Senaste inläggen

Av Jessica - 22 februari 2011 22:56

Allt är borta. Inga minnen i form av foton, saker, papper, medaljer osv finns kavr. Precis allt, utom ett par vinterskor som ettåringen fått av farmor & farfar i 1-årspresent, barnn upp. Själva skalet till huset står där, som ett hån mot omvärlden. En gardin hänger svart och trasig ut genom de svarta fönstrerutorna som alla är trasiga, sotiga, Min kusin bodde där med sin lilla familj. Sambo och en ettårig son. Huset brann medan sambon var hemma, hörde brandvarnaren uppe, det kom rök och snabbt började det brinna. Hon hann inte få med sej något ut mer än sonen, och sej själv. Det fanns inte tid att slita till sej något av värde, ett fotoalbum eller någonting. Mardrömmen var sann. Det hände. Jag kunde bara inte tro vad jag hörde då min mamma ringde. Brand. Eldsvådor är en av mina värsta mardrömmar. Det är så förödande och förgörande. Och slutgiltligt, liksom. Jag drog igång en "snällanikannihjälpatillmedklädermmtillminkusinsson
mmderashusharbrunnitner"-kampanj på Facebook. MÅNGA ville hjälpa. Jag åkte t ex ut till en vän jag mest känner via en gammal kompis till mej, vi har setts och pratat ibland. Hon skänkte en barnsäng, kläder, vinterskor osv. Helt otroligt. Jag letade rätt på vad jag kunde få fram hemma, sängkläder, handdukar, kläder till E (sambon till min kusin C) och en del kläder efter min yngste son. ALLA kläder jag hittills samlat ihop och lämnat efter min son brann upp. Det var säkert kläder och saker (från mej) för nära tiotusen...Det har gått några dagar nu. De har fått lite pengar kontant från försäkringsbolaget till kläder. Jag har haft kusinbarnet här några timmar så de kunde åka och handla. Det känns konstigt, ledsamt och hemskt för mej, och jah kan bara gissa hur det känns för dem...Jag skulle verkligen sörja alla små saker jag sparat efter mina tre barn. Dotterns söta igelkott hon gjorde som 1½ åring, som jag blev så rörd när jag fick. Den lilla människan hade skapat något så...perfekt. Så fint. Jag har påbörjat en egen räddningsaktion för mina foton och sådana saker jag är rädd om. Jag ska ta kort på allt jag fått från barnen, deras "första böcker" med födelsefoton i tänker jag faktiskt lägga i bankfacket. Och foton jag verkligen gillar, minnen, t ex från dykningen i Stora Barriärrevet tänker jag kopiera och lägga både på USB-minne och som papperskopior. Det är hemskt när något blir så där utplånat. Eld är våldsamt om man inte har kontrollen. Min sons farfar har också varit med om hur förödande leden är. Hela hans lager med fantastiska antika saker, och annat smått och gott, ovärderliga saker han skulle sälja i sin butik, bara förkolnades. Man ska ha en plan B. Det säger man ju alltid, men hur många har verkligen GJORT så? Lagt undan det viktigaste i bankfack? VAD är det viktigaste för just dej? VAD skulle du sörja och sakna om det försvann för evigt? Just de sakerna ska du kopiera, lägga undan, rädda redan nu, innan något sker. Möbler, saker, kläder, ja, prylar, det kan man köpa för pengar. Men sonens första gubbeteckning där han till och med ritat ut blodådrorna, den får jag ju aldrig igen. Eller första bilden på mina respektive barn då de föddes...Lova mej att du tar detta på allvar nu, och förök rädda det allra viktigaste du har, gör kopior, lägg någon annanstans, det måste inte vara i ett bankfack. Men ordna så du har saker utspridda iaf. Det är så att man ju inte tror att det kan eller ska hända mej, men det går fortare än man tror, när det sker...

Livet måste gå vidare. Jag är bara så glad att de inte omkom. Tänk om det hänt på natten. De hade ju inte hunnit ut. Det hade inte funnits en chans, och jag ryser när jag tänker på det. Jag vill bli mer levande här och nu, känner jag. Fick mycket att tänka på. Jag tar, som många andra, för givet att allt bara ska lunka på...men plötsligt tar det slut...Jag ska träffa min lilla kusinson mera, mina barn ska få mera kramar och höra att jag älskar dem och är stolt över dem, min mormor ska vi träffa oftare nu när hon äntligen bor närmare oss! Mina vänner som jag tycker så mycket om vill jag träffa oftare, göra saker med, fika, bio, prata, vad som helst. De människor som snor min energi eller inte ger någonting glatt tllbaka, dem ska jag sortera bort. Som Fredde sa i Solsidan: Relationer är som ett äppelträd. Ibland behöver man knipsa av en gren här och där för att nya ska kunna frodas. (Typ så sa han) Det är så sant. Vissa gamla ruttna svaga mossiga grenar måste man knipsa bort. De kan annars ta död på hela rädet, eller åtminstone "ta över".

