Hej igen!
Jag har fått magsår. Men det är väl ingen förvånad över, antar jag... Men det konstiga är, att under de två dygn jag var på Helsingforskryssning men yngsta barnet och en väninna, då hade jag inte ont. Alls. Tyckte mycket om Helsingfors. Jag har nog inte varit iland där, trots flera resor dit med båten... Vi åkte runt med spårvgn till sonens stora glädje. Det var maffigt att titta på staden från spårvagnens fönster... Vi gick runt lite också och vi köpte lite barnkläder... Inte så värst många (som jag trodde innan) kunde svenska. Men det stod svenska namn överallt, och alla saker stod på två språk hela tiden. Ibland tre, då ryska...

Min dotter skulle visa att hon klarade av att vara "hemma själv" med elvaårige lillebrorsan... Gick inget bra alls... Det började med att hon blankt struntade i att komma hem direkt efter jobbet. Och Lillebror blev utan middag... Charmigt.

Vi anlöpte Vikingterminalen kvart i tio i morse...Buss till stationen, sedan buss hem... In och packade upp lite, fjutten började leka med grannkompisen, och jag lämnade över ansvaret till min mor, körde sedan bilen till KS. Träffade min läkare, neurokirurg från Danmark...(vilken opererade min nacke 26 april -10). Han sa att jag kan bli bättre om jag får en ny operation, denna gång i nivå 3-4...Jag fick genast en klump i magen och kände mej oroad...men samtidigt tackade jag ju ja till att sättas upp på operatioslistan...Hu...

Nå. Jag tar en sak i taget. Jag ska börja skolan på måndag. Jag vill inte få en massa "rester" pga en operation, så jag måste ju planera lite där... Och jag vill bli av med känselbortfallen och domningar osv...Och kunna jobba som förskollärare då jag är färdigutbildad... Det är ju bara ett enda år kvar...Ett ynka... Det fixar jag! Jag gör det...

Magen svider, det gör verkligen ont. Jag känner mej alldeles blockerad i tankarna just nu...Ont, trött, orolig. Vänner runtomkring mej som mår dåligt, och nu mår jag inte heller så bra... Jag tror jag tog ut mej. Kan man har för mycket empati?

Imorgon ska jag till BUP och prata om sonen och de bekymmer dagis har med honom. Om hans raseriutbrott han får (oftast med pappan och storebror) och vad vi kan göra för att hjälpa honom... Det är tungt att vara jag, att orka, men jag har verkligen inget val. Jag kan ju inte bara strunta i allt...

Skit. Tvättmaskinen är paj nu också. Sån tur man har... Trumman går knappt att dra runt, och maskinen är ju bara 3 år. Den ska f'n hålla fem år till, minst ju! Och högen med smutstvätt är enorm. Skit. Får ta med en hög till föreningen där jag är ordförande och köra ett par maskiner imorgon... Skit.

Lev väl.

Det har varit ganska jobbigt den senaste tiden. Det började med att personalen på sonens dagis hade mest "ont att säga" om min son... JAg har pratat med BUP, jag har försökt vara med honom så mycket jag kan, och jag märker att han förändrats. Det gör mej vettskrämd. Tänk om det är något fel på honom? Eller att något hänt honom? Som jag inte vet om? Jag tog idag kontakt med rektorn på den enhet där jag vikarierar med jämna mellanrum och bad henne kolla om det finns plats för mitt barn på en av "hennes" förskolor. Det är en "ren" 5-årsgrupp och dagiset har stor gård och många barn, vilket jag tror är vad min son behöver. Dessutom är det ett kommunalt dagis, vilket betyder att det finns tillgång till ett team med förskolepsykologer osv om det skulle behövas. Där han går idag är de så jävla snåla (ursäkta svordomen, men den behövdes) att de struntar i att hjälpa barn som behöver det...De lägger allt på föräldrarna...Det har blivit kaos mellan mej och sonens pappa också, pga att dagis plötsligt vill ha pengar för platsen efter 3 år...Pappan har ingen dagisplats, och det är jag som är boendeförälder. Han har sonen 4 dagar i månaden...Han började genast hota att "ha honom varannan vecka och skita i att betala nåt jävla underhåll, för ska det jävlas med honom då ska de få se...". Problemet är att det går ut över sonen. Och mej... JAg fattar inte hur han tänker...Nåja. Imorgon får jag veta om det kanske finns en plats, och sedan ska jag tänka och vända ut och in på allt, innan jag bestämmer mej...Jag vet verkligen inte vilket som är rätt eller fel...

