Long time no see...Hej!!!!

Insåg att jag behövde blogga av mej lite. Sist jag skrev var det novembermörker och tungt i skolan...Nu prunkar min lilla trädgård av härliga blommor (som trängs på extremt minimal yta) och fjärilar och humlor svirrar runt. Av någon underlig anledning har alla små gröna tomater försvunnit på min stora fina tomatplanta (kaaaan det vara yngste sonen???) och mina "glasäpplen" som ej är mogna ännu har reducerats från tio till tre...Mysko.

Jag har naturligtvis gjort massor av saker och tänkt tusentals tankar sedan november 2009. Jag har pluggat och pluggat. Fått bra betyg och ett något sämre, vilket jag är sur över och faktiskt ska överklaga. Jag har opererat nacken också. Stelopererat kotan C5-C6. Det gav resultat direkt. Smärtan i armen väck och känseln i tummen tillbaka! Skrev tekniktenta en vecka efter operationen, vilket var lite korkat. Men jag klarade mej. Fick C i teknik. A är bäst. E sämst.

Man gör så gott man kan, mer går inte att åstadkomma. Jag har haft vattenskada hemma i köket & badrummet uppe, också. Tjohej. Det sprutade vatten ur min lampa under köksskåpet för några månader sedan. Panik i huvudet. Det kan inte spruta vatten ur en lampa som LYSER! Men det gjorde det...Jag har nu snart åteerfått min nyrenoverade fina kök och snart är även badrummet klart. HÄRLIGT! Golvytan är bara omkring 4 kvadrat, men jag kommer få in ett mindre massagebadkar (40-årspresent) och ett badrumsskåp med pyttehandfat och kommod plus toalett. Och så får jag användning för min string(pocket)hylla i mahogny jag inte kunde låta bli att köpa. Förut. För minst ett år sedan...

Jag trivs här, mitt hem är min borg. Visst känner jag mej sorgsen ibland då jag tänker på "mitt" stora fina hus med det vackra trägolvet i det ENORMA köket...Och alla gamla fina växter i trädgården. Drömmarna som gick upp i rök...Separationer är pest. Och det blev dyrt. Känns som om jag aldrig kommer komma ikapp. Jag gnetar på, man är ju svensk...Lite får jag klaga, tycker jag. Men i grunden är jag ganska lycklig och alltid väldigt positiv. Ibland har jag tur också. Med min nye polske läkare till exempel. Utan hans envishet hade min operation aldrig skett. Och jag har fina vänner. Och en ny väninna, Vic. Hon är raka motsatsen till mej. Otroligt att vi inte blir galna på varandra egentligen!? Hon är låååångsam. Eftertänksam. Vi har absolut samma humor och vi trivs ihop. Jag driver framåt och hon saktar ner. Det funkar bra. Jag trivs. Vi var på Grönan idag, hon, hennes son, jag och mina tre barn. Det tog tid. Vi hade kul.

Jag tror jag börjar bli vuxen nu. Min mamma håller nog inte riktigt med, men jag har märkt små tendenser hos mej själv=) Min klädsmak börjar blir "färre" dödskallar och batik... Jag gillar till exempel H&M's höstkatalog och nästan alla kläder däri, vilket är något riktigt nytt för min del ska ni veta...Cardigans och pudervita toppar med mullvadsfärgade koftor...Jag ser  SÅ prydlig ut. Typ lite vuxen. Eller så som man förväntas se ut när man fyller 40 i december? Mamma hade kanske önskat att jag blivit vuxen för tio år sedan, men man är den man är...Inget slår min mammas smak iaf. Och så spelar hon ju golf också... =)

Vi åker till AUSTRALIEN 8 december!!!!!!!!!!!!!!!! (Vänta, ska mota ut igelkotten som smet in nu bara...) Så. Alltså. Min stora barndröm blir sann. Jag och mina tre ungar drar tillsammans med min mamma till mittenbarnets farmor och sambo. De bor utanför Sydney. Vi kommer hem 12 januari. JIPPI! Dyka i Barriärrevet blir det inget av. Till min stora sorg. Men är det livsfarligt så är det. Det bor nämligen pyttesmå supergiftiga maneter där under den perioden vi är där. Man överlever i 5-15 minuter efter en date med en sådan, så...Vi kommer åka upp till Cairns iaf och åka ut med båt som har "glasskrov" så vi ser delar av korallrevet ändå. Inget Aussie utan Barriärrevet känns det som...