Min nacke bråkar igen också, som att det inte vore nog med hemsheter...Jag fick ju höra att jag aldrig kan bli bättre, enligt smärtläjkaren (proffessor Åsa på Neurokir, KS) eftersom nacken är slut inuti...Trots operationen. Jag får leva så här, med ont alltid, varje dag, olika styrka dock. Hur håller man modet uppe och det positiva efter sånt besked? Jag tror jag är hyfsat positiv, men det är jobbigt att alltid vara sån utåt. Det känns som att folk runt mej inte förstår vad jag bär på, hur ont det gör, hur slut jag är och att jag ibland knappt kommer ur sängen...Jag vill icke ha medömkan, det kryper i mej av obehag då jag ser folks "stackarsdej"-blickar. Det är inte det jag vill ha, jag vill bara att man tar hänsyn ibland. Och fröstår att jag måste få vara "nere" vissa dagar...Och att jag behöver vila, och inte kan göra precis allt, hela tiden...Jag behöver vila, koppla av, men jag vet faktiskt inte hur man gör?

Jag har fått kontakt igen, genom FB, med min "storebror", en go och totalt underbar punkare (var han då, men säkert i hjärtat fortfarande). Minnena är så starka att de är fysiska, åtminstone en del. Jag kan liksom både höra och känna vissa situationer, händelser. Vi hade så kul! Han var min dåvarande killes kompis, och vi var nästan jämt tillsammans, nästan mer än jag var med min pojkvän. När jag pratar med honom, min "bror", idag, via sms eller i telefon (vi har inte träffats...än) så skuttar det till av glädje inuti mej. Han verkar känna lika. Samtidigt blir jag orolig. Tänk om vi ses (vilket vi såklart ska) och så är det underligt och bara fel och konstigt. Vi kanske är så ifrånväxta att det inte finns ord kvar mellan oss? Också en liten mardröm. Men. Il vivra verra,

Nu ska jag lägga mej på en värmedyna. Mina muskler i nacken/skuldran krampar vid minsta felaktig rörelse, och det gör så ont att jag skriker rakt ut. Och mår illa. Imorgon är en annan dag...Då måste jag må bättre. Sonens dagis är stängt då, och han ska följa med mej och köpa mattor. Han ser fram emot det, han vill läsa vägkartan hela vägen dit. Otroligt vad en fyraåring kan egentligen...

Jag skulle ju kunna skiva massor mer nu, men det gör ont att sitta så här i sängen och klicka på tangenterna...Jag behöver nog sova. Jag missade skidåkningen i skolan idag. Vi har ju utomhuspedagogik som specialinriktining, och där ingår då längdskidor och skridskor mm...Jag kunde inte ens gå pga nacken, så det gick ju inte att åka skidor...Känns ofantligt trist att alltid vara dålig, trött, ha ont. Jag kan aldrig vara med "på riktigt" trots att jag försöker. Jag hoppas livet inte blir tyngre och tyngre nu, jag vill bo i en liten fin stuga vid vatten, gärna havet, då barnen flyttat hemifrån. Jag vill kunna fika och umgås med vänner och (förhoppningsvis) barnbarn. Jag vill leva livet, och orka med, trots smärtan. Jag vill inte ha allt tjafs med f-kassan...Moderaterna skrämmer mej. Jag är trasig i nacken, jag kan aldrig bli bra, men jag ska ändå jobba, arbetspröva och sånt...Jag kan abslout tänka mej att jobba, det gör jag ju lite då och då, men jag kan inte jobba som en arbetsgivare vill; regelbundet. Detta förstår inte regeringen, de kan omöjligt förstå hur jag mår, hur jag orkar, var ska jag få energin? Nu är jag totalt matt efter allt engagemang med insamlingen och jagandet efter saker, kläder, skor osv till kusinens son...och jag är sämre i nacken än vanligt...och har en obstinat tonåring som bara är så ego...så som tonåringar är...och stora sonen är arg ofta, kan bero på migrän. Lilla sonen är odräglig ibland då han ska testa gränser...gäller ett nej ännu? Mitt i detta sköter jag (försöker) ett hem, handlar, tvättar osv plus är ordförande i en föreningen, sitter i två styrelser till och pluggar...Undra på att jag är nedstämd ibland, I know...Men det handlar om pengar. Utan dessa sker jag gör så skulle jag inte kunna betala mina lån, min hyra, mat. Jag vill inte flytta mer medan barnen växer upp. Jag vill att de ska vara trygga...Här mår de bra. Jag också. Nära skog och mark. Och härlig pytteträdgård, med fågelholkar där det brukar bo talgoxar...Livet. Ja, det är det du gör det till. Men också en förmåga att se var du är just nu, och njuta lite i vardagen. Vi har så mycket vardag att det är viktigt att kunna detta. Och du. Tänk lite lite mer på dej själv. Det är bra att hjälpa andra, men även sej själv. Vad har man för nytta av livets guldstunder om man är slutkörd och bara vill sova?