Alla runtomkring mej verkar må dåligt. Jag vet inte hur jag ska orka ta mej igenom allt detta, faktiskt. Kan ju inte bara strunta i hur mina vänner mår?! En sk väninna har jag iaf satt på avbytarbänken. Efter att ha satsat massor av tid och dyrbar energi på henne gjorde hon mej ledsen genom några dåligt valda ord. Sådana "kompisar" behöver jag inte. Hon kan aldrig komma tillbaka dit vi var tidigare... Ledsamt. Och en annan vän har en son som det snurrat runt i skallen på, och den idioen är pappan till min stora son. Min dotter hörde idag vad han satt och ljög om vad gällde hur allt gick till runt då min son blev till samt kom till världen. Han uttryckte sej väldigt nedlåtande och grovt, och struntade i att min dotter hörde allt. Och att han ljög som en häst galopperar verkade inte bekomma honom det minsta. Nu var historien ÄNNU värre, och jag ÄNNU hemskare. Jag blev så ARG att han utsatte min dotter för den obehagliga upplevelsen! OCH att han är så jävla feg att han inte kan ta denna diskussion med MEJ samtidigt som hans dunderpucko och psykfall till fru sitter bredvid! De två har förstört mer för sina "nära och kära" än man någonsin trodde någon kunde göra, och till råga på allt så ska de smutsa ner mej och min son, det är absolut förkastligt. Och oförlåtligt. Jag fick håla i mej för att inte agera. Jag kunde gjort något riktigt dumt....

Och min väninna, som är som en syster, har en cancersjuk mor, med ytterst kort tid kvar i livet, tre sjuka barn och ekonomin i botten och maken måste jobba utomlands...dessutom bor de 17 mil från mej, så jag kan inte hjälpa till med något alls... Och idag avlivades min kusins fina fina hund, som funnits i våra liv i nästan 12 år...Hon hade varit sjuk till och från under en längre tid, och idag gick det bara inte längre. Hon fick somna in hemma, i lugn och ro, och med dem hon älskade mest. Det är så frukansvärt sorgligt, men för hennes skull var det det enda och bästa....

Jag har fått magsår. Det går inte att vara på topp och jobba, jaga pengar, hålla i allt och trösta och styra upp och försöka ta hand om sin familj (ensam) och bara fortsätta att stångas vidare... Jag känner mej fullkomligt utmattad...Jag fattar inte hur jag ska orka plugga mitt sista år på Högskolan, med start 29 augusti, samtidigt som jag ska hjälpa och stötta mina barn och de vänner som mår så dåligt...Eller hur jag ska orka sköta hemmet, mej själv, min smärta. Jag har fortfarande ingen känsel i höger tumme, och f-kassan jagar mej och tycker att jag är sååå frisk... Borgarna är sjuka, hur kan de bara tro att människor skulle bluffa om hur de mår? Vem vill frivilligt leva utanför det sociala nätverket och knappt ha en krona över, snarare gå back, och hur kan de tro att en massa hot och straff ska hjälpa. Man tappar ju sugen. Orken. Min mage krampar, svider, skriker. Jag kan inte sova på nätterna utan insomningstabletter...Just nu har jag knappt någon styrka kvar alls att ta av...Och jag MÅSTE vara stark och kämpa för min yngste son just nu...men hur? Jag fattar inte hur jag kunnat hamna i detta virrvarr? Det är bara en massa smärta och kämpande...och utan pengar kan jag heller inte lösa ens det minsta lilla problem...Jag är ofri, stressad av allt negativt som är runtomkring mej, stressad av att folk räknar iskallt med att jag bara ska finnas där, ställa upp...Hur kan jag säga nej? Det är ju nära och kära...Men jag orkar inte, jag mår verkligen inte bra, hallå, är det ingen, INGEN, som fattar hur JAG mår av allt detta??? Och jag som MÅSTE stå på benen och vara stark. För mina barn. De har ju (nästan) bara mej...

Il vivra verra.

Det måste vända snart. Det kan inte bara vara svart negativt mörker, det måste komma in ljus, värme och hopp. Vart har det tagit vägen? Varför händer alla hemska saker just nu? Vad har jag gjort? Vad har mina vänner gjort? Min son? Vad pågår? SLUTA NU! Vänd på allt så det blir bra igen!

