt. Jag har TRE barn, och jag sätter ALLTID dem högst och först i alla situationer. Jag satsar alla pengar på dem, på att de ska få de kläder, saker, upplevelser de behöver. De ska få resa och de ska inte känna sej "sämre" än sina kompisar som har två föräldrar. Det har jag alltid jobbat mot, och få en orosanmälan som dessutom delvis var LÖGN (att min son hänger med pojkar i 8:an och 9:an på busstationen) känns oerhört kränkande...Jag fattar inte vad hon fått vissa saker ifrån? Min son går oftast utan tjocka kläder och skor, men detta har han valt själv. Vi har de kläder och skor han behöver hemma, men han är ett varmt barn som vägrar gå med tunga skor och tjocka kläder. Sån är han, och om man inte lärt känna honom efter de 6 år han lekt med hennes son så är det ju verkligen konstigt! Nog om detta!

* Mitt examensarbete är nu inskickat för registrering i DIVA. Jag har en examinator som ska kolla igenom det sista bara. SÅ HIMLA SKÖNT! Jag trodde aldrig att det kunde vara så slitsamt att skriva ett examensarbete...

* Min dotter har en pojkvän på G. En urgullig och fin kille, lugn, mjuk och väluppfostrad. Jag är (och hans föräldrar likaså) mindre nöjd med att han röker. Hoppas verkligen att han slutar innan han är fast! OCH detta gäller min dotter också. Jag har misstänkt rökning där i två år, men har aldrig tagit henne på bar gärning...DEN dagen DÅ....!

* Jag har blivit mycket bättre med att fokusera under ridningen. Onsdagen innan min operation red jag HELT utan händer och lyckades trava flera varv, varv på varv, utan att behöva korrigera särskilt mycket. Jag var så himla upprymd och stolt över mej själv. (Jag rider ju med repgrimma och arbetar utifrån sk horsemanship, det är en underbar samarbetsmetod, och bygger på ledarskap och ömsesidig respekt) Imorgon ska jag och dottern ut och rida. På påskdagen var vi ute och tittade på Hästshow med Lina från Dalpraktiken, och min yngste fick rida på min favvo-häst Topaz. Ska försöka få upp en bild...

* Jag har tappat energi, och det är ovanligt för att vara jag...efter OP har jag mycket svårt att sova på nätterna. Jag tänker mycket, funderar, vrider och vänder. Jag börjar tro att jag ändå har ADHD eller något annat liknande..Ibland blir det bara för mycket. Jag bara skriker rakt ut åt ungarna, jag känner mej tokfrustrerad och fattar inte hur jag ska orka med allt som forsar in över mej...Tonåringen som mår bar mår dåligt mår bra mår dåligt, missar skolan, dåliga betyg. Och tolvåringen som mår VÄLDIGT dåligt i sskolan just nu, och verkligen INNERLIGT HATAR matten, och har nu ÄNTLIGEN fått rektor och läraren att lyssna. Men det är en lång resa, jag går inte in på mer detaljer här. Men det är inte över än. Vi ska göra så mycket mer...och jag har ställt honom i kö till samma skola som hans lillebror ska börja på. Med Freinet-pedagogik. Det skulle nog ha passat honom bättre, egentligen...tänk om jag vetat...

* Jag har fått fin hjälp från mina två resp kontaktpersoner på Af och Fk. De har gjort allt de kan för att få mej framåt inom det här fyrkantiga systemet och jag ska nu klara mej ekonomiskt under de sista veckorna av studier jag har kvar. Ofattbart att det slutar 8 juni. Då har det gått 3.5 ÅR. Jag fattar knappt att det är sant! Nu gäller det att någon förskola "vill ha" mej, och att jag orkar jobba mer än 50 %...men jag måste ju börja någonstans. Är lite fundersam över den senaste fsk jag vickat på. Inte ett pip på två månader...konstigt...jag som jobbade varje vecka under flera månader och så bara...tyst...? Jag vill alltid ha "raka rör" så jag ringde idag för att fråga om det är något problem...men avdelningschefen var inte där förrän på måndag, så då ska jag ringa igen...Jag vill ju bara veta... En väninna till mej har fått fast anställning 1/8 redan!!! Jag är så glad för hennes skull! Så himla COOOLT! Jag ska få en rekommendation från henne till en fsk som är en sk Ur och Skur. Jag älskar ju att vara ute, jag skrev mitt ex.arb om naturvetenskap och jag brinner för natur, djur och allt detta sysslar de med...Håller alla tummar att jag blir uppringd! Vad jag VILL det!!! Annars vet jag inte...kanske får pendla...Det lär inte finnas brist på jobb iaf. Att vara förskollärare är ett framtidsyrke.

Nej, vet ni vad. Nu måste jag faktiskt sova. Hoppas bilden kommer med här nu, på min son och Topaz. En allergivänlig Basjkir-häst. Love them both!   

 Lev väl.

Jaha. Tiden går och läker sår. Kanske inte bokstavligen. Man måste allt vara aktiv själv. Sedan mitt förra blogginlägg har jag klättrat upp ur mörkaste djupaste hålet. Jag ser nu ljuset vid horisonten. Och det är faktiskt bara min egen förtjänst. Och lite Gunillas. Hon och jag åkte på en superimpulsiv Hamburger Börs-kväll i torsdags, och det var det mest roliga jag gjort på väldigt länge. Vi tittade på R.EA Och vi åt gott, drack lite grann och jag skrattade så jag grät. Ola var absolut fantastisk. Jag njöt av svindyr oxfilé och jordgubbssorbet...chokladtryffel...Vi bara skrattade. Och njöt. Dagen innan var jag och min dotter ute och red. Vi fick några timmar med härligt solsken och fina busiga hästar, samtal i bilen, mor/dotter osv...Energikick....På fredagen red jag igen. Den här gången var det bara jag och AK, ägarinnan av alla Basjkirerna. Min favvo Topaz var helrockig och kastade med huvudet och studsade ovanligt mycket...Jag flög till och med av! Rakt över huvudet på honom. Jag landade på fötterna, allt gick i slow motion. Sedan fick jag känna på Basjkir-turbon. JÖSSES, så SNABBT han sprang. Det kändes inte ens som galopp, utan det gick i fyrsprång. Jag hann knappt bli rädd. Jäklar så snabb han var...Var ganska trött efter, men lycklig. Nu måste jag börja om lite med honom, och "uppfostra" honom lite igen. Jag kan ju inte rida på en häst som gör allt för att kasta av mej =)