Lev väl.

Av Jessica - 11 februari 2011 02:44

Det finns inga genvägar…Inte om man vill vara en glad och lycklig människa. Och frisk. Och ha ett vackert hem man slipper skämmas över. Och barn som kan få idrotta, fotboll, nycirkus och ki-box, och så spela musik, det glömde jag. Lektioner. Allt kostar såklart. Och jag har ju massor av pengar. Inte. Inte alls. Min resa till Australien samlade jag ihop till under 4 år, och med god hjälp av vissa goda vänner, bland annat ena sonens farfar, vilken är en mycket kär och god vän till mej. För alltid. En förebild, en kämpe, som inte heller har en massa pengar. Och för det mesta hoppet och humöret uppe. Jag undrar hur länge min bubbla kommer att hålla? Den jag sitter i just nu? Tills jag slutat söka runt efter penagr till de räkningar som saknar täckning, till min smärta gått ner till en nivå jag kan försöka leva med och ha ett värdigt liv, ett roligt och mindre tungt och kämpigt liv,,,ja, ni fattar? Det finns inga genvägar.

Jag har mycket is kolan nu. Och jag har mycket med barnen och hemmet och föreningen där jag är ordförande. Det klagas, saker är sönder, pengar har vi lite grann, men behöver mer, och ingen vill höja hyror. Mitt i alla dessa saker ska jag försöka funka som en vanlig mamma, kompis, vänm, ordförande, med pondus och kunslka´per. Och mitt i finns de här skitjobbiga smärtorana som kräver värktabletter. Jag vill ha städhjälp hemma! RIKTIG! Jag orkar bara inte längre . Armarna svider, nacker värker, tappar känseln i armen...Och f-kassan är positiva och vill rahablitera. Men hallå, min nacke är typ "geggamojja" som Åsa, proffesron i smärta sa. JAg blir bara sämre. JAg är färdigarbetsprövad. Eller är jag inte? Socialbidrag då, eller olika faser. Finns fas 4 nu? Där bottenskapet hamnar. De som inte har muskler, nerver, gått in i väggen, psykiska handikapp, cancer osv. Längst ner på evolutionskedjan, inklusive arbetarsidan. Vem kan, vem vill förändra? Vilket parti kan hejda människoförnedringen??? Och vet ni, ingen går säker. ALLA kan bli sjukaa. Men skillnaden är då att en rik moderat har tecknat diverse försäkringar så han/hon kommer få sin vård och ersättning ändå. Men vi andra då? Vad får vi? Om vi har tur: Ligga på luftmadrasser i källaren till Af...Kanske kan vara trevligt, men naturligtvis inte utan pengar. Får väl dra till Norge, och skala barnaner! (Uppdrag granskning häromdagen)

Carpe Diem & Il vivra verra, för så är det ju! Och superdupersnöstorm är det nu, med en dotter på 16 som kommer hem i en plogbil kl 01:15, inga bussar gick...nähä. JAG TYCKER MAN KUNDE BEGETT SEJ HEMÅT TIDIGARE DÅ ALLA VISSTE VAD SOM VAR PÅ VÄG ATT SKE...tonåringar, tjejer främst, lever parallella liv med sin familj, tydligen. Hjälpa till hemma är lika svårt som att bli antagen till att bli den första 16-åringen i rymden! Inte ens sina EGNA saker hålls undan...JAG VANTRIVS! Jág MÅSTE få bort allt detta vi har fel av och för mycket va, snaaaaart!!!!! Men nu sova. Klockan är tokmycket. Hoppas jag kommer ut imorgon bitti, ska till doktorn med mitt onda finger ju...