Jag ska. Jag ska ta en dag i taget. Först ska jag somna. Och i morgon ska jag orka kliva upp, orka lämna sonen på ett dagis som jag tappat förtroendet för, och jobba, och säkert försöka reda ut en massa sörja som svider i fler människors magar och själar än mitt... Men jag är ingen stålman, dock en spindelmamma, som håller i alla trådar. Och det tänker jag försöka göra. Ett tag till. En dag i taget. Och det måste gå. Jag är ensam där ute. Jag vet det nu. Och det måste jag utgå från då jag handlar och fattar mina beslut.

Tack för att du lyssnade. Jag behövde få ur mej detta. Det lättade lite runt hjärtat nu. Men min starka oro för vissa personer kvarstår dock...

Lev väl.

Vi som har barn kan säkerligen inte hålla tårarna borta då vi översköljs av gråtande, chockade ungdomar som berättar de mest förfärliga ohyggliga syner och upplevelser. Vilken skräck att försöka gömma sej och undkomma döden under två timmar medan ens kamrater liger döda och fortsätter obönhörligt mejas ner, en efter en...Jag mår psykiskt dåligt idag och hjärtat blöder...mina tankar går hela tiden till de som mist sina barn. Tänk att bara få med en väska med hennes//hans tillhörigheter, och ditt barn ligger i en liksäck av plast....Jag har tre barn, och de bråkar och är lata som få, de svär och struntar oftast i att passa tider, och visst blir jag arg. Men det finns större saker i världen. Det finns en djup kärlek till sina barn, till dem jag satt till värden. JAg vill int´stinktivt skydda dem från allt ont, det är ju därför jag blir arg då tidern överskrids..eller om de är i fel umgängen...röker...dricker alkohol...

Jag vill skänka en tanke och jag känner djupt medlidande för alla drabbade, både de som inte fick med sina barn hem igen, och de som har sina fortfarande i livet. Var rädda om er, och ni som har barn som inte var med ute på ön, var rädda om era guldklimpar. Välj era strider, säg ofta hur mycket ni älskar dem, stötta dem, putta dem framåt, finns för dem!!! Det kan plötsligt ske en stor svart händelse som tar dem ifrån er och ni aldrig mer får hålla om dem, be om förlåtelse eller säga att ni älskar dem. En dag, när som helst, kan det bara vara över. Njut därför av dem i alla stunder.

Lev väl!

Denna bikd är tillverkad av Tobias Lindman och är till för att spridas.   

Hej hopp!

Måste bara börja med att meddela att den 13 juli lärde sej min 4-åring att cykla, på TVÅ hjul. (Inte som dottern 16 år sa: Han kan cykla utan hjul nu! Hehe) Han är mäkta stolt! Jag har även jobbat som vikarie på "mitt dagis" denna vecka. Jag var tvungen att ta med min yngste dit, eftersom hans dagis bara tokvägrade att ha honom där"eftersom jag lämnat schema i april om sommarledighet". Bra service, och jag ska dessutom betala för hela sommaren också. Jag är mycket irriterad. Privata förskolor i all ära, men ibland är de bara skit. Har varit på BUP också, eftersom sonens dagis målat upp en bild av honom som ett "monster" som de måste förfölja bokstavligen hela tiden. Vi kom fram till att han antagligen är osäker och att det dessutom blir än värre av personalens handlande, Inte gjorde det saken bättre då fröken förtroligt berättade att "inget barn någonsin lyckats göra henne lika arg som vårt barn"!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag kokar fortfarande bara jag tänker på det...

Nåväl. Han fungerade iaf alldeles utmärkt på "mitt dagis" i en hel vecka och var fullkomligt normal. Jag känner mej glad och lättad över detta och är riktigt peppad att ta itu med hans förskola efter ledigheten. Det är garanterat handhavandefel. Vi får se om jag byter förskola eller vad som sker...en dag i taget...

