Jag trodde att jag skulle få sovmorgon i morse. Satt därför med mitt examensarbete till strax efter halv två i natt. Jag hade ett flow, helt klart. Jag kom igån så det bara sprutade idéer ur mej, allt efter jag fått en timme med en annan handledare än min tilldelade (som aldrig hinner svara på mina frustrerade frågor...).   

Jag har varit sjuk med evig hosta sedan oktober, så jag är väldigt trött nuförtiden...Vaknar på nätterna av hostan, genomsvettig och svimfärdig. Idag skulle jag till läkaren, 10:15...Bra så. Men så ringde mobilen, hörde vibrationerna, så dåligt som jag sover hör jag varje knäpp i huset. Det var från min älsklingsförskola, så jag blev jätteglad. Hade börjat svikta lite i självförtroendet då jag stått bredvid en kompis jag  "fixade in" på "min förskola" då hon blev inringd till jobb. Min mobil var dock tyst...Då började tankarna direkt; tänk om de är missnöjda? Tänk om de bara vill ha mej om det absolut inte finns någon annan? Men så var det ju inte...

När jag kom in idag blev jag sådär underbart härligt mottagen! En av tvååringarna på ena småbarnsavdelningen RUSADE fram till mej och ropade mitt namn. Hon kastade sej runt mina ben och jag böjde mej rörd ner och kramade henne tillbaka. Vilken egokick att starta dagen med!!! Jag var inne på avd med de allra uyngsta på förskolan. Jag trivs där, det är så läckert att observera de små då de utforskar sin omvärld. Jag bubblar inuti av lycka att jag får vara med på deras resa, att vara en av de som kanske gör lite skillnad i deras små liv...

Nåja, jag skulle ju till läkaren, så jag fick gå ifrån en timme imorse. Jag har fått en remiss till en LUNGRÖNTGEN samt tjatade jag till mej penicillin mot den eviga hostan. Jag tror nu att den har med mykoplasmabakterierna att göra, så jag hoppas jag har rätt... Jag har ledsnat på att vara trött och på att hosta.

Imorgon ska jag jobba igen på förskolan och sedan åka på möte med f-kassan och Af. Det är obligatoriskt och om jag missar det blir jag helt utan aktivitetsersättning...Det är tufft att vara utförsäkrad. Jag har fått ett litet försörjningsstöd från soc för den här månaden, men det är en sådan mental påfrestning att söka hjälp via dem att jag inte orkar många månader till. Å andra sidan lär jag heller inte få mera pengar, eftersom de kommit på att jag kanske kan sälja min gamla SAAB som turbon kraschat på, en årsmodell -98. Och dotterns trasiga EU-moppe. JA, så vill de att jag säljer huset, ett bostadsrättsradus som jag bor i vardagsrummet i, nära mormor och moster med man, och barnen har det hyfsat nära till skolan. Jag ska sälja och därigenom bli skuldfri, säger de. Men hallå, jag ska ju plugga bara till juni, sedan ska jag ju jobba!!! Jag vill väl inte flytta! Jag har fått ett massagebadkar som jag badar i för att lindra mina smärtor, det fick jag i 40-årspresent. Ska jag bara sälja huset, och ta vägen vart då??? Bo i en hyresrätt, 4 mil från stan, i en "andraklassensbyhåla" (sorry, men så är det) och dottern ska åka 1 timme ytterligare på sina redan 2 timmars långa resa till skolan? Skulle inte tro det!Min yngste börjar skolan i sommar. I augusti. Ska jag sitta och köra in honom då till skolan varje dag, nej, förresten, jag får ju inte ha en bil, jaha. Ska jag sitta på en BUSS varje morgon in till skolan och sedan ska jag, vaddå? Jag får inte heller godkänt att jag måste gå till en privat sjukgymnast för mina besvär jag får ibland. De anser att jag kan hålla mej till de som är anslutna till f-kassan. VAD VET SOC OM MITT LIV OCH MINA LIVSVILLKOR?! Jag MÅSTE går till min sjukgymnast, det är bara hon som kan lindra vissa problem jag får. Hur förnedrande och kränkande måste det bli att få lite hjälp under en kortare period? Jag ska ju bara plugga i fyra månader till. Sedan är ju saken biff; jag kan jobba. Om jag hade varit beroende av soc under en väldigt lång tid så kan jag verkligen förstå att de kräver sådana här saker...men jag, en människa som är hundra procent ärlig, visat alla kort på bordet, som kämpat mot vinden i 14 år och klarat mej hyfsat, jag blir behandlad som en oärlig tiggare som bara försöker lura till mej pengar jag inte har rätt till. Men snälla. INGEN kan leva på 2700 kr i månaden, ingen, och absolut inte en ensamstående trebarnsmamma. Jag vill bara klara mej tills skolan är slut. Jag vill bara att mina barn ska vara trygga. Jag kommer aldrig att sälja huset (vilket kommer sätta mej i ännu större kskuld eftersom jag kommer få för dåligt betalt) och jag säljer inte bilen, den är inte värd något för någon annan. Kanske får 3-5000 kronor. Varför skulle jag utsätta mej för en sits utan en bil då jag har en, visserligen så kan den ju när som helst krascha, den slukar olja, men ändå. Just nu rullar den, och jag behöver den...

Skitsamma. Jag ska prata med f-kassan och Af imorgon så får vi se vad de säger, beslutar ang min framtid. Jag har gjort allt jag kan, och jag har snart inte mer energi till att överklaga hit och dit heller. TUR att jag är en i grunden optimistisk och beslutsam person. Jag landar ändå oftast på fötterna. Men nu är jag i händerna på andra människors och myndigheters tyckanden... I händerna på myndighetsondskan. Den ondskan är omutbar.

På fredag ska jag i alla fall på rekreation. Då ska jag ut och rida. Underbart!!! Jag har fått "tillbaka" Topaz, min underbara häst jag bara tokälskar. Han har varit halt i flera månader. Men nu är han bra igen. Skrutt. I fredags var jag ute och red i snö och kyla, det var häftigt, men aj så kalla kinderna var då vi kom tillbaka...Och det var svårt att se vägen då jag körde pga all snörök. Läskigt värre. Nu är det hyfsat varmare ute ändå, så det ska nog frysas mindre på fredag och vara bättre väglag och sikt. Jag ligger lite efter med att läsa och analysera material till mitt examensarbete. Men samtidigt vet jag att jag är snabb då det gäller, och detta har ju även min handledare insett till slut...Han var väldigt impad av det jag skickat in hittills. Skönt. Jag blev så arg då han ville skjuta upp min ventilering till juni ist för mars. Jag vill ta examen i juni som alla andra. Och jag vet att jag kan. Har jag inte pluggat i snart 3.5 år hittills kanske? Jag är stolt över min insats och jag känner att jag gjort rätt. Men ibland har det varit övermäktigt...Jag har ju barnen också, de behöver tid de också. Men det har i stort gått bra. Ser nu fram emot ett liv utan tentor och en massa saker att skriva. Lediga helger och kvällar. Tid för mej själv och mina barn! Åh, vad konstigt det kommer kännas! Men underbart också!

Nu ska jag titta lite på TV. Måste sova i tid ikväll också. Ska ju upp senast 6.30...brrrr.jag är ingen morgonmänniska...alls...

Lev väl.