Lev väl.

  

Av Jessica - 31 januari 2011 00:47

Carpe Diem.

Om du vore en mullvad skulle du, till vintern, samla daggmaskar på hög. Vet du vad du skulle göra sedan??? Något brutalt. Du skulle bita av en del av framändan på masken. Då är det finurliga att den inte kan rymma, och så har du middan nedanför nosen hela vintern. Bokstavligen. Smart. Brutalt.Men hu, va?
Och den allra minsta lilla näbbmusen är så lite att det inte kan vara sant ens. DESSUTOM krymper den på vintern, alltså skelettet. Och det finna alltså forskare som säger att bnäbbmöss under 2 gram kan inte överleva där de bor; alltså i SIBIRIEN, NORRA SVERIGE OCH NORRA FINLAND, där ädet kallt, men vet du, deöverlever. Hemligheten är att de käkar hela tiden då de inte znarkar,. de äter motsvarande sin storlek som om JAG skull trycka i mej 33000 köttbullar, typ. Och alla dem på två timmar, precis som lilla musen. OTROLGT! Jaha. Varför i allsindar bloggar jag om mullvadar och näbbmöss då? JO! Imorgon ska jag till min kära högkolekurs för förskollärare, och vi har nu specialinriktningen till Utomhuspedagogik, naturkunskap, kemi, fysik, naturvetenskap, rörelse och bild, och säkert något mer, ja, biologi. 30 poängskurs, som ska bli skojig.
Men som ska bli tung och hård för lilla mej och min arma onda kropp som inte vill bli frisk igen. "Ruttet och trassligt och ihoptryckt därinne" sas det. Upplyftande. Smärtfri trodde jag aldrig, men kanske en till operatio iaf. Hu och hej hopp. Livet kan vara skit ibland. Jag som är så trött. Satt ikväll och tvångskopierade en bok vi MÅSTE HA. Den ska återlämnas imorgon. Kunde aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle ta 2,5 TIMMAR. Och Liten for omkring, ställde lite snygga frpgor, som tex om boken är bra (ungen är 4 år), om jag behöver den när jag jobbar med barn, kanske. HAn trodde också att jag skulle bli galade om jag åt äpplet Storebrodern kommit upp, i annat fall gick det säkert ner i hans egen mage, lillebrors alltså. GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAP! Försvinn ner i din NYIKÖPTA SÄNG OCH SOV! LÅT MEJ BLI KLAR MED DEN HÄR SKITEN NÅGONGÅNG! DU SKULLE SOVIT FÖR TVÅ TIMMAR SEDA & JAG ÄR SVINMTRÖTT & MÅSTE GÖRA KLART OCH DET TAR TIIIIIIIID! SOOOOOOOV UNGEEEE! Puh. Herrejösses. Storebror lyckade inte alls söva brodern, han har inte så mycket intjänad pondus i det ämnet. Än. Till sist kom den där äldsta ungen, hon jag fick först, hon som var som en liten söt ängel tills hon fyllde 6 år. Sen ni...Muterad. De där goa barnakramarna och söta jagälskardejmamma med hjärtan på och så, de är hårdvaluta idag, tio år senare. Vad hände? Jaja. Min existesiella plan då? Jag ska prata med försäkringskassan, ansöka om förlängd
En rolig sak som hände idag var då jag fick ha mitt goa kusinbarn M.M här. Fina pojken. Snart är han 1år, och OJ vad vi busade och lekte. Jag säger då det, att börja på förskola blir skoj för honom, det såg jag idag. Positiv och trygg kille det där (brås på mej såklart=
Nej, vet ni. Jag vill apropå existesiella ämnet också påminna om de snart utrotade TIGRARNA samt SJÖKORNA! Dessa fantastiska vänliga vegetarianer! (De sistnämnda alltså!) Skänk bidrag till dem, de behöver all hjälp de kan få. Orangutangerna också. Och MASSOR FLER, både djur och människor...
Jag också. Jag har läskigt och oroande dåligt med pengar...Men, en dag i taget. Allt ordnar sej. HAr säkert några kompisar med en fika hemma eller två. Kanske en god soppa? Tja, ni vet vart mitt hus bor!