Måndagen den 18 juli RED allergiska jag tillsammans med min 16-åriga dotter. Vi var ute förbi Barnens Ö och red på en gård som har ryska Baskhir-hästar (eller hur det nu stavas) Jag borstade, ryktade, red 1 timme och 45 minuter och klappade och gosade utan en enda nysning, astmakänning eller kli i ögat!!!!!!!!!!!!!!! Det var overkligt och helt magiskt. En dröm sedan barnsben blev liksom sann! Tänk att det verkligen funkade!? Vi kände av allergi, alltså PYTTELITE, i ena ögat och det kliade på mina armar där hästen pussat på mej...det var liksom allt. Jag är så himlans överlycklig! Jag har nu köpt ridstövlar på Tradera för 49 kronor (vilken flax) och fått ärva några ridbyxor av min väninna som ridit hela livet. Jag bara NJUTER! Hur kan det vara möjligt?! På tisdag bär det av igen. Hoppas att regnet håller sej borta! Men för min del så spelar det ingen roll om det regnar, jag älskar att rida. Ridturen var förresten alldeles magisk. Vi red ute i terrängen, travade lite och tog oss fram i världens mest ojämna terräng. Hästarna plöjde fram som värsta terrängfordonen. Dessa hästar är verkligen underbart uppfostrade. De står absolut stilla då man ryktar, utan att de sitter fast, repet hänger bara ner, och de står fint och väntar. DDessutom rids de med repgrimma, så det är en annan sorts teknik g är van vid sedan tidigare, så det blev till att lära om. Men hu så KUL det var. Hästarna är barfota, så de är mer känsliga för underlaget, t ex grus, så de vill gärna knata runt i skogen. Jag är verkligen nöjd med min upplevelse, men kan lätt säga att jag knappt kunde gå de första två tre dagarna efter... Man är inte van, typ. Hehe.

Nu ska jag gå in. Har suttit utanför mitt köksfönster, på altanen bland alla mina blommor och växter, och njutit av en kylskåpskall öl. Det har varit en lång vecka, med mycket jobb och intryck, men snart är det lugnt... Jag har helgen framför mej bara, sedan lättar det upp... Jag tror det blir närapå tre veckor med ledighet. Synd at  t man är så otroligt pank hela tiden bara... Betalar och betalar på mina kreditkortsskulder, men de sjunker liksom inte. Mitt SAAB-kort är värst. Det har samma saldo hela tiden, trots att jag betalar in en tusenlapp varje månad. Psykiskt påfrestande... Uscha. Men man får ju ta det för vad det är. Det lär bli bättre sedan när jag kan arbeta mera, inte plugga och har fått bort ett och annat kort...

Njut av sommaren, och håll er ifrån otäcka platser i sommar. Jag skänker en orolig och ödmjuk och sorgsen tanke till invånarna i Oslo och alla andra runtomkring. Den där explosionen var inte liten, den! Otäckt värre, man undrar vart vi är på väg... Ska vi få hit krig och elände till vår vackra värld, vi som bara glider runt och klagar på bilköer, mjölkpriser och inför böter och hårdare tag för allt möjligt... Hm. Det får bli en annan blogg... Nu ska jag kolla på teve och soooova...

Lev väl.

  Jag och TinTin innan ridturen =)   Supernöjd är jag här efter 1 timme och 45 minuter på hästryggen ute i ojämn terräng   Jag och dotter ute på tur   Dottern och hästen Topaz, vackra ihop, eller hur!

Ja, dottern, TinTin & Topaz skulle posera, men det var roligare att käka gräs ansåg de... =)

Hej!

Det har hänt en del kul, för några dagar sedan åkte jag ut till en fd kurskamrat (från högskolan) som bor på Ljusterö. Det var underbart mysigt och trevligt. Jag åker gärna dit igen! Jag till och med badade (inte bara doppade mej). I havet. Och så köpte vi hallon och jordgubbsplantor, jag och yngste sonen...Det sitter nerklämda mellan rosor och andra växter som trängs i min minimala trädgård nu...

IDAG var det mulet och trist, 17 grader och då tyckte barnen och jag att vi borde åka till Täby Centrum och shoppa. Vi skulle först och främst till en leksaksaffär och köpa en present till äldste sonens kompis i Australien. Han fyller år 29 juli. Hoppas paketet kommer fram i tid nu. En lång resa ska det göra... Been there, done that =)

LLilla sonen hittade ett stort plasttåg, ser ut som en spårvagn, och det kostade endast 50 kronor. Har kostat 250. Vilket klipp! Vi slog till. Stora sonen tog alla sina pengar och köpte en radiostyrd bil... Jaha. Men han bestämmer ju själv...