Det har hänt lite tokiga saker också. Riktigt allvarliga saker, till och med. Min yngste son var alldeles svullen i ögonen en morgon, och jag tog det ganska lugnt. Ringde VC och bad dem skriva ut antihistamin, typ Tavegyl eller Zyrlex. Sedan lämnade jag på "dagis". Han blev sämre under dagen och när jag kom innanför dörren hemma ringde en sköterska från VC och meddelade iskallt att de inte tänte skriva ut medicin till min son. "För vi har inte träffat honom" Jag påpekade att det finns journalanteckningar på att han fått Tavegyl tidigare, men hon vidhöll att jag inte skulle få medicinen. Barnet var nu väldigt uppsvullen, med väldigt uppenbar allergireaktion. Jag sa att "nu lägger jag på, jag ska ringa akuten" och så la jag på. Då ringer människan upp mej igen!!! Jag såg rött. Hon undrade varför jag inte kunde komma med pojken dit, och jag bara skakade på huvudet i förvåning...Jag la på igen, för jag skulle ringa akuten. Då ringer hon EN GÅNG TILL. Jag bad henne lägga på och sluta sinka mej. Sedan bad jag pappan åka in med sonen. De åkte dit, precis som hon föreslagit. INGEN LÄKARE fick se honom. Utan en sköterska tittade lite på honom och ställde lite frågor...när pappan säger att "kan vi få lite medicin nu då så det inte blir värre" säger "damen" jag hade talat med i telefon att "enligt telefonloggen med modern ska han inte få medicin utan han får åka till barnmottagningen kl 8 imorgon". Pappan, som verkligen inte fattade hur allvarlig situationen var (han är inte allergisk själv) åker hem med barnet till mej. Sonen börjar få svårt att andas. Jag ger gammal Tavegyl jag har i skåpet plus kortisontabletter jag fått mot mina lungproblem. Han blir något litet bättre. Direkt på morgonen ringer jag barnmott och berättar att VC skickat hem ungen utan akutmedicin dagen innan och att det hade kunnat gå väääääldigt illa. Han fick komma in direkt. Och fick akutmedicin. Det rådde ingen som helst tvekan om att han behövde akuthjälp. Jag är nu så himla upprörd och känner rysningar  av skräck då jag tänker på hur illa det hade kunnat gått med min son. OM han hade dött...jag hade ...ja, jag vet inte...vad hade jag gjort?

Jag måste göra en anmälan. Jag vet inte hur man gör, men jag måste se till att hon får en varning. Om hon skiter i att ge ett sjukt barn medicin (som dessutom var på plats med läkare och allt, men som vägrades att träffa en läkare) pga att mamman (jag) lägger på luren i örat på henne för att jag är hysteriskt stressad av att han är dålig, då ska hon nog inte jobba som sköterska. Eller hur!

Idag var jag och träffade min handledare (tillsammans med mina två kursare och mamma åkte med) i Uppsala, på IKEA. Han har vissa uppfattningar om mej. Jag blir så förvånad. Han tycker att jag är oerhört kraftfull, energisk och att jag skriver mycket bra. DET är positivt. JA. Men sedan har han en uppfattningom att jag har ett rent kaos runt mej, att det är otroligt underligt att jag ens får något gjort. Han kan inte förstå att jag hinner. Tex att vara mamma, att sitta i tre styrelser, vara aktiv politiskt osv. PLUS plugga.  JAg är bara effektiv. Men jag kan hålla med om att det händer lite för mycket ibland. Men jag gör alltid mina saker jag åtagit mej. Jag vill göra bra ifrån mej. Jag vill få ett liv som jag kan styra över själv. Jag vill inte söka hjälp hos soc. Jag vill klara mej själv. Jag vill tjäna egna pengar. Jag vill bli pigg och frisk och smärtfri.Så ser det inte riktigt ut. Men ingen kan anklaga mej för att inte kämpa och försöka. Jag rider främst för att jag blir lycklig, men jag blir också starkare i kroppen, ryggen, nacken, det trodde ingen, inte läkaren, inte sjukgymnasterna. Men så är det. Tyvärr är det kostsamt att åka dit, bensin är dyrt. Tyvärr kostar varje ridtur pengar, pengar jag verkligen inte har egentligen...Men å andra sidan. Jag slutade snusa för några år sedan. Jag festar aldrig. Jag gör aldrig något som kostar pengar förutom ridningen. Mina barn får sina träningspass, mina barn får kläder. Mina barn får allt jag bara kan. Jag sitter i skiten just nu ekonomiskt. Att bli utförsäkrad har inte direkt gjort mej rikare, bara mer knäckt psykiskt och att bråka med socialkontoret är nog det absolut mest psykiskt påfrestande jag någonsin gjort. Jag har lämnat ut mej fullkomligt. Totalt. De har full tillgång till mina kontoton, de kräver att jag ska sälja mitt lilla ´hus, dotterns moppe, flytta flera mil från vår trygghet till en hyreslägenhet, de säger att jag måste ta ut min privata pensionsförsäkring (vilket inte går) och min sons pengar anser de är mina. Jag blir så frustrerad. Jag bara försöker göra mitt allra allra bästa. JAg försöker orka plugga klart till förskollärare. Jag försöker ordna till en framtid för mej och mina barn. MEN, Jag blir misstrodd. Jag är utförsäkrad. Jag ska jobba. Jag ska flytta. Jag ska sälja mina alla eventuella ägodelar. Vad kommer jag ha sedan. Om jag inte fixar detta nu? VAD händer om jag inte får någon hjälp från tex soc just nu. Jag vet inte. Men jag landar på fötterna. Jag har landat på dem igen nu, men det såg riktigt illa ut för någon vecka sedan. Jag har fått lite mer energi genom skrattet och maten i torsdags. Och genom "mina" hästar....Jag ska kämpa på. Jag har EN vecka kvar att skriva på mitt examensarbete. Jag tvekar. Kan jag bli färdig i tid? HJÄLP.

Oj, som vanligt, intensivt, hoppigt, rörigt. Jag är kanske intensiv då. Men och?

Jag har haft en hel del bra samtal med dotterns kompis far. Han är en sådan där man som är lugn, klok, eftertänksam, varit med om massor av saker i livet, en fin pappa, trevlig. Jag har även talat med hans före detta (fru?) och henne gillade jag SKARPT! Det är våra respektive barn som är huvudtemat, såklart, men det är så härliga människor att prata med. Jag hoppas jag "får ha dem kvar" alltid.... Det är inte ofta man hittar vänner som vuxen, men hans ex-dam är fantastiskt karismatisk och han själv är en kanonperson. Jag blir stärkt och jag blir glad då jag pratat med honom, Och med henne. Kloka fina är de, vad roligt det är. Och så slumpen kan bli ibland. =)

Nåja. Nu ska jag lägga mej och sova. Ska ta en liten insomningstablett...Jag blev allvarligt allergiskikväll  pga att jag kramade min lille son som lekt med katter hemma hos sin pappa idag. (Pappan är kattvakt i tio dygn). Jag svullnade igen i hela högra ögat...allergisk i typ "andra hand" liksom...Jag trodde inte att jag var såååå allergisk faktiskt. Jäkla katter...fick göra en genomgång av sonens alla kläder (in i maskinen, tvätta, tvätta) och så duscha honom...Det känns jobbigt att pappan inte riktigt kan ta detta på allvar med allergier...han själv har aldrig varit allergisk, jag har varit det sedan barnsben. Jag har nästan förlorat min dotter som ettåring pga en anafylaktisk chock pga jordnötssmör....Jag har varit med länge, och jag vet hur farligt det är. Och ÄNDÅ sker sådan saker som att en sköterska skickar hem en unge som är sjuk utan medicin eller att pappan till min son tillåter full aktivitet med katter under flera timmar, och sedan låter honom komma hem till en superkattallergisk mamma....suck...katthår är bland det värsta man kan få på kläder/i sitt hem. Det är som små hullingar på håren. De finns kvar, typ forever....Men, men...