Sköt om er och sov gott. Jag har burit tillbaka sonen (W, 4år) till sin nyinköpta säng(han valde den själv!) och nu vill jag att han stannar kvar över natten i den...Men jag kan lätt lätt lätt erkänna att jag saknar hans varma kropp här bredvid mej i min 120-säng =(
PLUTTEN! Men han MÅSTE börja sova i sitt rum, och leka i sitt rum, han börjar "bli stor" men någon gång kan han säkert mysa med mamma. Kanske sista timmen på morgonen...vi får se.                                               
       
Il vivra verra.
Sköt om er! <3
Lev väl!
  
        
Vig som bara den!              Nackopertionen 26 april-10
Av Jessica - 30 januari 2011 00:52

Jag har umgåtts med mina tre barn, 4.5 år, samt    11 och 16 (de äldsta fyller 11 resp 16 nu i mars). Vi åt middag (jag tog p´lankstek, mmmm, gott!) Min Lillebror var med, hans tjej och min äldste sons kompis. Alla åt bra och blev mätta.


Åkte hem och spelade med andra ord. Alla var med, och det var roligt, verkligen! Fick mersmak, detta är något man borde göra oftare. Barnen kan ju vara med, vi vuxna umgås, tar ett glas vin, vi kan ta ost och kex och vin next time =)


Nu sover lilla sonen i sin fina nyinköpta säng. Hoppas nu det går vägen att sover där inne i sitt fian rum nu bara. Kommer självklart sakna honom, hans mjuka varma kropp bredvid mej, men han börjar ju bli stor, så...  Plutten min.


Slappdag imorgon, men dotter ska jobba, och stora sonen med kompis kanske vaknar super ´tidigt, but hope not. Vi ska ia ringa de nya vännerna i Wangi Wangi Australien imorgon fm.


Sov gott.

Lev väl!

Av Jessica - 28 januari 2011 12:30

         Jag gjorde det!!! Se bilden ovan!!! JAG DYKER I STORA BARRIÄRREVET! 46 minuter, 26 grader i vattnet. Maxdjup 15 meter! YEEEEHAAA!


Jag har upplevt min drömresa till Australien som jag haft sedan jag var mycket liten. Jag, mina tre barn och min mamma åkte. Vi var borta i fem veckor och jag dök i Stora Barriärrevet (UNDERBART, precis som man sett på teve), sett Operahuset i Sydney, Sydney Tower, åkte Monorail, varit i Australian Reptilepark, Auqarium, 

mm mm. Sista veckan bodde vi vid Bondi Beach och beundrade lifeguardsen vi sett på teve; Bondi Rescue... Resan var lång. Vi åkte tre flyg dit och hem...Resan hem var hemsk, var vaken 56 timmar det dygnet. Till slut blev jag koko.

Nu har jag ännu en dröm, och det är att klara min högskoleutbildning, till förskollärare, mot alla odds med kronisk värk pluggar jag vidare... Jag var hos läkaren i torsdags. En professor. Jag är utdömd, 40 år gammal. Kan aldrig bli bättre, min nacke "ser ut som skit". Tur jag fick min 5-6 operation iaf...

Jag kämpar på. En vecka i taget räcker. Ska spara pengar till en annan bil, ny har jag inte råd med. Fler resor blir det inte på ett tag iaf. Dyrt var det, men värt varje krona!

Ja, just det. Barnen har fått en liten kaninpojke! Spontaninköpt av en kompis. Han heter Ozzy och är en luddig liten charmig kille, med en pappa som är Lejonhuvud och en mamma som är halvdvärgvädur. Underbart med djur, synd att jag är allergisk bara...Hö och jag är inte kompisar, men barnen kan sköta honom gott...

Sköt nu om er alla. Glöm inte bort att du kan ta dej hur långt som helst, bara du är envis, planerar bra och är väldigt beslutsam! Ha dt bra!


Lev väl.

        