LLILLA SONEN LÄRDE SEJ CYKLA IDAG FÖRRESTEN! STOOOOR händelse! Han är så stolt (och jag med). Storebror satte honom helt sonika på sin 20-tummare och så sprang han bredvid, släppte och barnet cyklade. Han skrattade så det hördes i hela området! =) Sen plockade vi av stödhjulen på hans lilla cykel (då vi kommit hem från Täby) och han kan nu starta från stillastående, bromsa och köra ganska fort. Ibland vinglar han förstås rakt in i en buske eller vägg, brevlåda eller något liknande. Men han gråter bara en skvätt, torkar tårarna och provar igen. Otroligt kul! Han är ju bara 4.5 år och de andra av mina barn cyklade nog inte vid den åldern. Tror jag. Åtminstone inte sonen. DDäremot kan dottern ha gjort det, hon var tidig med precis allt...

Nu ska jag sova. Har haft extremt mycket jobb att göra med min förening. Det är en massa information som måste läggas in/ändras för hand innan allt funkar...men nu är vi nära slutet, ska bli såååå skönt. Har varit och köpt in mattor till outletbutiken också. Jag ville prova en sort som min boss inte direkt gillar, men jag hoppas de kommer att funka...De är svarta och grå och det gillar folk...Hoppas jag. Vi behöver sälja MASSOR. Vi har ju inga kontanter knappt, och någon vinst kan vi inte snacka om heller...

EN intressant grej; jag pratade med en vikarie på sonens dagis. Vi pratade om det som den övriga personalen snackar om; hans hyss, att han skulle slåss och vara utåtagerande och reta upp folk. Hon kände inte igen mycket av detta. Hon sa att hon inte sett honom göra något oprovocerat någon gång! Och han talar alltid sanning, man kan fråga vad som hänt och han säger det. Även om han gjort dumma saker, och då ber han om förlåtelse. Precis som jag uppfattar honom! HUR kan det då komma sej att det inte funkar med övriga personalen? KAN det bero på att de redan "dömt ut" honom och utgår från att det kommer hända saker och då gör det ju det? Att ha någon som går efter en hela hela tiden, det måste vara traumatiskt?! Jag kan inte fatta att de inte får det att funka! Och jag vet andra barn på förskolan som verkligen HAR attitydsproblem, bland annat en pojke som alltid retas med min och då slutar det med att min smockar till...Och då är MIN son hemsk. SER de inte (eller vill inte se) vad som händer innan min son slår eller "ger tillbaka"??? Underligt, att det kan hända saker om de nu "punktar" honom hela tiden. Hur kan det ändå hända saker? Inse att det ni gör inte funkar och ta in proffs istället!!! Ja, ja. Det kändes underbart iaf att höra att det finns de som SETT att min son inte är ett jäkla monster med någon underlig aggressiv bokstavskombination. Känns ändå som att jag vill byta dagis. Men vart ska jag flytta honom då? Ingen aning. Vad är rätt, vad är fel? Hur som helst! Han har fungerat alldeles utmärkt med andra barn då vi varit ute och rest och hälsat på folk, utom hos kusinerna, för där huserar en bossig dam på 6 år och en skitmesig mjäkig farbror som inte tror att hans dotter kan vara retsam eller dum...Då blir min son kränkt, och smockar till skitungen, som skriker, och så får min son skäll. Som ett brev på posten...

PÅ FREDAG ska jag ha kvalitetstid med min dotter. Men det blir dyrt. Hon och jag ska rida ute på Väddö. Ungefär vid Barnens Ö. På hästar som är "allergivänliga"! COOLT! Det är ryska hästar med en annan typ av päls än "vanliga" hästar. Kostar 900 kr...Hubba. Men det komer verkligen vara roligt och vi behöver umgås lite, hon och jag. Vi börjar glida ifrån varandra. Det är väl så i tonåren? Men jag vill inte ha det så, och jag tror att det blir bättre snart. Hon håller på att spara till en ny resa till Australien. Hon ska åka då hon slutat skolan, om 2 år. Hoppas hon kan skärpa till sej och jobba på lite bättre då så hon har ett jobb och kan spara undan pengar. Hon tänker inte ens skaffa körkortskursen för bil, handledning 700 kr/pers. Hon avstår hellre än att missar resan till Aussie...Men jag tror nog att det ena faktiskt inte utesluter det andra...

Just det ja. Jag ska sova. Ha det gott.

Lev väl.

