Vi har semester, jag och barnen. Ingen jobbar, går på fritids, skolan eller på dagis. Alla är sura. De två äldsta barnen är otrevliga i sin ton, fräser och allt är fel. Ingen hjälper till hemma. Om jag säger till dem gapas och skriks det. ALLA är sura. Till och med min yngste som alltid varit en solstråle har börjat använda ett maktmedel: gallskriiiiiiika! Så det skär i öronen och ALLA hör honom. Mina grannar hör honom också. Jag ryser. Hur kunde mitt liv som mor bli så...jobbigt? Det är inte rättvist att jag ensam ska ta alla konflikter som tornar upp sej hela tiden. OCH orka med mina egna torn. Och berg av ren tvätt, smutsig tvätt, saker, prylar, renoveringen och att aldrig ha pengar. Det är inte kul alls längre. Jag har ingen ny energi, jag trodde verkligen att härlig ledighet, sol, bad och lugn skulle infinna sej. Ladda batterierna. Njuta. Trivas. Istället önskar jag att skolorna börjar. Och dagis. Jag vadar omkring i skit, bokstavligen. Åtminstone dammtussar, smutstvätt, smulor, leksaker och skor...Och gräs. Inomhus. Jag hinner hjälpligt att tvätta, men den rena tvätten ligger i stora högar. Och det konstigaste av allt: INGEN hjälper till hemma! Och JAG är för trött för att tvinga fram det hos barnen och fullfölja. Det är ingen vits att bestämma att nu gör ni det här och det här om ingen följer upp och ser till att det görs...Då är det lugnare om jag gör det själv. Och därav min ledsamhet. Och trötthet. Såklart. Fattar väl jag med. Moment 22. Jag är kronsikt full av smärtor. Jag BRUKAR vara positiv. Men idag small det. Bokstavlige. Igen. Proppen gick. Jag blev JÄTTEARG! Min lilla son och den stora tjafsade om SKITSAKER igen. Den stora ler hånfullt och jäklas, och den lilla får raseriutbrott och kastar något hårt i ansiktet på den stora, som dramatiskt faller ihop och GRÅÅÅÅÅTER. JAG BLIR DÅ SÅ HIMLA FRUSTRERAD. Det är TUSENDE gången detta sker. VARFÖR? Samtidigt, på en annan planet, smsar femtonåriga dottern att hon tänker visst inte komma hem den tid jag sagt utan hon tänkte vara ute längre, och om det inte passade mamman så kunde hon ju sova över...Svartnar för ögonen på mamman. Hur reder man ut denna soppa? Var börjar man? Ont har jag alltid, så det går inte att få bort. Pank är jag också alltid, Och jag sliter redan nu för mycket för att få ihop allt. Jag vet att jag borde ha mer tid för mej själv som det så fint heter. Ha semester. Med mej själv. Jag vet att jag tacklar problem och incidenter bättre om jag är utvilad. Men jag sover dåligt. Jag sätter för få gräser för barnen, jag vet, men jag orkar bara inte jaga runt och se till att allt efterföljs, eftersom det inte gör det. Och jag har världskrig VARJE gång jag säger något som inte "passar" dottern eller sönerna. JAG är mamman. JAG sätter reglerna. Barnen ska hjälpa till hemma. Hur svårt kan det vara? SKITSVÅRT! Och efter varje bråk deppar jag. Nu känner jag mej ledsen och misslyckad. Tittar på min underbara, söta lilla son som sover bredvid mej i sängen. Han är envis, intensiv och smart. Men superkrävande. Han skulle räcka för mej, nu har jag tre som BARA sätter emot, hela tiden. Jag vill inte ha semester längre. Vädret är trist. Jag såg härliga dagar på stranden framför mej. Men sönerna kan inte vara tillsammans, då slåss de. Den stora jäklas, den lilla blir rasande och jag arg. Och dagen är förstörd. Hur GÖR man? De stora barnen har inegn pappa och den lilla har en som har honom då jag jobbar...Jag har aldrig "egentid" och om jag inte får det snart blir jag antagligen hysterisk. Eller tuppar av. Eller rymmer. Men man kan inte bara fixa egentid. Jag har ansvaret för tre barn. Vi har semester just nu. Och ingen har roligt. Det är hela tiden någon av de tre som har åsikter, som surar och sätter sej emot. Energin rinner ur en. Man orkar inte liksom. Semester är verkligen inte roligt. Inte som ensam mamma, utan pengar, utan avlastning, utan regler och bara anarki hemma. OCH kroniska smärtor...Som tur är landar jag oftast på fötterna. Imorgon är jag nog lite mer positiv. Imorgon skiner nog solen. Imorgon är det semester och barnen har roligt, är artiga och glada. De hjälper varandra, och de plockar i diskmaskinen efter de ätit. Och de slåss inte. De gör som mamma säger och de njuter av semesterns sista dagar. Så kan det bli. Faktiskt.