Mitt liv är som en konstig film ibland, kom jag på idag. Jag satt försjunken i tankar på bussen hem från Grönan (Gröna Lund) med sovande treåring och en supertrött 10-åring och speedad 15-åring... Jag känner mej som 27, ser ut som, tja, 40 och kroppen beter sej som vore den 98. Innan värktabletterna alltså, när de funkar så är jag hyfsat i skick. Jag är fattig, men bor "superlyxigt". Mer än 70% går till att bo. Inte klokt. Barnen har det bra. Jag sliter för att de inte ska "drabbas" av att växa upp med en ensam-mamma. Vilket gör att jag missar nuet lite för ofta. Jag är frånvarande, trött och stressad. Till och med när jag faktiskt bara skulle kunna sitta och slappa. Till exempel på en strand. Med en väninna som praktiskt taget äger en sådan. Och som helst sitter där med sina tre döttrar. Varje dag. Till och med om det bara är 13 grader och mulet. Det är som meditation även för mej. Natur. Vatten. Barn som leker. Som inte skriker. Min yngste son har transformerats till ett skrikande monster som rymmer, slåss och bits...Jag avskyr hans gälla skärande skrik, vilket han styr familjen med just nu. Och jag kämpar emot. Han ska inte vinna, det funkar inte. Grannarna. Ja, de avskyr nog också oss. De fick tvillingar i mars. De kan inte sova ute, eftersom mina söner BRÅKAR om ALLT och då SKRIIIIIKER den yngste, medan den stora njuter och skrattar hånfullt. HUR kunde det bli så? Mina små goa bebisar? Vad hände under deras uppväxt? För lite vitaminer? Sol? =)

Vi ska inte prata om min tonåring då, eller jo, lite. Jag älskar den ungen, men hon kan verkligen...göra mej ARG... Alltså. En femtonårig dotter som har NOLL respekt och tror hon ÄGER världen, svarar emot och BARA fräser och skriker istället för att TALA. Vad gör man? Jag skriker tillbaka, blir tre år... Jag blir vansinnigt retad och provocerad. Egentligen skulle jag bara vara tyst. Säga "nej" EN gång och sedan åka och plocka hem ungen när hon trilskas. Men jag har två till. Som trilskas. Och jag är ensam-mamma. Det funkar inte att ha kronisk värk, sova dåligt, ha tre barn med olika grava störningar i beteendet (olika grader av trots) och så ska man få ihop till hyror och mat och försäkringar, fotbollsträning, gitarrskola och så vidare. Jag är vuxen nu. Jag fyller 40. Jag ser ljuset i tunneln, det klarnar upp. Jag har långt kvar tills döden tar mej härifrån, jag har landat ganska bra i tillvarorn nu. Jag handskas med smärtan. Jag bor i ett litet hus jag älskar. Jag njuter av mina blommor. JAg HAR tre fiiina skitungar jag älskar. Min mamma ställer upp. Min släkt är överlag fin. Jag kan se det lilla och vara nöjd över småsaker. Jag är tacksam. Men trött. På att alltid vara helt ensam med ansvaret för allt. Jag skulle vilja vara lite mer med mej själv och mina tankar. Som nu. Men nu är jag dödstrött. Har ätit för mycket värktabletter också, så jag mår illa. Det var tvunget. Armarna och nacken tog ut sin hämnd på mina karusellåk idag. Och släpandet på 3-åri´ngen i Lustiga Huset, vilket han inte alls tyckte var det minsta lustigt. Stackas barn, han var hysterisk på fotot från sista etappen; kanan...Inte lätt att vara liten. Oj, vad jag babblar. Behöver sova. Hoppas jag hinner komma tillbaka hit oftare nu. Skolan börjar 30 augusti, jag ska börja på Power Pilates (vilket jag inte vet vad det är?) och jag ska jobba lite...Men kanske jag hinner, då & då. Ha det bra.

Lev väl.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tiden har rasat på. Det har hänt saker jag aldrig trodde kunde ske. Så omvälvande och frustrerande att jag knappt kan tro att det hänt! En pojke jag känner väl, har haft problem i sin skola. En friskola föräldrarna hört mycket gott om. Skolan startad...

Försöker få tag i de sista solstrålarna så här mot slutet av semestern. Molnen gömmer solen. Det blåser. Jag vill så gärna suga i mej ljuset så jag ska orka vintern.... Jag talade med min nya chef nyss. Jag ska få en annan tjänst en den vi tänkt fr...

Hej alla! Snart ett år sedan jag skrev sist. Jag har blivit faster i december 2012. Gjort min tredje nackoperation, som gick bra men fick svåra komplikationer. Låg intuberad och nedsövd i två dygn... Det fick mej att fundera allvarligt på livet. Vad ...

Idag började Verkligheten. Jag var väl förberedd. Igår veckohandlade jag och kokade kalops och potatis plus en maträtt till samt middagen till igår, allt på en gång. Jag la fram de kläder jag och yngste sonen skulle ha imorse och jag ställde klockan....

Nu är det snart slut på ledigehten. Jag känner faktiskt att jag börjat bli hyfsat avkopplad ändå, och jag har fått, äntligen, till sist, sol på näsan. Juni och juli var hemska, förutom alldeles mot slutet i juli. Jag har ridit massor, och nästan alla...