Blcksmiths Beach

Känguru i Australian Reptile Park

Operahuset i Sydney, jan 2011

Sandhänder, Bondi Beach jan 2011

Graffitti Bondi Beach COOL

Av Jessica - 30 september 2010 14:00

När det är som värst, svartast och mörkast i livet, det är då man hinner tänka. Man tänker massor. Minnen snurrar runt i huvudet och ord som sagts kommer åter. Med en mormor som ligger på sjukhuset, med smärtor efter fall, förvirring efter propp och inte längre orkar finnas, då blir livet plötsligt tungt att leva, varje andetag svårt att ta och tårarna rinner i strida strömmar på kinderna. Då spelar liksom inte bråken med tonårsdottern så stor roll längre, det är inga viktiga saker vi tramsar om ändå. Inte heller spelar det någon roll att handtaget till tvättmaskinen pajat och att bilen håller på att krascha. De är materiella ting, de kan ersättas. Man kan köpa en ny, även om det tar tid att få ihop pengarna. Men man kan inte få en ny mormor, dotter eller son. Min mamma kan försvinna imorgon, eller min pappa på måndag. Det vet inte jag i förväg, det kan ingen veta. Därför önskar jag nu, att du som läser detta, tar ett andetag, tänker lite på vad du ser som viktigt i livet, i ditt liv, och fokuserar på det en stund. Vad är du tacksam över? Vad är du stolt över? Ljusa minnen hos personen du fajtas med? Idag. Det är nyckelordet. Det är bara nu och idag som räknas. Imorgon kan det vara försent. Prioritera dina kära, dina barn, din egen hälsa och glöm aldrig att säga det där viktiga du skjuter upp hela tiden... Man får vara arg och ovänner, men bli sams igen, prata. Imorgon, då kanske en av er inte finns. Fånga dagen - Carpe Diem, det är så sant. Ibland går livet inte att planera, det bara sker saker du inte kan råda över. Det du kan styra är vad DU säger, handlar eller gör. Var rädd om ögonblicken, ta inget för givet, njut i nuet och idag av det lilla, och det stora, som sker runt dej. Jag kommer kanske inte kunna handskas med att min mormor går vidare, blir en ängel och slipper sina smärtor. Men jag kan minnas henne, hennes stora hjärta, med värme, och förstå att hon behöver få vila, även om det i min själ känns smärtsamt. Livet är en gåva, och vi gör alla så gott vi kan, eller? Jag har varit alltför trött, sur och bråkat om småsaker den senaste tiden, och nu sätter jag in ett stort starkt fokus på att leva IDAG och försöka hitta allt som är bra, positivt, och följa det. Välj dina strider, du måste inte vinna alla matcher...Lev väl.

Av Jessica - 29 augusti 2010 02:46

När man åker till sin barndomsväninnas 40-årsfest så är det med många känslor och tankar. Vi ÄR INTE 40 år, det är det första. Vi är inte i närheten av 40, trots att vi föddes 1970. Båda två, med tre månader mellan, nästan. Ja, kanske hon, med hög utbildning och bra lön, fint hus, man och barn...Men inte jag. Radion är trasig i bilen. (Allt verkar paja i den just nu) Lyssnadepå mp#-musik. Roxy music, Bob Marley, Roxette (Star) och massor av andra, bortglömda med bra låtar. Tänkte mycket där i bilen. På li´vet vi bara ta för självklart. Min väninna var med om en bilolycka med tre av sina fem barn. Hon bröt nyckelbenet och fick en svår chock, de andra, alltså barnen klarade sej med lite chock/rädsla. Hon kunde dött. Alla fyra hade kunnat vara borta nu. På bara ett ögonblick! En annan vän jag har såg jag förra veckan. Han bor inte här. Han bor låååångt bort. Något kändes fel. Det var fel. Hans mor hade fallit ihop med hjärtstillestånd utanför en butik. Civilkurage finns. Någon gjorde hjärt/lungräddning och räddade förmodligen hennes liv. Men allt är osäkert. Hon är sövd. Hon har 33 grader i kroppen nu, för att skydd organen. Jag är extremt orolig. Och så här är frt. Det är livet som passerar förbi. Med dramatiska dagar och lugnare dagar. Med skratt, glädje och en glimt i ögat, för att bytas ut mot sorg, förtvivlan och maktlöshet. Svek. Sorg. Funderingar och tankar. Djupa. Överlevnadsinstinkt. Styrka. Kämparanda. Nya kraschar. Där vänner finns finns styrka. Och hopp. Kraft! Ta hand om er, men vårda er vänskap, era fina vänner, de som förstår att du inte är lycklig TROTS att du skrattar med ansiktet och ger sken av att allt är perfekt.Det syns, en vän ser det. Din vän finns för dej.