NOG om detta, nu SKA jag sova. Imorgon är det bara järnet med examensarbetet som gäller....och klockan halvfyra ska jag till den där lungutredningen...det kommer ta en timme...jag vill inte att pappan hämtar sonen och leker mer med katterna nu, jag orkar inte bli sjuk hela tiden...På torsdag ska jag på S-möte och dit vill jag helst inte släpa med mej femåringen...men det får gå. Jag kan inte riskera att bli sjuk hela tiden. Så. Nu har jag bestämt mej. Jag tar hand om min son själv. Punkt.

Lev väl.   

Var ska jag börja?

I veckan som gick fick jag i presetn en ny diskmaskin. Tänkte att den gamla skulle passa perfekt hos sonens farfar som har svårt att gå och stå för länge, och därmed sparar på disk ibland =) Jag ringde en bekant till honom som köper och säljer beg vitvaror och frågade om han kunde åka ut och montera in maskinen som till nästa helg...Dagen efter ringde sonens farfar och talar om att den här personen som jag ringt och bett koppla in maskinen kommit ut och varit full. aAn hade sagt att jag sagt en HIMLA massa saker, som jag inte för mitt liv kunde känna igen att jag skulle ha sagt. Jag bara stod och gapade i chock med telefonen vid örat medan farfar talade. Tankarna snurrade i hundranittio och jag försökte förstå vad som hände. Jag var väldigt upprörd efter detta samtal...Inte i min VILDASTE fantasi kunde jag trott att effekten av att be någon vara snäll och koppla in en diskmaskin kunde bli sådan som denna. Okej. Inte nog med detta. Min ena klasskompis, som skriver examensarbete ringer upp mej och frågar om inte jag kan fråga vår förra lärare om inte vi också kan få chansen att ventilera i hemstaden, som den andra gruppen skulle få. Så vi ska slippa köra 30 mil över en dag. Javisst, jag mejlar fröken detta. På kvällen ringer hon upp mej och snudd på skriker åt mej att jag ska läsa kursplanen och att vi minsann godkänt att ventilera på högskolan, och jag får inte fram ett pip till mitt försvar. Känner mej bara helt i chock. VAD ÄR DET SOM PÅGÅR??? Jag meddelar kompisen via sms vad som hänt, och ber att få slippa prata mer med den läraren...

Okej. Så får jag ett brev från soc i fredags att jag inte inkommit med den ansökan samt information de efterfrågat. Jag EXPLODERAR! Jag har regelbundet skickat in material och underlag, oftast i original, till dem, och nu har min "riktiga" handläggare blivit sjuk och lämnat över till en ny förmåga....VAR ÄR MINA PAPPER??? Jag mejlar, jag skickar kopior, jag ringer. Hon struntar i att svara. Jag ringer, mejlar. Inget svar.

Imorse, när jag tittar till min femåring ser jag att hans ögon är igensvullna. Herregud. Försöker få honom att svälja en Zyrlextablett, mot allergi. Men den spyr han nästan på. Lite går ner, och jag lämnar honom på dagis. På vägen därifrån ringer jag husläkaren och ber dem skriva ut flytande Tavegyl alternativt Zyrlex. Det skulle inte vara några problem...Jag åkte iväg, lämnade in bilen (efter ett plågsamt men välbehövligt besök hos sjukgymnasten) på "service". Medan bilen fixades satt jag i ett kafé i närheten och filade på mitt jobbiga examensarbete...Jag meddelade sonens pappa att han ska åka till apoteket vid fyra och hämta medicinen. Så åkte jag hem i min servade bil, kommer just innanför dörren och det är sköterskan på vårdcentralen. Hon skulle bara meddela att läkaren inte tänker skriva ut någon medicin utan att först träffa min son. Jag blev ytterst irriterad och säger att han bevisligen fått den medicinen tidigare. Men sköterskan håller fast vid att det inte är någon av hennes läkare som skrivit ut den. "Men för sjutton gubbar! Han måste ju ha sin medicin, han är alldeles svullen i ansiktet! DESSUTOM är Zyrlex receptfritt, men den flytande varianten måste skrivas ut av läkare!" "NEJ, ni får åka till barnläkarmottagningen imorgon" "LÄGG AV! Då får jag åka till akuten med honom då!" säger jag och lägger på. DÅ RINGER HON UPP MEJ IGEN. "Varför kan han inte komma hit då? Om du tänker åka till akuten? Varför kan han inte komma hit då?" Jag bara gapar. Jag kan inte fatta vad som pågår. aAg tror inte att det är sant. Minunge har en allergireaktion, spyr upp de receptfria tabletterna, vägras flytande medicin och jag blir påhoppad av en sköterska. Och sonens besvär kvarstår.  Jag lägger på igen. Jag KOKAR!

Ringer upp sonens pappa och ber honom åka till husläkarmottagningen då, som kärringen sagt. De kommer dit, pratar med en söterska, går igenom tidigare händelser med reaktioner som liknar denna sonen har. Han får en tid för "provtagning" i slutet av MARS. Och sen ber fadern att få medicin så svullnaden ska gå ner. Då kommer den här sköterskan som JAG talat med och meddelar att han inte ska ha någon medicin, enligt telefonloggen med "hans mamma" utan han kan söka hjälp imorgon kl 8 på Barnläkarmottagningen istället. JAG BLIR TOTALT ROSENRASANDE! Vad i helskotta sysslar människan med?! Utmana en allergireaktion är livsfarligt! Bara för att jag la på i örat på en idiot!!!! Hittar en gamma flaska  Tavegyl från 2009 och ber O komma med pojken. Han ser inte klok ut i ögonen. Jag häller i honom av den gamla medicinen plus ger honom av mina Betapred. Efter två timmar ger det med sej...GISSA om jag ska anmäla någon imorgon?!

Nåväl.

Inte nog med detta. Om nu någon trodde det. Jag får ett mejl från min handledare, som säger att jag skriver fr många frågor och att han inte mäktar med att svara på det just nu. Men så bra, vi ska ju bara vara klara imorgon, typ... (Nåja, nästa vecka, men ändå...)

