Var ska jag börja?

I veckan som gick fick jag i presetn en ny diskmaskin. Tänkte att den gamla skulle passa perfekt hos sonens farfar som har svårt att gå och stå för länge, och därmed sparar på disk ibland =) Jag ringde en bekant till honom som köper och säljer beg vitvaror och frågade om han kunde åka ut och montera in maskinen som till nästa helg...Dagen efter ringde sonens farfar och talar om att den här personen som jag ringt och bett koppla in maskinen kommit ut och varit full. aAn hade sagt att jag sagt en HIMLA massa saker, som jag inte för mitt liv kunde känna igen att jag skulle ha sagt. Jag bara stod och gapade i chock med telefonen vid örat medan farfar talade. Tankarna snurrade i hundranittio och jag försökte förstå vad som hände. Jag var väldigt upprörd efter detta samtal...Inte i min VILDASTE fantasi kunde jag trott att effekten av att be någon vara snäll och koppla in en diskmaskin kunde bli sådan som denna. Okej. Inte nog med detta. Min ena klasskompis, som skriver examensarbete ringer upp mej och frågar om inte jag kan fråga vår förra lärare om inte vi också kan få chansen att ventilera i hemstaden, som den andra gruppen skulle få. Så vi ska slippa köra 30 mil över en dag. Javisst, jag mejlar fröken detta. På kvällen ringer hon upp mej och snudd på skriker åt mej att jag ska läsa kursplanen och att vi minsann godkänt att ventilera på högskolan, och jag får inte fram ett pip till mitt försvar. Känner mej bara helt i chock. VAD ÄR DET SOM PÅGÅR??? Jag meddelar kompisen via sms vad som hänt, och ber att få slippa prata mer med den läraren...

Okej. Så får jag ett brev från soc i fredags att jag inte inkommit med den ansökan samt information de efterfrågat. Jag EXPLODERAR! Jag har regelbundet skickat in material och underlag, oftast i original, till dem, och nu har min "riktiga" handläggare blivit sjuk och lämnat över till en ny förmåga....VAR ÄR MINA PAPPER??? Jag mejlar, jag skickar kopior, jag ringer. Hon struntar i att svara. Jag ringer, mejlar. Inget svar.

Imorse, när jag tittar till min femåring ser jag att hans ögon är igensvullna. Herregud. Försöker få honom att svälja en Zyrlextablett, mot allergi. Men den spyr han nästan på. Lite går ner, och jag lämnar honom på dagis. På vägen därifrån ringer jag husläkaren och ber dem skriva ut flytande Tavegyl alternativt Zyrlex. Det skulle inte vara några problem...Jag åkte iväg, lämnade in bilen (efter ett plågsamt men välbehövligt besök hos sjukgymnasten) på "service". Medan bilen fixades satt jag i ett kafé i närheten och filade på mitt jobbiga examensarbete...Jag meddelade sonens pappa att han ska åka till apoteket vid fyra och hämta medicinen. Så åkte jag hem i min servade bil, kommer just innanför dörren och det är sköterskan på vårdcentralen. Hon skulle bara meddela att läkaren inte tänker skriva ut någon medicin utan att först träffa min son. Jag blev ytterst irriterad och säger att han bevisligen fått den medicinen tidigare. Men sköterskan håller fast vid att det inte är någon av hennes läkare som skrivit ut den. "Men för sjutton gubbar! Han måste ju ha sin medicin, han är alldeles svullen i ansiktet! DESSUTOM är Zyrlex receptfritt, men den flytande varianten måste skrivas ut av läkare!" "NEJ, ni får åka till barnläkarmottagningen imorgon" "LÄGG AV! Då får jag åka till akuten med honom då!" säger jag och lägger på. DÅ RINGER HON UPP MEJ IGEN. "Varför kan han inte komma hit då? Om du tänker åka till akuten? Varför kan han inte komma hit då?" Jag bara gapar. Jag kan inte fatta vad som pågår. aAg tror inte att det är sant. Minunge har en allergireaktion, spyr upp de receptfria tabletterna, vägras flytande medicin och jag blir påhoppad av en sköterska. Och sonens besvär kvarstår.  Jag lägger på igen. Jag KOKAR!