Lev väl.

Long time no see...Hej!!!!

Insåg att jag behövde blogga av mej lite. Sist jag skrev var det novembermörker och tungt i skolan...Nu prunkar min lilla trädgård av härliga blommor (som trängs på extremt minimal yta) och fjärilar och humlor svirrar runt. Av någon underlig anledning har alla små gröna tomater försvunnit på min stora fina tomatplanta (kaaaan det vara yngste sonen???) och mina "glasäpplen" som ej är mogna ännu har reducerats från tio till tre...Mysko.

Jag har naturligtvis gjort massor av saker och tänkt tusentals tankar sedan november 2009. Jag har pluggat och pluggat. Fått bra betyg och ett något sämre, vilket jag är sur över och faktiskt ska överklaga. Jag har opererat nacken också. Stelopererat kotan C5-C6. Det gav resultat direkt. Smärtan i armen väck och känseln i tummen tillbaka! Skrev tekniktenta en vecka efter operationen, vilket var lite korkat. Men jag klarade mej. Fick C i teknik. A är bäst. E sämst.

Man gör så gott man kan, mer går inte att åstadkomma. Jag har haft vattenskada hemma i köket & badrummet uppe, också. Tjohej. Det sprutade vatten ur min lampa under köksskåpet för några månader sedan. Panik i huvudet. Det kan inte spruta vatten ur en lampa som LYSER! Men det gjorde det...Jag har nu snart åteerfått min nyrenoverade fina kök och snart är även badrummet klart. HÄRLIGT! Golvytan är bara omkring 4 kvadrat, men jag kommer få in ett mindre massagebadkar (40-årspresent) och ett badrumsskåp med pyttehandfat och kommod plus toalett. Och så får jag användning för min string(pocket)hylla i mahogny jag inte kunde låta bli att köpa. Förut. För minst ett år sedan...

Jag trivs här, mitt hem är min borg. Visst känner jag mej sorgsen ibland då jag tänker på "mitt" stora fina hus med det vackra trägolvet i det ENORMA köket...Och alla gamla fina växter i trädgården. Drömmarna som gick upp i rök...Separationer är pest. Och det blev dyrt. Känns som om jag aldrig kommer komma ikapp. Jag gnetar på, man är ju svensk...Lite får jag klaga, tycker jag. Men i grunden är jag ganska lycklig och alltid väldigt positiv. Ibland har jag tur också. Med min nye polske läkare till exempel. Utan hans envishet hade min operation aldrig skett. Och jag har fina vänner. Och en ny väninna, Vic. Hon är raka motsatsen till mej. Otroligt att vi inte blir galna på varandra egentligen!? Hon är låååångsam. Eftertänksam. Vi har absolut samma humor och vi trivs ihop. Jag driver framåt och hon saktar ner. Det funkar bra. Jag trivs. Vi var på Grönan idag, hon, hennes son, jag och mina tre barn. Det tog tid. Vi hade kul.

Jag tror jag börjar bli vuxen nu. Min mamma håller nog inte riktigt med, men jag har märkt små tendenser hos mej själv=) Min klädsmak börjar blir "färre" dödskallar och batik... Jag gillar till exempel H&M's höstkatalog och nästan alla kläder däri, vilket är något riktigt nytt för min del ska ni veta...Cardigans och pudervita toppar med mullvadsfärgade koftor...Jag ser  SÅ prydlig ut. Typ lite vuxen. Eller så som man förväntas se ut när man fyller 40 i december? Mamma hade kanske önskat att jag blivit vuxen för tio år sedan, men man är den man är...Inget slår min mammas smak iaf. Och så spelar hon ju golf också... =)

Vi åker till AUSTRALIEN 8 december!!!!!!!!!!!!!!!! (Vänta, ska mota ut igelkotten som smet in nu bara...) Så. Alltså. Min stora barndröm blir sann. Jag och mina tre ungar drar tillsammans med min mamma till mittenbarnets farmor och sambo. De bor utanför Sydney. Vi kommer hem 12 januari. JIPPI! Dyka i Barriärrevet blir det inget av. Till min stora sorg. Men är det livsfarligt så är det. Det bor nämligen pyttesmå supergiftiga maneter där under den perioden vi är där. Man överlever i 5-15 minuter efter en date med en sådan, så...Vi kommer åka upp till Cairns iaf och åka ut med båt som har "glasskrov" så vi ser delar av korallrevet ändå. Inget Aussie utan Barriärrevet känns det som...

