Vi har semester, jag och barnen. Ingen jobbar, går på fritids, skolan eller på dagis. Alla är sura. De två äldsta barnen är otrevliga i sin ton, fräser och allt är fel. Ingen hjälper till hemma. Om jag säger till dem gapas och skriks det. ALLA är sura. Till och med min yngste som alltid varit en solstråle har börjat använda ett maktmedel: gallskriiiiiiika! Så det skär i öronen och ALLA hör honom. Mina grannar hör honom också. Jag ryser. Hur kunde mitt liv som mor bli så...jobbigt? Det är inte rättvist att jag ensam ska ta alla konflikter som tornar upp sej hela tiden. OCH orka med mina egna torn. Och berg av ren tvätt, smutsig tvätt, saker, prylar, renoveringen och att aldrig ha pengar. Det är inte kul alls längre. Jag har ingen ny energi, jag trodde verkligen att härlig ledighet, sol, bad och lugn skulle infinna sej. Ladda batterierna. Njuta. Trivas. Istället önskar jag att skolorna börjar. Och dagis. Jag vadar omkring i skit, bokstavligen. Åtminstone dammtussar, smutstvätt, smulor, leksaker och skor...Och gräs. Inomhus. Jag hinner hjälpligt att tvätta, men den rena tvätten ligger i stora högar. Och det konstigaste av allt: INGEN hjälper till hemma! Och JAG är för trött för att tvinga fram det hos barnen och fullfölja. Det är ingen vits att bestämma att nu gör ni det här och det här om ingen följer upp och ser till att det görs...Då är det lugnare om jag gör det själv. Och därav min ledsamhet. Och trötthet. Såklart. Fattar väl jag med. Moment 22. Jag är kronsikt full av smärtor. Jag BRUKAR vara positiv. Men idag small det. Bokstavlige. Igen. Proppen gick. Jag blev JÄTTEARG! Min lilla son och den stora tjafsade om SKITSAKER igen. Den stora ler hånfullt och jäklas, och den lilla får raseriutbrott och kastar något hårt i ansiktet på den stora, som dramatiskt faller ihop och GRÅÅÅÅÅTER. JAG BLIR DÅ SÅ HIMLA FRUSTRERAD. Det är TUSENDE gången detta sker. VARFÖR? Samtidigt, på en annan planet, smsar femtonåriga dottern att hon tänker visst inte komma hem den tid jag sagt utan hon tänkte vara ute längre, och om det inte passade mamman så kunde hon ju sova över...Svartnar för ögonen på mamman. Hur reder man ut denna soppa? Var börjar man? Ont har jag alltid, så det går inte att få bort. Pank är jag också alltid, Och jag sliter redan nu för mycket för att få ihop allt. Jag vet att jag borde ha mer tid för mej själv som det så fint heter. Ha semester. Med mej själv. Jag vet att jag tacklar problem och incidenter bättre om jag är utvilad. Men jag sover dåligt. Jag sätter för få gräser för barnen, jag vet, men jag orkar bara inte jaga runt och se till att allt efterföljs, eftersom det inte gör det. Och jag har världskrig VARJE gång jag säger något som inte "passar" dottern eller sönerna. JAG är mamman. JAG sätter reglerna. Barnen ska hjälpa till hemma. Hur svårt kan det vara? SKITSVÅRT! Och efter varje bråk deppar jag. Nu känner jag mej ledsen och misslyckad. Tittar på min underbara, söta lilla son som sover bredvid mej i sängen. Han är envis, intensiv och smart. Men superkrävande. Han skulle räcka för mej, nu har jag tre som BARA sätter emot, hela tiden. Jag vill inte ha semester längre. Vädret är trist. Jag såg härliga dagar på stranden framför mej. Men sönerna kan inte vara tillsammans, då slåss de. Den stora jäklas, den lilla blir rasande och jag arg. Och dagen är förstörd. Hur GÖR man? De stora barnen har inegn pappa och den lilla har en som har honom då jag jobbar...Jag har aldrig "egentid" och om jag inte får det snart blir jag antagligen hysterisk. Eller tuppar av. Eller rymmer. Men man kan inte bara fixa egentid. Jag har ansvaret för tre barn. Vi har semester just nu. Och ingen har roligt. Det är hela tiden någon av de tre som har åsikter, som surar och sätter sej emot. Energin rinner ur en. Man orkar inte liksom. Semester är verkligen inte roligt. Inte som ensam mamma, utan pengar, utan avlastning, utan regler och bara anarki hemma. OCH kroniska smärtor...Som tur är landar jag oftast på fötterna. Imorgon är jag nog lite mer positiv. Imorgon skiner nog solen. Imorgon är det semester och barnen har roligt, är artiga och glada. De hjälper varandra, och de plockar i diskmaskinen efter de ätit. Och de slåss inte. De gör som mamma säger och de njuter av semesterns sista dagar. Så kan det bli. Faktiskt.

Lev väl.

 

loppan

13 augusti 2010 07:45

Hej här eeee du ju igen!!! va glad ja blir, fast int när ja läser förstås. D låter faktiskt jobbigt. Ha haft d jobbigt här me från o till, d hör ju till alla, men men.
Finns d verkligen INGEN du kan "låna" ut ens nåt av barnen till nu o då så du kunde få va ensam eller utan alla barnen ens? Ingen, o ja menar ingen människa klarar sig helt utan egen tid, int i d långa loppet. Trots hör väl till, o åldrar kommer o går, men basen måste finnas där, d tror ja. Har du försökt samla alla ungarna o riktit tala ut, berätta, hur du känner? Förstår dom oxå att d faktiskt e allvar, hur dåligt du mår? Dom älskar ju dig, hur dom än beter sig, o vill inge annat innerst inne än att du ska må bra.
Ja hoppas d lugnar sig fort!
o roligt att du skriver igen!

kraaaaaaaam

http://lopplottan.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tiden har rasat på. Det har hänt saker jag aldrig trodde kunde ske. Så omvälvande och frustrerande att jag knappt kan tro att det hänt! En pojke jag känner väl, har haft problem i sin skola. En friskola föräldrarna hört mycket gott om. Skolan startad...

Försöker få tag i de sista solstrålarna så här mot slutet av semestern. Molnen gömmer solen. Det blåser. Jag vill så gärna suga i mej ljuset så jag ska orka vintern.... Jag talade med min nya chef nyss. Jag ska få en annan tjänst en den vi tänkt fr...

Hej alla! Snart ett år sedan jag skrev sist. Jag har blivit faster i december 2012. Gjort min tredje nackoperation, som gick bra men fick svåra komplikationer. Låg intuberad och nedsövd i två dygn... Det fick mej att fundera allvarligt på livet. Vad ...

Idag började Verkligheten. Jag var väl förberedd. Igår veckohandlade jag och kokade kalops och potatis plus en maträtt till samt middagen till igår, allt på en gång. Jag la fram de kläder jag och yngste sonen skulle ha imorse och jag ställde klockan....

Nu är det snart slut på ledigehten. Jag känner faktiskt att jag börjat bli hyfsat avkopplad ändå, och jag har fått, äntligen, till sist, sol på näsan. Juni och juli var hemska, förutom alldeles mot slutet i juli. Jag har ridit massor, och nästan alla...