Jahaja. Ringer sedan åter upp min "nya" handläggare på socialkontoret. Min andra är tydligen sjuk. Jag har mejlat henne halva dagen samt lämnat ansökningsblanketten hon efterfrågat (IGÅR).  Den låg i hennes låda 7.00 igår morse. Varför hör jag inte ett ljud från henne??? Imorgon är förfallodatum för lån etc!!!! Hon svarar denna gång. Jag försöker låta trevlig, ta udden av mina ARGA mejl, lite iaf...På frågan hur det ser ut ang en utbetalning till mej svarar människan att "det kan jag inte ta ställning till ännu...jag måste dra det ett varv till med min chef eftersom du ju har de där bilarna" "WHAT!" Min ansträngning att vara trevlig är bortblåst. Det gick över... Jag svarar att den ena bilen har de intyg på att den inte går att sälja, att den inte har något värde, intygat från en bilhandlare. Och den andra ÄR MIN MAMMAS HAR JAG JU SAGT. "Blabla, enligt lag, juridiskt, blabla, du som är ägaren..." Jag ser rött. Jag ser svart. Jag blir totalt GALEN! Jag säger några mindre väl valda ord till damen på de höga hästarna och ber henne åka och hälsa på där det är varmt, lägger på, och bryter totalt ihop.

Jag känner mej som vore jag sinnessjuk!? Alla människor är fan emot mej, känns det som. Jag har en skadad nacke, lever med svettningar pga svår värk, onda armar, sömnsvårigheter och försöker klara vardagen, vara en god mor, betala mina skulder och utgifter. Men behandlas som om jag bluffar, ljuger, döljer och smusslar. Jag har ALLTID klarat mej själv! JAG har INTE valt att bli skadad, och jag har INTE valt den regering som för denna förnedringspolitik. Jag har inte det MINSTA lilla dåliga samvete att jag skrek åt den här socialsekreteraren. Jag skulle ALDRIG bete mej som hon, tala som hon, om JAG hade hennes arbete. Man förnedrar inte en människa som redan ligger, man spottar inte på den personen, och FRAMFÖR ALLT använder man inte DEN TONEN hon hade mot mej! Jag har snart 320 högskolepoäng, HUR många har hon? Jag har tre barn jag tar hand om, jag jobbar så mycket min kropp orkar och mår sämre och sämre för varje dag som går. Men jag ska ändå sparkas på, misstros. Den värsta kränkningen är att hon UTGÅR från att jag sitter på en massa jävla egendomar jag kan sälja för att "undanröja behovet av deras JÄVLA försörjningsstöd"! JAG ÄGER INTE ETT SKIT! Till och med den lilla privata pension jag har sparat ihop sedan 2002 tycker de att jag ska försöka få ut. Min PENSION!? Ska jag behöva leva på soc hela livet eller? Pga min smärta? JAG VILL INTE VARA SJUK OCH HA ONT! JAG HAR INTE VALT DET SJÄLV! Jag försöker bara göra mitt bästa, jag hjälper mina vänner, jag kämpar på, men inte ett skit tack får jag för det.

Vad ska jag göra?

Inga pengar får jag denna månad, och säkert inga nästa heller, eftersom jag bad enne fara åt h-vete. Jag sålde iaf bilen idag. Till min mamma. Vi skickade in papperen idag. Sockärringen kommer explodera. "Det är inte tillåtet" gapar hon i mitt öra. "Pengarna för bilen ska användas att undanröja försörjningsbehov!" SO WHAT!? Det är MIN MAMMAS BIL, MIN MAMMAS PENGAR, jag får inga jävla pengar hur jag än gör!

Nu är bilen inte skriven på mej. Jag har gjort fel och jag kommer få avslag på min ansökan, som DESSUTOM kom in för sent för att hon ska hinna behandla den innan den sista, TROTS ATT ALLT underlag fanns henne tillhanda för TVÅ VECKOR sedan! Jag är så himla knäckt att jag bara skriker ut min sorg, jag mår så jäkla dåligt att jag bara vill lägga mej under täcket, min hjäblebvrna känns helt uppsvälld och jag har totalt tappat min optimistiska sida. Vad jag är gör, det blir fel, fel, bara helt fel. Jag försöker hjälpa Lasse och hans kompis blir utkastad ur u´huset, trots att jag faktiskt inte vare sej sagt eller gjort något av det den andre mannen påstått. Jag hoppas verkligen att Lasse och B känner mej tillräckligt väl för att förstå att de orden och påståendeena kom från ett fyllo, en knäpp man!? Jag som bara ville hjälpa till, ge min diskmaskin som present, och så blev allt som ett litet helvete för L och B och mej...Fattar inte. Vad händer? Håller jag på att bli galen?

Jag känner mej sinnessjuk, faktiskt. Alltså, som att jag är med i typ Gökboet, eller något. Alla runt mej tilltalar mej på ett sådant märkligt sätt, de skriker, vägrar hjälpa mej eller ens lyssna. Det sägs att jag sagt saker jag ABSOLUT INTE sagt, och en del är arga på mej trots att jag inte vare sej sagt eller gjort något! Vad är det som händer?

Kan någon stoppa karusellen nu? Det är inte roligt längre. Jag vill av. Jag mår så himla dåligt. Fy fan så dåligt jag mår. Nu inte bara fysiskt längre, utan nu börjar det infektera själen också... Varför kan ingen rädda mej? Jag orkar inte vara stark och kämpa mer. Jag går back 12000 kronor denna månad. En månad till så tar Fogden mitt lilla radhus. Min stora fasa. Att behöva stta med skulder hela livet för något man inte längre äger. Med tre barn. Bara för att jag är sjuk. Utförsäkrad. Inte passar in längre. Trots att jag ALLTID kämpat och gjort rätt för mej. Hur kunde det bli så i mitt Sverige? Vart är vi på väg när "vanliga människor" har lust att BOKSTAVLIGEN SLÅ TILL t ex socialsekreterare?! För det är VANLIGA människor som pressats till det yttersta, dit det inte finns någon heder eller stolthet eller kämparglöd kvar...Om två år är det val igen. Jag tror inte borgarna är kvar då. Kanske inte heller jag? Man kan inte ta hur mycket stryk som helst. Det tar liksom stopp...Inte för att jag ska ta mitt liv eller så, definitivt ICKE. Men min kropp pallar inte hur mycket som helt. Inte mitt psyke heller. Jag har kämpat i hela mitt liv. Nu är det en alltför svår uppförsbacke framför mej. Jag tar ner garden. Jag lägger mej under täcket. Jag orkar inte.

Lev väl.

Jag trodde att jag skulle få sovmorgon i morse. Satt därför med mitt examensarbete till strax efter halv två i natt. Jag hade ett flow, helt klart. Jag kom igån så det bara sprutade idéer ur mej, allt efter jag fått en timme med en annan handledare än min tilldelade (som aldrig hinner svara på mina frustrerade frågor...).   

