Hej! Vill bara säga; Vilket UNDERBART VÄDER vi haft denna påskhelg! Jag som var borta hela fem veckor under den tunga kalla och snöiga vintern är ändå less på kylan. Och nu är verkligen solen och värmen riktigt på G. Jag blir lycklig ända in i själen. Synd bara att jag varit inne och jobbat i några dagar och jag måste även vara inne imorgon. För att kompensera var jag ute lite nu ikväll och påtade i min lilla trädgård. Det spirar precis överallt under jorden! Tulpanerna har skjutit upp sina blad och det finns massor av krokusar och påskliljor. Jag kan stå och titta på mina små blommor hur länge som helst...det är lugn för mej. Jag tycker verkligen att det är avkopplande att vara ute i min trädgård...

Det händer så mycket i världen just nu...Alla krig, galna diktatorer som skjuter obeväpnade medborgare, folk som "hänger" en 11-åring i ett träd så han nästan dog, en kille som inte fick ambulans och dog...Vad är det som händer? Jag har så mycket funderingar, och jag har sett att det blir allt kallare i människors hjärtan...HUR kan det vara så? Jag vill inte att mina barn växer upp i ett samhälle, en värld, där man inte bryr sej om andra, att man inte ställer upp och hjälper till där det behövs...kallt...jag förstår det inte...

Och tillbaka till vädret. Det är SOMMAR nere i södra Sverige! Wow! I april...Min kära mormor, som flyttat till ett äldreboende i min stad, upplever sin första vår här. Med så varmt och soligt i sin lägenhet att hon måste ha en fläkt inne och persiennerna nerdragna...så det kan bli...så det kan vara...Jag hoppas det går att få upp några markiser, det hjälper iaf något.

Imorgon ska jag jobba lite till...vi har det knackigt som attan med ekonomin. Det är tungt, men jag är en fighter. Synd bara att min ork är på sparlåga. Jag har liksom "tappat farten" vilket inte är likt mej. Å andra sidan orkar ingen, inte ens jag, hålla ett sådant högt tempo i evighet. Vänner säger att jag verkar så lugn. Sanningen är att jag är slutkörd. Då blir man ju lugn. Orkar inte fara runt, stressa, fixa, ställa upp och greja längre. Ibland får jag små ryck, som att kratta undan lite löv på baksidan, plantera några svarta violer eller sortera lite papper. Men resten orkar jag inte. Just nu. Nu vill jag samla ihop ny energi, och pengar. Jag har en oro i magen för att inte kunna få ihop till mina utgifter. Jag måste ju fixa det. Men...det finns alltid ett men...Men jag orkar inte, nu. MEN jag vet att jag kommer fixa det framöver, jag kämpar, jag betar av lite i taget. Det blir bra. Jag vet det. Men just nu, just nu orkar jag bara inte. Jag vill leva i nuet, och umgås med mina ungar, se dem, krama dem, höra dem, lyssna, finnas för dem, de behöver mej nu. Just nu. Och jag dem. Det blir både bättre väder och bättre i själen snart, det vet jag. Man får aldrig ge upp. Det gör jag aldrig.

Solen har gått ner för idag. Jag ska gå upp och natta elvaåringen som fortfarande är låg efter sin kompis Frazzes bortgång (hans goa fina sibiriska dvärghamster). Det är inte lätt att leva, det händer tunga svåra saker, men det blir bättre, precis som Jonas Gardell sa idag på trean, Jösses, vilken kämpe han är! Han är en stor förebild. Jag ska bli som han, vägra vara ett offer, sa han. Jag vägrar det också. Och jag ska stötta mina fina ungar och vänner att lyfta blicken och vägra tillsammans med mej.

Det var allt för idag. Deep shit blandat med babbel, som vanligt ;o)

Lev väl.

Vi kom hem från Finspång på eftermiddagen på Långfredagen. Dottern klarade Moppe-kortet samma dag som vi åkte ner. Kul! När vi kommit hem och packat upp samt ätit, skulle vi hälsa på våra djur. Frazze,,, vår hamster var i dåligt skick. Jag tog försiktigt upp den lilla fina kompisen. T höll honom varm i sina händer. Jag gav vatten. Klockan 23.15somnade han in, tryggt och lugnt. Vad vi grät! Jag la honom i ett litet påskägg på bomull och grävde főrblindad av tårar en grop i rabatten. Vi sa hejdå och begravde Frazze. Livet har sin gilla gång. Vi lever och vi dör. Var rädda om er och försök leva mer i nuet! Uppskatta det du har! Föräldrar, barn, vänner, osv. En dag, precis när som helst, kan de vara borta! För alltid... Lever du mera i nuet, carpe diem, så tror jag du känner dej lyckligare. Och det gör de som är dej nära oxå. Säg och visa att de är viktiga. Red ut det ni är oense om, NU. Sluta skjut upp, det kan ju plötsligt vara försent... Lev väl!