Solen kommer och går. Vissa dagar har det varit kallt, vissa tokvarmt. Alltså ungefär som det brukar vara en svensk sommar... Det mesta flyter på, och min yngste son har inte gjort några stora vansinnesdåd... Känns just nu som att dagis LJUGIT. Eller saltat enormt. Jag känner mitt barn sååå väl, och jag har aldrig sett några aggressiva tendenser. Klart att han kan slå tillbaka, men han är inte typen som börjar ett slagsmål... Vi har fått hit tre barn från Filippinerna. En gubbe på närmare 60 har "importerat" en hel familj och gjort mamman med barn... Dessa barn har vänt upp och ner på hela området. Ingen trvis längre, man blir liksom påhoppad som man satt på en strand utomlands. De är på på på på. Hela hela tiden. Man kan bli galen för mindre. De lånar saker, och tar saker utan lov. Det går sönder saker och barnen slåss, springer och skvallrar och är ruskigt högljudda... Det är aldrig barnens fel. Men nu börjar till och med jag ledsna. Gubben och deras mor måste ta tag i problemet snarast. I övrigt flyter livet på. Igår var jag på stranden med mina söner, mitt kusinbarn ( 1.5 år) och stora sonens kompis. Det var full rulle på den lilla, men min yngste son var en liten ängel. HAn sprang efter sin syssling, lekte med honom, delade med sej och allt var toppen. Vi kom hem, solbrända och trötta, vid fem, åt makaroner och korv. Sedan blev det en kvällspromenad till min moster och man. (Lillpojkens farmor och farfar). När vi kom hem kl 19 var det baddax för Liten, och välling. Sedan toksov han. INGET av mina tre barn har varit så enkla att lägga! Otroligt! Nackdelen är att han kliver upp halv sju...

JAg ser efter mina fina små blommor, plockar och petar. Det är så mysigt att få ha en liten trdägård. Det är inte alla unt. Jag kan sitta och mysa och läsa en stund, eller så äter vi middag utomhus. Underbart. Imorgon ska jag ta med sönerna, ev, till Ljusterö och hälsa på en fd klasskamrat från förskollärarutbildningen. Hoppas vädret tillåter. I slutet av juli Kolmården och min väninna i Finspång (och alla hennes barn). Jag ska ut på små utflykter i sommar har jag tänkt...är inte jättemycket ledig i sommar, så jag måste passa på att hitta de små äventyren i vardagen, så att säga. Jag skulle vilja komma till Grönan, Gamla stan och hinna hälsa på vänner över landet, bland annat i Sundsvall och Piteå. Men det saknas pengar, det gör det alltid. Vi har två vaccinationssprutor kvar, det är ca 2400 kr, och de pengarna har jag inte ännu...vi får väl se...Furuviks djurpark skulle vara mysigt också... Drömma kan man ju, hehe. Skolan sätter igång i slutet av augusti. Sista året. Det är något magiskt. Sedan är jag förskollärare, men jag måste jobba ett år innan jag får licens, för från juni 2012 ska alla förskollärare ha licens. Det lär höja lönen också, hoppas jag.

Nej, nu måste jag verkligen sluta. JAg ska byta sängkläder och sen måste jag nog efterlysa den yngste sonen som är ute och cyklar med pappan och en liten kompis. Hoppas sommaren fortsätter i lugnt och skönt tempo och att alla problem bara försvinner... Ska till BUP och prata om sonen den 19e. Vi får se vad de kan komma fram till? Som det är nu känns det bara overkligt och underligt. Sonen sköter sej perfekt och han är empatisk och gullig och klok. Undrar hur han kan vara så "fel" på dagis då? Det måste bero på miljön då, eller hur?

Lev väl.

Hej igen!