Mitt liv är som en konstig film ibland, kom jag på idag. Jag satt försjunken i tankar på bussen hem från Grönan (Gröna Lund) med sovande treåring och en supertrött 10-åring och speedad 15-åring... Jag känner mej som 27, ser ut som, tja, 40 och kroppen beter sej som vore den 98. Innan värktabletterna alltså, när de funkar så är jag hyfsat i skick. Jag är fattig, men bor "superlyxigt". Mer än 70% går till att bo. Inte klokt. Barnen har det bra. Jag sliter för att de inte ska "drabbas" av att växa upp med en ensam-mamma. Vilket gör att jag missar nuet lite för ofta. Jag är frånvarande, trött och stressad. Till och med när jag faktiskt bara skulle kunna sitta och slappa. Till exempel på en strand. Med en väninna som praktiskt taget äger en sådan. Och som helst sitter där med sina tre döttrar. Varje dag. Till och med om det bara är 13 grader och mulet. Det är som meditation även för mej. Natur. Vatten. Barn som leker. Som inte skriker. Min yngste son har transformerats till ett skrikande monster som rymmer, slåss och bits...Jag avskyr hans gälla skärande skrik, vilket han styr familjen med just nu. Och jag kämpar emot. Han ska inte vinna, det funkar inte. Grannarna. Ja, de avskyr nog också oss. De fick tvillingar i mars. De kan inte sova ute, eftersom mina söner BRÅKAR om ALLT och då SKRIIIIIKER den yngste, medan den stora njuter och skrattar hånfullt. HUR kunde det bli så? Mina små goa bebisar? Vad hände under deras uppväxt? För lite vitaminer? Sol? =)

Vi ska inte prata om min tonåring då, eller jo, lite. Jag älskar den ungen, men hon kan verkligen...göra mej ARG... Alltså. En femtonårig dotter som har NOLL respekt och tror hon ÄGER världen, svarar emot och BARA fräser och skriker istället för att TALA. Vad gör man? Jag skriker tillbaka, blir tre år... Jag blir vansinnigt retad och provocerad. Egentligen skulle jag bara vara tyst. Säga "nej" EN gång och sedan åka och plocka hem ungen när hon trilskas. Men jag har två till. Som trilskas. Och jag är ensam-mamma. Det funkar inte att ha kronisk värk, sova dåligt, ha tre barn med olika grava störningar i beteendet (olika grader av trots) och så ska man få ihop till hyror och mat och försäkringar, fotbollsträning, gitarrskola och så vidare. Jag är vuxen nu. Jag fyller 40. Jag ser ljuset i tunneln, det klarnar upp. Jag har långt kvar tills döden tar mej härifrån, jag har landat ganska bra i tillvarorn nu. Jag handskas med smärtan. Jag bor i ett litet hus jag älskar. Jag njuter av mina blommor. JAg HAR tre fiiina skitungar jag älskar. Min mamma ställer upp. Min släkt är överlag fin. Jag kan se det lilla och vara nöjd över småsaker. Jag är tacksam. Men trött. På att alltid vara helt ensam med ansvaret för allt. Jag skulle vilja vara lite mer med mej själv och mina tankar. Som nu. Men nu är jag dödstrött. Har ätit för mycket värktabletter också, så jag mår illa. Det var tvunget. Armarna och nacken tog ut sin hämnd på mina karusellåk idag. Och släpandet på 3-åri´ngen i Lustiga Huset, vilket han inte alls tyckte var det minsta lustigt. Stackas barn, han var hysterisk på fotot från sista etappen; kanan...Inte lätt att vara liten. Oj, vad jag babblar. Behöver sova. Hoppas jag hinner komma tillbaka hit oftare nu. Skolan börjar 30 augusti, jag ska börja på Power Pilates (vilket jag inte vet vad det är?) och jag ska jobba lite...Men kanske jag hinner, då & då. Ha det bra.

Lev väl.