Jag tänker också så här: Vilken tur att mina barn är friska, vet vad de vill, sköter sej då de är borta och har egna viljor. Det är oerhört jobbigt, för mej, naturligtvis, men det är sunt. JAg har fina barn. De är friska. Tonåringen är pest. Mer än pest. Ibland, eller snarare exakt varje sk samtal börjat hon muttra för att avsluta med ett "KAN du gå UT UR MITT RUM ELLER?!" och "STÄÄÄÄÄNG DÖRREN!" Eller "jag SKA ploicka undan skräpet/tvätte/böckern/klädern!" "GÅ UT UR MITT RUM SÄGER JAG!" CHarmigt med tonåringar. Inte alls. Jag är ledsen varje dag. Både för vad hon säger, men mest för att hon låter så sur och elak. Och det där med att hon totalt ignorerar regler och tvärstruntar i att hjälpa till hemma...Jag ÄR faktiskt sjukpensionär. Jag sliter med mina smärtor dygnet runt. Ibland orkar jag knappt stå, men tvätta, byta sängkläder, diska, laga mat, handla, plock undan, dammsuga, plocka in kläder i skåpen osv, det är tydligen "mitt jobb"? Hur blev det så? Spelar ingen roll hur mycket jag pratar, ber, förklarar, tjatar och gnäller. Ingen gör ett dyft här hemma. Mer än jag. Och jag orkar minst. Och är sjukast. Nu slocknar mina ben också, helt oprovocerat. Somnar, sticker, och gör ibland ont. Ont i bäcknet också och i korsryggen, värre än den mest våldsamma mensvärken...

Men men, det vag ville komma fram till med allt detta är egentligen en sak: UPPSKATTA! Uppskatta och var lycklig för det du skapat, dina barn, det du är bra på, det du kämpar för (och når) och dina vänner. De där du vet som finns där, även om ni inte talat med varandra (av olika anledningar) på typ ett halvår, men som känner dej till 99,999999% och som lyssnar, ställer upp, ger råd, som kramas, som du trivs med. Var rädd om dem. Håll kontakten. Bjud på lunch, kaffe eller gå ut på bio tillsammans! NU är livet. Kanske inte imorgon. Om det inte är imorgon, om det är över. Vad gjorde du då idag och igår som kändes fint, bra, varmt, roligt och tryggt för dina barn, man, väninna/vän eller någon annan nära som kanske bara försvinner på en ödesdiger sekund. Krock, hjärnblödning, olycka eller sjukdom...Berätta vad du tycker, tänker. Visa. Krama. Säg komplimanger. Lämna ifrån dej av din energi, blomma upp de du älskar. Det tar inte mycket energi det ger mest åt båda håll. Stötta de som behöver dej, men skaffa egen energi någon annanstans. Jag vill inte ha texten "Dagarna som gick - inte visste jag att det var livet" Det ska stå: Jag dog inte nyfiken och jag var lycklig!

Vad står det på din sten?

Nu sova, blev en låååång natt, en nykter sådan bland många festprissar. Ska sova nu. Saknar mina barn....Stora pendlar varje dag till Fryshuset numera, en tuff tid väntar henne. Duktig tjej, men hon är besvärlig och tortyr att tas med. Usch, må hormonerna balalnsera sej snart i flickans kropp. Jag blir så ledsen över allt skrik härhemma. Hennes bröder har börjat ta efter. Ingen låter glad och lycklig längre. Hur bryter man cirkeln? Vi måste få in lycka, empati, teamwork, samtal och lyssnande. Och snäll ton. Snälla ord.

NEJ NU SOVA! GÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSPAR BARA NU...

Lev väl.

