När man åker till sin barndomsväninnas 40-årsfest så är det med många känslor och tankar. Vi ÄR INTE 40 år, det är det första. Vi är inte i närheten av 40, trots att vi föddes 1970. Båda två, med tre månader mellan, nästan. Ja, kanske hon, med hög utbildning och bra lön, fint hus, man och barn...Men inte jag. Radion är trasig i bilen. (Allt verkar paja i den just nu) Lyssnadepå mp#-musik. Roxy music, Bob Marley, Roxette (Star) och massor av andra, bortglömda med bra låtar. Tänkte mycket där i bilen. På li´vet vi bara ta för självklart. Min väninna var med om en bilolycka med tre av sina fem barn. Hon bröt nyckelbenet och fick en svår chock, de andra, alltså barnen klarade sej med lite chock/rädsla. Hon kunde dött. Alla fyra hade kunnat vara borta nu. På bara ett ögonblick! En annan vän jag har såg jag förra veckan. Han bor inte här. Han bor låååångt bort. Något kändes fel. Det var fel. Hans mor hade fallit ihop med hjärtstillestånd utanför en butik. Civilkurage finns. Någon gjorde hjärt/lungräddning och räddade förmodligen hennes liv. Men allt är osäkert. Hon är sövd. Hon har 33 grader i kroppen nu, för att skydd organen. Jag är extremt orolig. Och så här är frt. Det är livet som passerar förbi. Med dramatiska dagar och lugnare dagar. Med skratt, glädje och en glimt i ögat, för att bytas ut mot sorg, förtvivlan och maktlöshet. Svek. Sorg. Funderingar och tankar. Djupa. Överlevnadsinstinkt. Styrka. Kämparanda. Nya kraschar. Där vänner finns finns styrka. Och hopp. Kraft! Ta hand om er, men vårda er vänskap, era fina vänner, de som förstår att du inte är lycklig TROTS att du skrattar med ansiktet och ger sken av att allt är perfekt.Det syns, en vän ser det. Din vän finns för dej.

Jag tänker också så här: Vilken tur att mina barn är friska, vet vad de vill, sköter sej då de är borta och har egna viljor. Det är oerhört jobbigt, för mej, naturligtvis, men det är sunt. JAg har fina barn. De är friska. Tonåringen är pest. Mer än pest. Ibland, eller snarare exakt varje sk samtal börjat hon muttra för att avsluta med ett "KAN du gå UT UR MITT RUM ELLER?!" och "STÄÄÄÄÄNG DÖRREN!" Eller "jag SKA ploicka undan skräpet/tvätte/böckern/klädern!" "GÅ UT UR MITT RUM SÄGER JAG!" CHarmigt med tonåringar. Inte alls. Jag är ledsen varje dag. Både för vad hon säger, men mest för att hon låter så sur och elak. Och det där med att hon totalt ignorerar regler och tvärstruntar i att hjälpa till hemma...Jag ÄR faktiskt sjukpensionär. Jag sliter med mina smärtor dygnet runt. Ibland orkar jag knappt stå, men tvätta, byta sängkläder, diska, laga mat, handla, plock undan, dammsuga, plocka in kläder i skåpen osv, det är tydligen "mitt jobb"? Hur blev det så? Spelar ingen roll hur mycket jag pratar, ber, förklarar, tjatar och gnäller. Ingen gör ett dyft här hemma. Mer än jag. Och jag orkar minst. Och är sjukast. Nu slocknar mina ben också, helt oprovocerat. Somnar, sticker, och gör ibland ont. Ont i bäcknet också och i korsryggen, värre än den mest våldsamma mensvärken...

Men men, det vag ville komma fram till med allt detta är egentligen en sak: UPPSKATTA! Uppskatta och var lycklig för det du skapat, dina barn, det du är bra på, det du kämpar för (och når) och dina vänner. De där du vet som finns där, även om ni inte talat med varandra (av olika anledningar) på typ ett halvår, men som känner dej till 99,999999% och som lyssnar, ställer upp, ger råd, som kramas, som du trivs med. Var rädd om dem. Håll kontakten. Bjud på lunch, kaffe eller gå ut på bio tillsammans! NU är livet. Kanske inte imorgon. Om det inte är imorgon, om det är över. Vad gjorde du då idag och igår som kändes fint, bra, varmt, roligt och tryggt för dina barn, man, väninna/vän eller någon annan nära som kanske bara försvinner på en ödesdiger sekund. Krock, hjärnblödning, olycka eller sjukdom...Berätta vad du tycker, tänker. Visa. Krama. Säg komplimanger. Lämna ifrån dej av din energi, blomma upp de du älskar. Det tar inte mycket energi det ger mest åt båda håll. Stötta de som behöver dej, men skaffa egen energi någon annanstans. Jag vill inte ha texten "Dagarna som gick - inte visste jag att det var livet" Det ska stå: Jag dog inte nyfiken och jag var lycklig!

Vad står det på din sten?

Nu sova, blev en låååång natt, en nykter sådan bland många festprissar. Ska sova nu. Saknar mina barn....Stora pendlar varje dag till Fryshuset numera, en tuff tid väntar henne. Duktig tjej, men hon är besvärlig och tortyr att tas med. Usch, må hormonerna balalnsera sej snart i flickans kropp. Jag blir så ledsen över allt skrik härhemma. Hennes bröder har börjat ta efter. Ingen låter glad och lycklig längre. Hur bryter man cirkeln? Vi måste få in lycka, empati, teamwork, samtal och lyssnande. Och snäll ton. Snälla ord.

NEJ NU SOVA! GÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSPAR BARA NU...

Lev väl.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tiden har rasat på. Det har hänt saker jag aldrig trodde kunde ske. Så omvälvande och frustrerande att jag knappt kan tro att det hänt! En pojke jag känner väl, har haft problem i sin skola. En friskola föräldrarna hört mycket gott om. Skolan startad...

Försöker få tag i de sista solstrålarna så här mot slutet av semestern. Molnen gömmer solen. Det blåser. Jag vill så gärna suga i mej ljuset så jag ska orka vintern.... Jag talade med min nya chef nyss. Jag ska få en annan tjänst en den vi tänkt fr...

Hej alla! Snart ett år sedan jag skrev sist. Jag har blivit faster i december 2012. Gjort min tredje nackoperation, som gick bra men fick svåra komplikationer. Låg intuberad och nedsövd i två dygn... Det fick mej att fundera allvarligt på livet. Vad ...

Idag började Verkligheten. Jag var väl förberedd. Igår veckohandlade jag och kokade kalops och potatis plus en maträtt till samt middagen till igår, allt på en gång. Jag la fram de kläder jag och yngste sonen skulle ha imorse och jag ställde klockan....

Nu är det snart slut på ledigehten. Jag känner faktiskt att jag börjat bli hyfsat avkopplad ändå, och jag har fått, äntligen, till sist, sol på näsan. Juni och juli var hemska, förutom alldeles mot slutet i juli. Jag har ridit massor, och nästan alla...