Jag har varit sjuk med evig hosta sedan oktober, så jag är väldigt trött nuförtiden...Vaknar på nätterna av hostan, genomsvettig och svimfärdig. Idag skulle jag till läkaren, 10:15...Bra så. Men så ringde mobilen, hörde vibrationerna, så dåligt som jag sover hör jag varje knäpp i huset. Det var från min älsklingsförskola, så jag blev jätteglad. Hade börjat svikta lite i självförtroendet då jag stått bredvid en kompis jag  "fixade in" på "min förskola" då hon blev inringd till jobb. Min mobil var dock tyst...Då började tankarna direkt; tänk om de är missnöjda? Tänk om de bara vill ha mej om det absolut inte finns någon annan? Men så var det ju inte...

När jag kom in idag blev jag sådär underbart härligt mottagen! En av tvååringarna på ena småbarnsavdelningen RUSADE fram till mej och ropade mitt namn. Hon kastade sej runt mina ben och jag böjde mej rörd ner och kramade henne tillbaka. Vilken egokick att starta dagen med!!! Jag var inne på avd med de allra uyngsta på förskolan. Jag trivs där, det är så läckert att observera de små då de utforskar sin omvärld. Jag bubblar inuti av lycka att jag får vara med på deras resa, att vara en av de som kanske gör lite skillnad i deras små liv...

Nåja, jag skulle ju till läkaren, så jag fick gå ifrån en timme imorse. Jag har fått en remiss till en LUNGRÖNTGEN samt tjatade jag till mej penicillin mot den eviga hostan. Jag tror nu att den har med mykoplasmabakterierna att göra, så jag hoppas jag har rätt... Jag har ledsnat på att vara trött och på att hosta.

Imorgon ska jag jobba igen på förskolan och sedan åka på möte med f-kassan och Af. Det är obligatoriskt och om jag missar det blir jag helt utan aktivitetsersättning...Det är tufft att vara utförsäkrad. Jag har fått ett litet försörjningsstöd från soc för den här månaden, men det är en sådan mental påfrestning att söka hjälp via dem att jag inte orkar många månader till. Å andra sidan lär jag heller inte få mera pengar, eftersom de kommit på att jag kanske kan sälja min gamla SAAB som turbon kraschat på, en årsmodell -98. Och dotterns trasiga EU-moppe. JA, så vill de att jag säljer huset, ett bostadsrättsradus som jag bor i vardagsrummet i, nära mormor och moster med man, och barnen har det hyfsat nära till skolan. Jag ska sälja och därigenom bli skuldfri, säger de. Men hallå, jag ska ju plugga bara till juni, sedan ska jag ju jobba!!! Jag vill väl inte flytta! Jag har fått ett massagebadkar som jag badar i för att lindra mina smärtor, det fick jag i 40-årspresent. Ska jag bara sälja huset, och ta vägen vart då??? Bo i en hyresrätt, 4 mil från stan, i en "andraklassensbyhåla" (sorry, men så är det) och dottern ska åka 1 timme ytterligare på sina redan 2 timmars långa resa till skolan? Skulle inte tro det!Min yngste börjar skolan i sommar. I augusti. Ska jag sitta och köra in honom då till skolan varje dag, nej, förresten, jag får ju inte ha en bil, jaha. Ska jag sitta på en BUSS varje morgon in till skolan och sedan ska jag, vaddå? Jag får inte heller godkänt att jag måste gå till en privat sjukgymnast för mina besvär jag får ibland. De anser att jag kan hålla mej till de som är anslutna till f-kassan. VAD VET SOC OM MITT LIV OCH MINA LIVSVILLKOR?! Jag MÅSTE går till min sjukgymnast, det är bara hon som kan lindra vissa problem jag får. Hur förnedrande och kränkande måste det bli att få lite hjälp under en kortare period? Jag ska ju bara plugga i fyra månader till. Sedan är ju saken biff; jag kan jobba. Om jag hade varit beroende av soc under en väldigt lång tid så kan jag verkligen förstå att de kräver sådana här saker...men jag, en människa som är hundra procent ärlig, visat alla kort på bordet, som kämpat mot vinden i 14 år och klarat mej hyfsat, jag blir behandlad som en oärlig tiggare som bara försöker lura till mej pengar jag inte har rätt till. Men snälla. INGEN kan leva på 2700 kr i månaden, ingen, och absolut inte en ensamstående trebarnsmamma. Jag vill bara klara mej tills skolan är slut. Jag vill bara att mina barn ska vara trygga. Jag kommer aldrig att sälja huset (vilket kommer sätta mej i ännu större kskuld eftersom jag kommer få för dåligt betalt) och jag säljer inte bilen, den är inte värd något för någon annan. Kanske får 3-5000 kronor. Varför skulle jag utsätta mej för en sits utan en bil då jag har en, visserligen så kan den ju när som helst krascha, den slukar olja, men ändå. Just nu rullar den, och jag behöver den...

Skitsamma. Jag ska prata med f-kassan och Af imorgon så får vi se vad de säger, beslutar ang min framtid. Jag har gjort allt jag kan, och jag har snart inte mer energi till att överklaga hit och dit heller. TUR att jag är en i grunden optimistisk och beslutsam person. Jag landar ändå oftast på fötterna. Men nu är jag i händerna på andra människors och myndigheters tyckanden... I händerna på myndighetsondskan. Den ondskan är omutbar.

På fredag ska jag i alla fall på rekreation. Då ska jag ut och rida. Underbart!!! Jag har fått "tillbaka" Topaz, min underbara häst jag bara tokälskar. Han har varit halt i flera månader. Men nu är han bra igen. Skrutt. I fredags var jag ute och red i snö och kyla, det var häftigt, men aj så kalla kinderna var då vi kom tillbaka...Och det var svårt att se vägen då jag körde pga all snörök. Läskigt värre. Nu är det hyfsat varmare ute ändå, så det ska nog frysas mindre på fredag och vara bättre väglag och sikt. Jag ligger lite efter med att läsa och analysera material till mitt examensarbete. Men samtidigt vet jag att jag är snabb då det gäller, och detta har ju även min handledare insett till slut...Han var väldigt impad av det jag skickat in hittills. Skönt. Jag blev så arg då han ville skjuta upp min ventilering till juni ist för mars. Jag vill ta examen i juni som alla andra. Och jag vet att jag kan. Har jag inte pluggat i snart 3.5 år hittills kanske? Jag är stolt över min insats och jag känner att jag gjort rätt. Men ibland har det varit övermäktigt...Jag har ju barnen också, de behöver tid de också. Men det har i stort gått bra. Ser nu fram emot ett liv utan tentor och en massa saker att skriva. Lediga helger och kvällar. Tid för mej själv och mina barn! Åh, vad konstigt det kommer kännas! Men underbart också!

Nu ska jag titta lite på TV. Måste sova i tid ikväll också. Ska ju upp senast 6.30...brrrr.jag är ingen morgonmänniska...alls...

Lev väl.

Nu har jag andats och skrivit och tänkt. Jag har skickat min prel projektplan till handledaren. Han har inte hörts av. Inte något ovanligt. Han verkar vara så ruskigt upptagen att han inte hinner med att svara, tydligen. Och jag är ju en extremt besvärlig student dessutom...Ja, ja. Jag har kommit fram till något i alla fall. Skönt. Sedan om jag kan skriva något från litteraturen också,, annars måste jag fundera om lite på intervjusvaren... Just nu kommer jag inte längre.