Av Jessica - 12 augusti 2010 23:00

Vi har semester, jag och barnen. Ingen jobbar, går på fritids, skolan eller på dagis. Alla är sura. De två äldsta barnen är otrevliga i sin ton, fräser och allt är fel. Ingen hjälper till hemma. Om jag säger till dem gapas och skriks det. ALLA är sura. Till och med min yngste som alltid varit en solstråle har börjat använda ett maktmedel: gallskriiiiiiika! Så det skär i öronen och ALLA hör honom. Mina grannar hör honom också. Jag ryser. Hur kunde mitt liv som mor bli så...jobbigt? Det är inte rättvist att jag ensam ska ta alla konflikter som tornar upp sej hela tiden. OCH orka med mina egna torn. Och berg av ren tvätt, smutsig tvätt, saker, prylar, renoveringen och att aldrig ha pengar. Det är inte kul alls längre. Jag har ingen ny energi, jag trodde verkligen att härlig ledighet, sol, bad och lugn skulle infinna sej. Ladda batterierna. Njuta. Trivas. Istället önskar jag att skolorna börjar. Och dagis. Jag vadar omkring i skit, bokstavligen. Åtminstone dammtussar, smutstvätt, smulor, leksaker och skor...Och gräs. Inomhus. Jag hinner hjälpligt att tvätta, men den rena tvätten ligger i stora högar. Och det konstigaste av allt: INGEN hjälper till hemma! Och JAG är för trött för att tvinga fram det hos barnen och fullfölja. Det är ingen vits att bestämma att nu gör ni det här och det här om ingen följer upp och ser till att det görs...Då är det lugnare om jag gör det själv. Och därav min ledsamhet. Och trötthet. Såklart. Fattar väl jag med. Moment 22. Jag är kronsikt full av smärtor. Jag BRUKAR vara positiv. Men idag small det. Bokstavlige. Igen. Proppen gick. Jag blev JÄTTEARG! Min lilla son och den stora tjafsade om SKITSAKER igen. Den stora ler hånfullt och jäklas, och den lilla får raseriutbrott och kastar något hårt i ansiktet på den stora, som dramatiskt faller ihop och GRÅÅÅÅÅTER. JAG BLIR DÅ SÅ HIMLA FRUSTRERAD. Det är TUSENDE gången detta sker. VARFÖR? Samtidigt, på en annan planet, smsar femtonåriga dottern att hon tänker visst inte komma hem den tid jag sagt utan hon tänkte vara ute längre, och om det inte passade mamman så kunde hon ju sova över...Svartnar för ögonen på mamman. Hur reder man ut denna soppa? Var börjar man? Ont har jag alltid, så det går inte att få bort. Pank är jag också alltid, Och jag sliter redan nu för mycket för att få ihop allt. Jag vet att jag borde ha mer tid för mej själv som det så fint heter. Ha semester. Med mej själv. Jag vet att jag tacklar problem och incidenter bättre om jag är utvilad. Men jag sover dåligt. Jag sätter för få gräser för barnen, jag vet, men jag orkar bara inte jaga runt och se till att allt efterföljs, eftersom det inte gör det. Och jag har världskrig VARJE gång jag säger något som inte "passar" dottern eller sönerna. JAG är mamman. JAG sätter reglerna. Barnen ska hjälpa till hemma. Hur svårt kan det vara? SKITSVÅRT! Och efter varje bråk deppar jag. Nu känner jag mej ledsen och misslyckad. Tittar på min underbara, söta lilla son som sover bredvid mej i sängen. Han är envis, intensiv och smart. Men superkrävande. Han skulle räcka för mej, nu har jag tre som BARA sätter emot, hela tiden. Jag vill inte ha semester längre. Vädret är trist. Jag såg härliga dagar på stranden framför mej. Men sönerna kan inte vara tillsammans, då slåss de. Den stora jäklas, den lilla blir rasande och jag arg. Och dagen är förstörd. Hur GÖR man? De stora barnen har inegn pappa och den lilla har en som har honom då jag jobbar...Jag har aldrig "egentid" och om jag inte får det snart blir jag antagligen hysterisk. Eller tuppar av. Eller rymmer. Men man kan inte bara fixa egentid. Jag har ansvaret för tre barn. Vi har semester just nu. Och ingen har roligt. Det är hela tiden någon av de tre som har åsikter, som surar och sätter sej emot. Energin rinner ur en. Man orkar inte liksom. Semester är verkligen inte roligt. Inte som ensam mamma, utan pengar, utan avlastning, utan regler och bara anarki hemma. OCH kroniska smärtor...Som tur är landar jag oftast på fötterna. Imorgon är jag nog lite mer positiv. Imorgon skiner nog solen. Imorgon är det semester och barnen har roligt, är artiga och glada. De hjälper varandra, och de plockar i diskmaskinen efter de ätit. Och de slåss inte. De gör som mamma säger och de njuter av semesterns sista dagar. Så kan det bli. Faktiskt.

Lev väl.

Presentation


Välkommen! Är en energisk 3-barnsmamma, med tre nackoperationer i bagaget... Lever ett hyfsat bra liv,trots smärtor. Tränar genom stavgång med bungypumpstavar. Ridning är min stora passion, trots allergi. Rider på ryska basjkirer

Fråga mig

0 besvarade frågor

Omröstning

Om det vore val idag, vilket parti skulle du rösta på då???
 Feministisk initiativ
 Vänstern
 Moderaterna
 Centern
 Sossarna
 Piratpartiet
 Kristdemokraterna
 Sverigedemokraterna
 Folkpartiet
 Pensionärspartiet
 Junilistan
 Något annat bättre parti som kommer snart
 Inte rösta alls, strejka på sofflocket

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards