Efter att ha haft ett enormt långt uppehåll kände jag djupt för att blogga idag. Om kärleken till barnen, om livspusslet, om min utförsäkring, om min kompis döende mamma, om min andra kompis med en hårthänt MS, och om det här mde att leva nu. När jag rider är det verkligen nu för mej. Jag red igår, eller i fredags blir det, nu är det ju mitt i natten, söndag...

Jag vill ta vara på tiden jag har nu då mina tre ungar växer upp. Jag vill se dem, leka med dem, stötta de, göra tummen upp då de kommer upp i den där trapetsen, eller kommer hem med ett bra resultat i skolan...Ibland hinner jag inte ens med mej själv pga mina jäkla kroniska smärtor. Men den senaste tiden har jag lyckats släppa alla andra måsten än att vara med min två söner på Cirkuslek resp Cirkusskola. Jag stöttade och puttade fram dem, höll i handen. De var så oerhört stolta då vi åkte hem. Och jag har börjat jonglera, haha, det var absolut det mest otippade just jag skulle kunna få för mej att göra, så nu ska jag lära mej. Jag är nära. Men hemma saknar jag ju bollar, så nu ska jag få tre stycken av min kompis. Snällt! Och sedan ska jag tigga ihop pengar till pojkarnas avgifter till Cirkusleken och Cirkusskolan...1900 kr per termin. För en person som utförsäkrades 1/1 i år och som dömts att straffas för att jag är sjuk till att klara mej på 3800 kr/månad. Med skulder på 21000 varje månad...Hemsk situation.

Och jag har 3 månader kvar på högskolan också. Just nu förväntas jag skriva examensarebete, men jag har tappat all ork och all inspiration... Har dessutom tappat krafterna rent fysiskt efter hostat i 14 veckor, feber, öronvärk, lunginflammation, och så vidare. Slem i lungorna, svårt att andas. Blä. Mitt i detta finner jag inspiration för mina barn. Vill vara med dem, vill se dem utmana sej lite, se dem le för att sedan skratta högt av stolthet. Är sååå nöjd över att jag anmälde dem, men mindre nöjd med att vara svinfattig. På något sätt måste jag få ihop pengarna. Alla jag känner är typ fattiga...

Nej, nu vill jag sova. Jag måste vakan 8 imorgon och få upp tonårsdottern som ska åka och jobba. Imorse "försov" hon sej. Jag blev galen. Man slarvar ICKE med jobb! Jobb växer ICKE på träd!

Skriver mer en annan dag, är så trött just nu.

Men ville få ner känslan av att det visst finns hopp och små stunder av lycka även i ett tungt smärtsamt och jobbigt mödosamt ensamt liv. Det var liksom det jag ville fånga just nu bara: Jag utvecklar lite senare.

Lev väl.