Halloj!

Livet kutar på. Jag har, som vanligt, haft massor för mej...Jag mår bättre i nacken nu än på typ 15 år, tack snälla kirurgen på KS!!! Jag har tagit upp ridningen igen och rider med nackkrage,,,Är medveten om att det antagligen ser hur konstigt och galet ut som helst...Jaja. Min äldste son mår inte så bra, han är deppig och vi har nu varit på tre besök på BUP. Han skulle behöva lyckopiller under en period, det tror åtm jag. Men, som läkaren sa, man är mycket restriktiv mot att medicinera unga växande barn. Jag förstår det, men ibland känner jag att det är det enda som skulle funka... Själv har jag börjat äta något som psykologen kallar stämningsutjämnande medicin. Det är en epilepsimedicin, men den "coolar" liksom ner en...Jag har varit totalt utmattad efter alla turer med sönerna, skolan, mina styrelseuppdrag, socialen, utförsäkringar, nackoperationer etc. Mitt i allt kaos har jag skrivit ett examensarbete på 15 hp och jg har pluggat i 3.5 år...Otroligt stolt över mej själv, men nu först fattar jag att det inte varit särskilt hälsosamt för min del...Att vara ordförande i en bostadsrättsförening med en massa vattenskador och konstiga människor, ansvar och annat slit har också tyngt mej... Jag kan inte föreställa mej hur det skulle kännas att vara LEDIG på helgerna och att BARA ha ETT jobb...(möjligen mitt styrelseuppdrag i sossarna också då såklart). Nu tar jag mina tabletter som läkaren föreslagit, och försöker hitta en balans i livet. Imorgon ska jag skriva klart min hemtenta jag håller på meg just nu... Jag ska rida på torsdag istället för min riddag fredag. Jag ska gå i skolan denna fredag pga en kursstart. Det är min absolut sista kurs. Helt ofattbart! Sedan är det examen. Det känns  nästan obegripligt!!!! Jag har en ÄKTA champagne i kylen. En Moet & Chandon. GISSA vem som ska dricka av den i juni?   

Jag hämtade min "nya" bil idag. En Opel Astra. Jag hade sådan tur att jag fick ta lån, så jag slog till direkt. Härlig känsla att köra en nyrekonditionerad bil. En ny bil. Jag känner att hoppet och ljuset är på väg tillbaka in i mitt liv. Jag har börjat att återhämta mej efter flera år av slit och slut. Jag fick ett ryck och sökte ett jobb 6 mil från mitt hem, och dagen efter ringde de och ville absolut träffa mej på en anställningsintervju. Jag blev både glad och paff. Jag kommer få pendla, javisst. Men herregud, jag kan ta en tjänst på 30 timmar ju! Jag fixar det om jag får jobbet. Nu vill jag ut i livet, jag är så less på att ha ont, ont och ont och att vara trött och mer trött. Jag vet inte om det är medicinen jag äter eller om det är nackoperation nr 2 som gjort att jag få lite mer krafter. Eller är det kanske ridningen? Jag vet inte. Det kanske är en kombination. Jag bryr mej inte, jag bara lever på nu. Det är härligt att börja se ljuset i tunneln. Att se hoppet vifta glatt en bit bort.

Just ja. Idag hade min femåring sin första dag i förskoleklassen. Han skulle träffa sina blivande lärare och klasskamrater. Det gick mindre bra. Han är ett sådant där barn som behöver gott om tid på sej då man gör nya saker. Jag är inställd på en ganska lång inskolning, och jag hoppas det går att börja med inskolningen på fritids ganska snart... OM jag skulle få jobbet jag sökt (vilket ag inte ens vågar hoppas på) så måste jag på något sätt få till att jag får tid till att skola in sonen. Men det ska nog gå bra, de verkar toppenbra att ha att göra med. Jag är så lycklig över att jag tog beslutet att plugga till förskollärare, och att jag kämpat igenom 3.5 år. Nu har jag ett YRKE. Jag är en akademiker. Jag kan söka jobb som ger en hyfsad lön. Jag känner mej såååå glad och sååå stolt.

Nej, nu bara måste jag sova. Imorgon har jag tentaskrivning hela dagen och sedan styrelsemöte på kvällen, men först ett BUP-möte ang min yngste son... Han kraschade på förskolan igen förra veckan och han mår inte heller helt hundra. Ibland undrar jag om det kanske är mina gener som "förstör" mina barns goda humör? Den lilla fixar inte att han blir maktlös eller att han inte vet vad som ska ske, medan den stora ser alla som idioter och dumhuven och taskiga och livet är skit, och svart och blä. Det är inte lätt att växa upp, och det är inte lätt att vara en ensam mamma utan pengar heller...Men som sagt, snart kommer det vända. Det måste det. Jag har kämpat så hårt för detta och jag ska klara det. Jippi.

Lev väl.