JAg har haft alldeles för mycket att göra igen... Det har varit mycket smärtor, vikariat på dagis så man kommit hem med armar långa som en gorillas, bråk och trassel med tonårsdotter (som bara inte kan låta bli att hitta på hyss) och så värst av allt; min fyraårings förskola har börjat klaga järnet. Var och varannan dag jag kommt så har de berättat att sonen gjort ditt och datt, han har jagat någon stackars Molly så hon ramlade, han målade förskolan röd, han kör på de andra barnen med cykeln, han slåss, han gömmer sej, han protesterar, han är hemsk. Han gör dem arga. Jag och sonens pappa var på utvecklingssamtal. Och sonens fröken sa följande (trot eller ej, men det ÄR sant) "Det här har jag aldrig sagt till några föräldrar förut, men ert barn kan verkligen göra mej RIKTIGT JÄTTEARG, frustrerat riktigt arg så man verkligen får skärpa sej". Det tog några dagar för mej att få allt att liksom sjunka in. Sedan skrev jag ett brev till dem och talade om att det verkligen inte känns bra att lämna mitt barn där om han kan göra dem så arga. Vart ska det sluta? Vad har de för planer för att få det att fungera? Jo, de vaktar honom, varje steg han tar...Inte det minsta traumatiserande, eller hur? Och stoppar honom på en gång, typ. Har ingen funderat över varför han nu hmanar i alla dessa (enlig dem påstådda) situationer? När jag frågar, så svarar han så ärligt på frågorna. Han skyller inte ifrån sej, utan säger och erkänner som det var. Ofta är det en Pontus (sorry, Loppan, men så är det) som bråkar vääääldigt mycket och retas, klart han blir arg, min son. Men fröknarna tycks endast se vad W gör...Och när man hela tiden blir jagad och inte får och alla utgår från att man ska hitta på dumheter, ja, då blir man sådan till slut. Nu har jag bokat en tid hos BUP. Jag vill att de träffar mitt barn och ser om han skulle kunna ha någon diagnos (vilket förskolan är övertygad om). Och oavsett om han har det eller inte så vill jag veta, och jag vill veta vad det finns som man kan göra för att hjälpa min pojke ur detta?! Han hamnar ibland i bråk även hemma, med storebror eller med kusinerna då han är med sin pappa. Jag har docj aldrig upplevt hans beteende som aggressivt. Inte på något sätt. Han blir mest frustrerad om någon är elak/retas och kränkt, och visst, han slåss, men ofta som en direkt reaktion på en händelse (någon som slår honom eller retas). Vem skulle inte slå tillbaka? Nu vet jag iaf inte längre hur jag ska göra med något? Förskolan målar ju upp en monsterbild av mitt barn, vilken jag inte delar. JAg funderar och tänker och undrar. Ska jag byta förskola? Hur skulle en flytt påverka honom? Varför kan de inte köpa in en psykolog själva, jäkla snåla privata förskolor...JAg kan knappt sluta fundera och jag tycker så synd om min lilla kille. Han är en liten klok kille som kan mycket, tänker mycket och vill vara med överallt. Han vill kunna allt som storebror kan, och han ger igen när någon är dum. Jag kan inte se att han skulle ha en bokstavskombination?! Jag har läst om tex ADHD, ADD och Aspergers osv. Inget passar på honom, anser jag, men förskolan menar annat...19 juli ska jag till BUP. Utan son. Men då är det åtm igång. Om inte förskolan sedan kan ordna så min pojke mår bra och slipper bli förföljd varenda sekund han är där så får jag nog överväga en flytt, till en KOMMUNAL förskola, som har RESURSER,,,

Nu måste jag sova. Ska jobba tre dagar på raken nu till 17. Och under de dagarna ska sonen vara på förskolan...Jag lämnar honom med en klump i magen, och det känns numera som att de inte gillar vare sej mej eller mitt barn...Och då har jag haft mina två äldsta där innan...vad är det som händer?

Jag har inte jättemycket ledigt i sommar, men de dagar jag är ledig ska jag njuta med mina barn, så mycket jag kan. Det är NU de växer upp, NU som grunden läggs för deras vuxna liv...Jag ska göra allt som står i min makt för att de ska få en fin och bra och rättvis barndom.

Jag älskar mina ungar!

Lev väl.

//

Känner mej duktig och hyfsat frisk, för ovanlighetens skull.... Har varit på en heldag ute nmed klassen, och experimenterat med vatten och luft, kemi och fysik. Så himla kul att få inspiration till kommande arbete med "mina" barn på förskolan/förskoleklassen. Jag vill verkligen få göra allt jag lärt mej när jag väl kommer ut! (Det är väl det som är vitsen med att studera på en högskoleutbildning?) Jaja. Det känns i hela kroppen att jag varit ute en heldag, det har regnat och blåst, men vi fick även se solen. Då vi var iväg och åt lunch på en pizzeria fick jag en mindre rolig present dock; p-bot på 400 kr... SKIT. Men de andra fyra i bilen lovade att vara med och dela på böterna. 80 kr/skalle, i så fall. Hoppas de står för det nu också. Jag är verkligen pank. Inte kul med böter. Jag hade ingen aning om att det är parkeringsförbud på huvudled, utan skyltning? Inte en aning!