Ikväll var vi på den öppna cirkusträningen, men det var inte så kul eftersom "riktiga ledaren" inte var där... Men sönerna svingade i trapetsen i alla fall. Femåringen stod upp, TVÅ METER över marken, till synes helt orädd...Mitt hjärta stannade nästan, samtidigt som jag ville peppa honom och inte göra honom rädd. Svår balans... Storebror var gullig också och de lekte jättefint tillsammans. Skönt att de funkar ibland i alla fall   

Det har snöat ganska ymnigt under dagen, men det har varit fjäderlätt snö, så det har inte krävts enorma krafter att skotta bort det...KALLT var det, -17 grader på morgonen. Önskar jag var i Qatar där min mamma är nu. Hon hälsar på sin storasyster som bor där fn med sin engelske make. För en tid sedan bodde de i Hong Kong. Så kan det vara... Jag har fullt sjå att få mina pengar att räcka till mjölk, bröd och middagsmat varje dag, så det blir inga resor på länge. Dottern kom hem idag och meddelade att de ska åka slalom i Ronne med klasse/skolan på Friluftsdagen...Kostar "bara" 350;-. Och så kom räkningen för hennes sånglektioner för denna termin, 650;-, Det kostar att ligga på topp, typ.

Imorgon hoppas jag verkligen att jag kan åka ut och rida. Risken är att det är för halt eller för mycket snö alternativt för kallt...Håll tummarna nu så jag kommer iväg. Jag behöver verkligen det! Min gosehästkompis Topaz går igen efter vila i 3 månader pga hälta. Det var så UNDERBART att rida honom förra veckan, att jag bara log hela tiden. Jag blir så lycklig av honom. Han har en del bus för sej och lite knasgrejer. Han visar tydligt om man är för tydlig i mina instruktioner. Haha. Han drar bak öronen, ibland skuttar han till och det kan även komma ett upprört gnägg! Han är lite som jag, det går inte att ta miste på vad han känner! Han bjuder gärna på galopp och om han gillar den som rider honom går han framåt och bjuder till. Det är verkligen härligt att känna den här samhörigheten med en häst. Vi pratar liksom, fast utan ord. Jag vill rida imorgon, please.

Nej, nu ska jag försöka somna. Jag känner mej oerhört slut och matt och trött, men jag har svårt attvarva ner. Nu har jag så mycket tankar att det bara snurrar...hur får man ihop alla pengar man behöver till sina barns alla aktiviteter? Vaccinationerna? Vinterkläder? Ja, ja. Allt har sin tid. Jag gör mitt bästa, och jag brukar landa på fötterna. Det blir tufft fram till min examen, det fattar jag ju, men sedan...ska bli underbart och fantastiskt att kunna vara ledig på helgerna, att slippa all kurslitteratur, att slippa tentor och ångesten över alla dessa knäppa lärare som har makten över mej... Jag vill väldigt gärna byta hanledare, till en som inte nedvärderar mej, men det känns samtidigt som ett nederlag och jag vill inte vara taskig. Det är väldigt ovanligt att man inte funkar tillsammans fic jag höra, men vi gör verkligen inte det...och det är MIN utbildning och MITT liv. Jag ska fundera lite till. Har nog med problem. Förskolan där sonen går måste jag ju ta tag i också. När jag berättar vad jag och han utsätts för, vad de säger och gör, hur de handlar och gör så reagerar folk upprört och blir riktigt arga. Det har fått mej att inse att det verkligen ÄR fel och inte okej det som sker. Nu är det ju "bara" några månader kvar, sedan är det skolstart i augusti. BUP-kontakten jag har är mest terapi för min del...Jag har så mycket inuti mej nu så det känns som om jag väger hundra kilo...Jag får inte låta allt negativt komma åt mej, men det är ju lätt att säga...

Näää. Nu säger de på väderprognosen att det ska bli rejält kallt imorgon...Vad är rejält kallt??? Kan man rida i minus 10? Minus 15? När blir det inte roligt längre? Jag som är så lättfrusen av mej...Buhu. Bli fint väder bara imorgon, snälla vädergudar!

Lev väl.

Lämnade sonen på fsk och blev inkallad för en "dryg tillrättavisning" för att jag inte hört av mej i tid igår ang att jag blev försenad. JAg hade varit och handlat mattor till jobbet och först körde jag åt fel håll och hamnade i Hägersten, istället för att åka norrut. Då blev jag ju sen. Och sedan glömde jag ringa fsk och meddela det i tid, och då hade de haft de SÅ jobbigt, nästan helt ohållbart, med min son! JAG ÄR SÅ J*KLA LESS PÅ DEM NU!!! I över ett år har detta pågått nu. JAg orkar inte mentalt. Vi har varit på BUP och han har ingen diagnos, vi har varit på samtal med fsk typ två gånger per månad. Enligt dem ställer han mest till med problem. Men det är ju så att om man utgår från att det ska bli problem så blir det ju problem. Han gillar verkligen inte att vara där, det märks. Och jag känner mej hemsk som måste lämna dit honom. Som tur är börjar han skolan i augusti. Då får han en ny chans att det ska bli rätt. Jag håller alla tummar. Han ska gå i en skola med Freinetpedagogik. Jag tror det passar honom och hans personlighet jättebra.Jag sitter just nu i min säng och ska skriva det förhatlia examensarbetet, men det sitter fast. JAg fattar inte hur jag ska tänka, vad är syftet, vilka frågeställningar ska jag ha? Jag har 13 intervjuer men jag får inte till något mer. Jag förväntas skriva 30 sidor om ett ämne, med teoretiska återkopplingar, men eftersom jag inte ens har en frågeställning kan jag heller inte börja. Jag kan inte fatta att jag som faktiskt är jättebra på att skriva har kört fast så här. Kanse är det för att jag tror att det är så jättesvårt? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Jag måste ha en sorts personlighet som gör att vissa människor tror och anser att de kan bete sej som de vill mot mej. Min handledare gillar definitivt inte mej, han är irriterad och förstår sej inte alls på mej. Han misstolkar precis allt jag gör och säger till något negativt, och det knäcker mej. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Nu är den där "snökanonen" på väg in över oss också. Imrse var det -13 grder och nu faller snön...OM det fortsätter kommer jag ju inte kunna rida imorgon. Det vore en mardröm. Jag behöver min ridning för mitt välmående. Jag har äntligen "fått tillbaka" min favorthäst Topaz, och jag längtar efter honom...Håll alla tummarna att vädret tillåter ridning imorgon.Nu ska jag ge mej på mitt j*kla ex.arbete Någonstans måste jag ju börja. Ikväll ska jag försöka komma iväg och ta sprutorna TBE och Twinrixen som är kvar. Det är jag och de två äldsta barnen som är kvar att ta dessa....Efter dem ska vi på öppna träningen på Cirkusskolan. Lilla sonen längtar så mycket att vi bara måste dit ikväll. Det är för långt till lördag... Skruttbarn. OM jag nu inte kan vara alla människor till lags och klara av allt som jag måste, så tänker jag åtminstone satsa på att vara en bra mamma och att jag satsar på att må bra inuti igen. Det har varit så mycket negativt runt mej det senaste året att jag nästan blivit utmärglad. Det är inte klokt ju! Att jag ska försöka ordna och fixa åt alla andra så jag själv blir helt uttömd på energi och lust...Jag har tappat det, men måste hitta tillbaka. Det verkar ändå inte finnas någon som ger tillbaka något till mej...Det känns hårt och jobbigt, men nu när jag vet hur det ligger till kanske jag kan börja rensa ut lite i bekanskapskretsen... Måste bara säga en sak till: Häromdagen bakade jag och 5-åringen. Så sa jag till honom att han hade så bra idéer. Då svarade han: "Jag har många bra idéer som jag sparar inne i huvudet!" GULLUNGEN!Lev väl!

