Idag red jag på en läcker ridlektion i dryga timmen. Lina från Dalpraktiken höll i den. Jag red i sadel (pga att jag är allergisk och helst inte bör sitta direkt på hästen, med Basjkirerna går det däremot, men detta är ju en "riktig" häst) och med en "string" runt halsen. Endast detta. Inget bett, ingen grimma. Jag till och med HOPPADE ett lågt hinder. Det är helt fantastiskt! Jag travade, red i åttor, galopperade, vände etc. Utan tyglar...Med bara sätet. Alltså, vad mycket jag lärt mej ändå detta år som gått ute på Stridsby Gård!!! Linas häst är naturligtvis väldigt väldresserad, och vet precis vad som förväntas av honom, men jag måste ändå göra min del av jobbet, annars lägger han ner. Jag blev så såld idag att jag ska rida för henne imorgon och på fredag också. Lika bra att se till att få till så mycket det går. WOW! Imorgon ska hon filma en snutt så jag får se hur jag ser ut då jag rider, hur sitsen är etc. Spännande! Medan jag red var min yngste son ute på sommarlovskul och red på hästen Kikki, som Lina brukar showa med, hon är en klok och mycket snäll häst. Min son var nöjd och lugn då de kom tillbaka. Och han hade fått ett Tarzan-plåster på benet eftersom hans "bandage" över jacket i benet ramlat av då de plaskade och badade nere vid havet. Tarzanplåster är (för er som inte vet) ett aspblad fastknutet med ett stadigt grässtrå =)

Han ska få åka både imorgon och på fredag. Detta är verkligen ren och skär lycka för min del. En dröm jag drömde som ung. Att få rida, att kunna utveckla ridningen och få umgås med hästar utan att svullna i ögonen och åka in till akuten med en anafylaktisk chock då jag smitit iväg och ridit. Jag tog några kortisontabletter innan jag åkte idag plus allergitablett, kan ha påverkat att jag INTE kände av hästen idag. Jag kan ju knappast ha "slutat" vara allergisk... Jaja. Jag hoppas min lilla kille blir lika intresserad som jag. Han behöver ha stimulans och är resultatinriktad som jag. Och mycket beslutsam. Han skulle kunna bli hur duktig som helst på vad som helst bara han bestämmer sej.

Min 12-åring är mestadels arg. Fortfarande. Märks att han är tonåring, men ibland är han för retsticka mot lillebror eller för ful i munnen. Det får han inte, oavsett hur dåligt han mår. Jag önskar med hela mitt hjärta att det ordnar till sej snart. Inför skolstarten ska vi åtm ha ett stormöte med skola, barnpsyk, familjen etc.

Idag spelade vi minigolf på en ny golfbana uppe vid boendet där min snart 89-åriga mormor bor. Träffade henne idag. Så liten hon är egentligen, bara skinn och ben. Och ont har hon, varje dag, och kämpar på. Det skrämmer mej, att bli gammal och ha så ont. Jag har levt med smärtor i 17 år  snart och jag önskar att jag kunde få ha gjort mitt så jag slipper då jag är gammal...Jag har ju mit jobb nu, och ridningen, och opererats två gånger. Jag BORDE få ett bättre liv nu, det har jag förtjänat. Som jag har kämpat. Allt mörker. Ala motgångar. Mina gropar och min förtvivlan. Mitt ex som var så känslokall då det gällde mina smärtor...Nu borde jag få slippa, eller hur?

Men alltid är det något. Mina söner mår inte så bra av olika anledningar. Jag måste lägga väldigt mycket energi på dem, allrahelst för att sära på dem, få den stora att sluta jävlas med den lilla som blir totalt GALEN och GALLSKRIKER i ren frustration. Medan storebror hånflinar...Inte så roligt för någon. Och här står vi. Inte kommer vi ur det heller. Värst är det då lillebror varit hos sin pappa. Han är hemskt labil och gnällig, mammig, bryter ihop lätt etc i upp till en vecka efter han kommit hem från pappabesöken...Och har han varit mer än en natt är det ännu värre. Han känns extremt frustrerad och trasig, liksom. Som att han känner en massa som han inte kan sätta ord på... Och jag vet inte vad jag ska göra mer än att försöka sätta just ord på det han kanske tänker och känner, och vara lugn, trots att jag är sönderstressad och väldigt slut. Var för sej funkar mina killar, men tex i bilen är det ALLTID gap och skrik, vi kan inte åka 100 meter innan det börjar, och det börjar ALLTID med att den stora säger emot eller retas...Fy tusan så less jag är, men jag måste ju fixa det, ingen anan gör ju det..Jag vill att lilla ska vara så lite som möjligt nu hos pappan. Främst för att denna gång då han kom hem var han värre än någonsin. Pappan har på väldigt kort tid skaffat sej en tjej med två hundar som dessutom flyttat in där, och varken sonen eller jag hade en aning...Dessutom fick den lilla plötsligt inte sova i pappas säng, hans får sitta i baksätet och pappan är mer arg än förut, enligt pojken...Jag vet inte själv vad jag ska tro...eller göra...Vi avvaktar. Om pappan inte förstår att hans son mår dåligt av hur han agerar så måste jag på något sätt uppväga det och se till så det upphör på något sätt...men hur? Jag kan ju inte tvinga sonen att inte vara med sin pappa...men jag kanske någon gång kan få pappan att fatta vad han gör mot vårt barn!? Jag hoppas det iaf.

Jaja. Hästar mot det mesta. Utan ridningen skulle jag absolut inte ha någon extra energi eller styrka att ge till barnen. Min lilla blir lugn och stolt och glad av dem. De ger så mycket och jag är oerhört tacksam att detta finns för mej. Tyvärr kostar det naturligtvis mycket pengar. Men jag behöver det för psyket och kroppen. Och för att kunna vara en bra glad lugn och trygg mamma. Man kan inget ge om man inget har, som de säger....

Nej, nu ska jag sova. Imorgon börjar vi kl 13, så då slipper vi kliva upp 8 som vi gjorde idag...det har märkts på lilla att han var trött redan vid golfen, omkring fem, halvsex... Men envis som han är så "hängde han med" till halv nio...Han hade sådan otur idag också, han sprang in i vardagsrummet och snavade på en filt och ramlade in i bordet och "skrapade" upp en stor bit av ryggen...Jag smetade på mirakelsalvan Inotyol, och ett förband. Det verkade ta ner smärtan ordentligt, och brukar göra så det inte blir så stora ärr eller skorpor/sår. En riktigt cool salva!

Så var det sagt, hu, så jag babblar. Jag skulle ju träna på att tona ner mej lite...men skriva av sej kanske inte är helt fel ibland trots allt...

Lev väl.