Efter skolan idag var jag hem, gjorde våfflor (som jag blev akut sugen på) och sedan åkte jag med Lillebror till Storebrors klassträff, familjeträffen. Jag är nöjd över mej själv, jag bjöd verkligen till. Var till och med med i ett delmoment i femkampen, jag som avskyr sådant...Nöjd över min insats. Måste säga att det känns udda. Min son har gått i denna klass (med lite barn som tillkommit) i 5 år, och jag vet knappt vilka de är! Eller vilka deras föräldrar är! Pinsamt. Men jag har inte känt mej särskilt intresserad, det spelar ingen roll...Min son trivs och fröken är bra, det är det viktigaste.

Vi smet, jag och Lillebror, lite tidigare. Jag har fått veta att hans pappa inte är riktigt snäll med honom då han blir arg (vilekt det känns som att han blir ofta, åtm jäkligt irriterad) och det svider i magen. Jag måste ta ett snack med honom och se till att han slutar "bestraffa" honom hela tiden. Det finns olika sätt att bli arg på, och det han kör med är icke okej. Inte underligt att sonen utåtagerar mot andra barn. Han möts inte med respekt och pappan har aldrig någonsin sagt förlåt. HUR ska då den lilla veta hur man gör? Svärdet är tveeggat, för lillungen tycker om pappa och vill vara med pappa, men han berättar också hur ledsen är blivit då han varit där. Jag känner mej i försvarsställning och vill inte alls att ungen ska dit mer, alls. Never. Tungt. Jäkligt tungt. Och håret som fallit av på pojkens huvud, tänk om det kommit pga svår stress, att pappan beter sej så att lillkillen blir så stressad att det blir denna reaktion?! HU! Nu hoppas jag VERKLIGEN att jag är inne på fel spår...

Jag måste ju låta honom vara där ibland, men hur kan jag skydda mitt älskade barn??? Jag kan ju inte sluta att lämna honom varannan helg...det funkar inte för mej...men, jag kanske kan ta hem honom över nätterna, eller hota med polisanmälan? Eller vad? Nå, nu hoppas jag verkligen att det inte är underlag för polisanmälan, men var går gränsen? Jobbiga tankar. Så. Jag slutar tänka på det nu. Huvudsaken just nu är att jag satsar på att vara lugn, trygg, konsekvent, rättvis och bemöta mina barn med respekt och stoppa dem då de gör/säger dumma/dåliga saker! Man får inte göra illa. Man får inte slåss. När man blir arg så får man lära sej att att handskas med det, och om vuxna inte kan det själva, hur ska då barnen lära sej??? Nej, nu sover min son (eller till och med alla tre barnen) så jag ska också lägga mej på kudden. Har ännu inte bestämt vad som händer imorgon mer än att jag har ett viktigt samtal plus två ärenden att göra...Sen får vi se om det blir vik på dagis eller TT eller vad? Plugg? Il vivra verra! Måste ta tag i att ringa F-kassan, och att börja göra något RADIKALT åt min FETA mage, och midjan som börjat försvinna. Jag köper bara inte att jag plötsligt ska vara fet nu istället för underviktig (vilket är det vanligaste tillståndet). ALDRIG. Jag måste hejda det NU innan det sitter mer och mer på mej. VÄGRAR bli tyngre nu. Men jag vet inte hur jag ska göra, eftersom jag alltid haft det andra problemet, att vara för mager. Nu är jag så inne i att gå upp i vikt att jag inte vet hur man gör tvärtom. Ska prova den där dieten då man inte äter kolhydrater och kan vräka i sej typ fett...låter bra?! Måste läsa in mej på det och fixa recept. Och helst en kock också   det vore såååå skööönt....

Förresten. Jag har blivit ruskigt sugen på att färga håret mörkt som omväxling till mitt (idag) ljusa... Men jag har en vag känsla av att jag antagligen kommer ångra mej efter...eller? Jag vet inte. Just det ja. Måste boka ny tid för linserna ja. Det blir lite att pyssla med denna vecka igen då...Händelserikt liv. Kan lugnt säga att det kan räcka ett tag nu, Vill åka till min "syster" igen, i Finspång. Det är semester det. Och ro i själen. Komma bort lite...

Lev väl.