Vilken härlig helg!

Jag säger bara det! Jag har för första gången på väldigt länge känt mej avslappnad och glad. Jag har känt mej som en kul och snäll mamma dessutom. Med tid för mina barn, vilket det varit dåligt med sedan jag började plugga på högskolan... Jag har ett examensarbete att skriva, men jag har totalt tappat sugen på det, och saknar all inspiration. Därav min lediga tid med barnen... I fredags var jag och red, i torsdags provade vi på Cirkusskola, jag och 11-årige sonen. Och jag fastnade för jonglering. I går fick sönerna, var för sej, gå på cirkuslek (5-åringen) och Cirkusskola, avancerad kurs (11-åringen). Jag tittade beundrande och stolt på min 5-årige kille då han svingade sej beslutsamt upp i trapetsen. Lite blyg i det stora nya gänget med barn i olika åldrar, men han kom över osäkerheten ganska kvickt. Jag är så stolt över min lilla plutt! Den stora sonen var också otroligt duktig. Han fick hoppa över grundkursen och hoppa in i avancerad direkt. Vig, uthållig, stark och envis med ruskigt bra kroppskontroll och kondis. Vilka ungar jag har! Dottern, snart 17, och jag har haft en hel del kriser i relationen. Vilka berott på att hon bokstavligen struntat i att följa mina regler och passa tider... Men i helgen har hon jobbat och varit trevlig då hon befunnit sej hemmavid. Idag berättade hon att hon har ont i nacke och axlar och jag hoppas nu verkligen inte att hon ärvt min dåliga kropp (nacken är nästan helt utsliten på mej och opererad en gång). Jag ska skicka henne till min privata sjukgymnast för koll. Dottern ser ut som en inåtsvängd galge. Ser inte bra ut. Jag tror hon rör sej för lite och att det här med dator och stillasittande är ett växande hälsoproblem hos Sveriges unga. Därför är jag nu så glad att mina barn, de yngsta två åtm, vill träna cirkus. Tyvärr vet jag dock inte hur jag ska få ihop till avgifterna. 800 kronor för den lilla sonen och 1100 kronor för den stora. Det är definitivt inga pengar som finns hos en uförsäkrad mamma med kroniska smärtor och högt tempo i livet...Jag ska få lite pengabidrag av mina lika fattiga föräldrar och jag hoppas yngste sonens pappa kan betala hans termin. Han har pengar men har en tendens att vilja vägra bidra med något som helst extra utöver underhållet han betalar. Trots att han har 3-dubbelt så hög inkomst och mindre än hälften så stora utgifter som jag... Vad livet kan vara orättvis. Och olika för olika människor.

Jag har fått besked från soc att de kan hjälpa mej lite i max fyra månader. De ställer som motkrav att jag ska sälja mitt lilla radhus, eftersom den har så hög hyra. De anser att jag betalr cirka 2500 kr för mycket i boendekostnader. Man får inte äga sin bostad om man vill ha socialbidrag...Jag har klarat mej i alla år trots minimal inkosmt, ända fram tills de utförsäkrade mej 1/1-12. Då fick jag ynka 2700 kr att försöka leva på. Den ekvationen gick inte ihop...och nu står man med mössan i hand och tigger hos socialen. Känns oerhört förnedrande och kränkande, men jag klarar mej inte utan hjälp...Nu är det så illa att jag faktiskt måste be om hjälp. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag än jobbar extra, eftersom lönen är låg och kroppen faktiskt inte orkar! Bara för att jag blivit utförsäkrad och man anser att jag nu ska börja jobba så betyder ju inte det att jag plötsligt blivit smärtfri. Snarare tvärtom. Ju mer jag tvingas arbeta desto sjukare blir jag. Förrförra veckan fick jag låna ihop 600 för helkroppsmassage och 300 kr till min privata sjukgymnast för att komma ur min muskelkramp och fruktasnvärda värk i nacke och armar. Det var ungefär så mycket jag tjänat. Det är inte värt det. Jag vill jobba och klara mej själv, men idag är det fullkomligt omöjligt. Jag har alltid försökt stötta och hjälpa andra som haft det tufft, och nu när jag sitter "i skiten" så är det väldigt tyst runtomkring mej... Det känns...sorgligt...

MEN! Det var ju helgen jag skulle skriva om! Idag blev jag "inbjuden" av en gammal väninna (med tre döttrar 2-9 år) att hänga med och åka pulka vid en sjö här i stan. Jag blev jätteglad, eftersom min yngste son var extremt rastlös och jag trött och hängig. (Har hostat i 14 veckor och börjar se ut som en glåmig 80-åring nu). Kokade kaffe och fixade lite äpplebitar och packade in pulkor, filtar och sonen i bilen och drog dit. Blev så förvånad då jag såg hur mycket folk det var där vid sjön!!! De åkte skridskor på den plogade fina isen och några åkte pulka och miniskidor. Sonen skrattade så där härligt underbart som bara barn kan. Och jag kände mej som en bra och duktig mamma som gjorde denna mysiga utflykt tillsammans med honom. Det var så skönt med friska luften, glädjen och solen som dök upp ganska ofta bakom de få moln som fanns. En alldeles underbar dag, helt perfekt. Jag som längtat efter lite snö, efter den långa gröna vintern, jag var salig.

Imorgon ska jag försöka ta tag i mitt examensarbete, men jag har tappat sugen totalt. Jag vill inte skriva om den frågeställningen min handledare försökt "locka in mej på". Min klasskompis C har snudd på exakt samma frågor och frågeställning och blev rejält sur och stött då hon insåg att vi hade "samma". Då försökte handledaren vinkla mitt åt ena hållet och C fick ha kvar sin. Jag tycker att det känns orättvist eftersom jag redan fått svar från 8 fskl och 5 förskolor. Hon har ju inte ens börjat... Jaja. Jag måste ju skriva ett arbete hur som helst, så jag måste börja titta på "skiten" i alla fall... Om 4 månader är jag en förskollärare. Det känns häftigt! Att jag orkat och klarat av att plugga trots kroniska smärtor, trötthet, ensam med tre barn och två styrelser som jag sitter i och extrajobb. Det är en bragd. Och att jag snittar betyg B är skitbar det också!!! Otroligt bra! (B är näst högst i en betygskala från A till F, där F är icke godkänt). Nåväl. Jag måste sova nu. Jag har haft jättesvårt att först somna och sedan att fortsätta få sova pga hostan. Just nu känner jag mej väldigt "uppe i varv" och orkar inte somna. Visst låter det konstigt, men så är det. Jag känner att min taktik att försöka leva i nuet, ta vara på de fina stunder jag får har gett resultat. Jag vill gärna tipsa om detta, eftersom jag om någon alltid känt mej extremt stressad och slut. DDet sitter i tankarna, i hur du ser på saker och ting. Vilka val du gör. Om du väljer att analysera eller avvakta. Jag har valt bort en del människor i mitt liv som gjort mej trött, utarmad på energi och tröttat ut min själ. Det har gjort susen. Problemet är att dessa personer inte riktigt har fattat att de är bortsorterade, så jag måste gång på gång konfronteras med dem och säga att jag inte kan, inte vill, inte hinner umgås med dem. De är så vana att jag ger energi och styr upp deras liv att de inte riktigt kan släppa mej. Det är jobbigt, men jag mår väldigt mycket bättre nu då de är mer på avstånd ändå. För de är de ju, eftersom jag aldrig tackar ja eller bjuder in dem i mitt liv. Jag har också lärt mej att ta en sak i taget, även om just det känns som ett stressmoment ibland. Jag vill att allt ska bli färdigt snabbt, men det går ju inte till så. En sak i taget. Och sluta lyssna på gnäll och klagan. Det är så befriande att stå över skitsnack och gnäll. Så uppfriskande att säga nej utan dåligt samvete. Nu är jag med de jag valt själv. De som är mina vänner finns för mej och stöttar OM det behövs, de andra kan jag naturligtvis träffa bland, men de tillför ingenting längre, varken negativt eller positivt. Jag har stängt av de kanalerna nu. Förut blev jag så oerhört ledsen och sårad då jag blev missförstådd. Nu känns detverkligen som en bagatell. Jag fick vara med om så mycket skit under min sista VFU (inom utbildninegn) så allt som sker efter det är bagateller nästan. Att bli utsatt för skitsnack och ren mobbning och där rektorn inte ens frågar mej om vad som hänt, min syn på saken (det var ju ändå mej de anklagade) och sedan "gick på" de ryktena, gjorde bedömningen utifrån dem, så påverkade det mej enormt negativt. Jag tror att det var en av de värsta saker jag varit med om faktiskt, i hela mitt liv. En tid orkade jag inte bry mej, men nnu har jag fått kraft och jag ska anmäla förskolan för kräkning och mobbning plus meddela högskolan om vad jagvarit med om. Ska bli så skönt att äntligen få säga mitt, och jag hoppas rektorn kan lära sej något av det så inte fler blir utsatta. Jag lärde mej något; jantelagen existerar, folk som anser sej blivit trampade på tårna (och känner sej i underläge, tex inteligensmässigt) kan bli farliga fiender om fel folk står på deras sida. Och så lärde jag mej att tänka två gånger innan jag svarar på vissa frågor. Man vet aldrig vem man EGENTLIGEN har där framför sej...

Nu så-.

Blev ett superlångt inlägg...Antagligen dröjer det igen till jag skriver nästa gång. Vi får se. Jag mår iaf bra i psyket just nu, vilket förvånar mej lite. Utan pengar och med hot om att tvingas sälja mitt älskade hem, ett pestarbete att skriva och hosta och mer smärtor i kroppen någonsin; ändå känner jag mej ganska lugn, nöjd och lycklig. Jag är så tacksam över mina tre fina barn, jag är så stolt över att de är mina, att de kan så mycket, att de är som de är! Jag tycker att det lilla i livet kan vara det stora. Bara man tittar efter och försöker se det, ja, då kan lyckan komma till vem som helst när som helst!

Lev väl.

Efter att ha haft ett enormt långt uppehåll kände jag djupt för att blogga idag. Om kärleken till barnen, om livspusslet, om min utförsäkring, om min kompis döende mamma, om min andra kompis med en hårthänt MS, och om det här mde att leva nu. När jag rider är det verkligen nu för mej. Jag red igår, eller i fredags blir det, nu är det ju mitt i natten, söndag...

Jag vill ta vara på tiden jag har nu då mina tre ungar växer upp. Jag vill se dem, leka med dem, stötta de, göra tummen upp då de kommer upp i den där trapetsen, eller kommer hem med ett bra resultat i skolan...Ibland hinner jag inte ens med mej själv pga mina jäkla kroniska smärtor. Men den senaste tiden har jag lyckats släppa alla andra måsten än att vara med min två söner på Cirkuslek resp Cirkusskola. Jag stöttade och puttade fram dem, höll i handen. De var så oerhört stolta då vi åkte hem. Och jag har börjat jonglera, haha, det var absolut det mest otippade just jag skulle kunna få för mej att göra, så nu ska jag lära mej. Jag är nära. Men hemma saknar jag ju bollar, så nu ska jag få tre stycken av min kompis. Snällt! Och sedan ska jag tigga ihop pengar till pojkarnas avgifter till Cirkusleken och Cirkusskolan...1900 kr per termin. För en person som utförsäkrades 1/1 i år och som dömts att straffas för att jag är sjuk till att klara mej på 3800 kr/månad. Med skulder på 21000 varje månad...Hemsk situation.

Och jag har 3 månader kvar på högskolan också. Just nu förväntas jag skriva examensarebete, men jag har tappat all ork och all inspiration... Har dessutom tappat krafterna rent fysiskt efter hostat i 14 veckor, feber, öronvärk, lunginflammation, och så vidare. Slem i lungorna, svårt att andas. Blä. Mitt i detta finner jag inspiration för mina barn. Vill vara med dem, vill se dem utmana sej lite, se dem le för att sedan skratta högt av stolthet. Är sååå nöjd över att jag anmälde dem, men mindre nöjd med att vara svinfattig. På något sätt måste jag få ihop pengarna. Alla jag känner är typ fattiga...

Nej, nu vill jag sova. Jag måste vakan 8 imorgon och få upp tonårsdottern som ska åka och jobba. Imorse "försov" hon sej. Jag blev galen. Man slarvar ICKE med jobb! Jobb växer ICKE på träd!

Skriver mer en annan dag, är så trött just nu.

Men ville få ner känslan av att det visst finns hopp och små stunder av lycka även i ett tungt smärtsamt och jobbigt mödosamt ensamt liv. Det var liksom det jag ville fånga just nu bara: Jag utvecklar lite senare.

Lev väl.