Ringer upp sonens pappa och ber honom åka till husläkarmottagningen då, som kärringen sagt. De kommer dit, pratar med en söterska, går igenom tidigare händelser med reaktioner som liknar denna sonen har. Han får en tid för "provtagning" i slutet av MARS. Och sen ber fadern att få medicin så svullnaden ska gå ner. Då kommer den här sköterskan som JAG talat med och meddelar att han inte ska ha någon medicin, enligt telefonloggen med "hans mamma" utan han kan söka hjälp imorgon kl 8 på Barnläkarmottagningen istället. JAG BLIR TOTALT ROSENRASANDE! Vad i helskotta sysslar människan med?! Utmana en allergireaktion är livsfarligt! Bara för att jag la på i örat på en idiot!!!! Hittar en gamma flaska  Tavegyl från 2009 och ber O komma med pojken. Han ser inte klok ut i ögonen. Jag häller i honom av den gamla medicinen plus ger honom av mina Betapred. Efter två timmar ger det med sej...GISSA om jag ska anmäla någon imorgon?!

Nåväl.

Inte nog med detta. Om nu någon trodde det. Jag får ett mejl från min handledare, som säger att jag skriver fr många frågor och att han inte mäktar med att svara på det just nu. Men så bra, vi ska ju bara vara klara imorgon, typ... (Nåja, nästa vecka, men ändå...)

Jahaja. Ringer sedan åter upp min "nya" handläggare på socialkontoret. Min andra är tydligen sjuk. Jag har mejlat henne halva dagen samt lämnat ansökningsblanketten hon efterfrågat (IGÅR).  Den låg i hennes låda 7.00 igår morse. Varför hör jag inte ett ljud från henne??? Imorgon är förfallodatum för lån etc!!!! Hon svarar denna gång. Jag försöker låta trevlig, ta udden av mina ARGA mejl, lite iaf...På frågan hur det ser ut ang en utbetalning till mej svarar människan att "det kan jag inte ta ställning till ännu...jag måste dra det ett varv till med min chef eftersom du ju har de där bilarna" "WHAT!" Min ansträngning att vara trevlig är bortblåst. Det gick över... Jag svarar att den ena bilen har de intyg på att den inte går att sälja, att den inte har något värde, intygat från en bilhandlare. Och den andra ÄR MIN MAMMAS HAR JAG JU SAGT. "Blabla, enligt lag, juridiskt, blabla, du som är ägaren..." Jag ser rött. Jag ser svart. Jag blir totalt GALEN! Jag säger några mindre väl valda ord till damen på de höga hästarna och ber henne åka och hälsa på där det är varmt, lägger på, och bryter totalt ihop.

Jag känner mej som vore jag sinnessjuk!? Alla människor är fan emot mej, känns det som. Jag har en skadad nacke, lever med svettningar pga svår värk, onda armar, sömnsvårigheter och försöker klara vardagen, vara en god mor, betala mina skulder och utgifter. Men behandlas som om jag bluffar, ljuger, döljer och smusslar. Jag har ALLTID klarat mej själv! JAG har INTE valt att bli skadad, och jag har INTE valt den regering som för denna förnedringspolitik. Jag har inte det MINSTA lilla dåliga samvete att jag skrek åt den här socialsekreteraren. Jag skulle ALDRIG bete mej som hon, tala som hon, om JAG hade hennes arbete. Man förnedrar inte en människa som redan ligger, man spottar inte på den personen, och FRAMFÖR ALLT använder man inte DEN TONEN hon hade mot mej! Jag har snart 320 högskolepoäng, HUR många har hon? Jag har tre barn jag tar hand om, jag jobbar så mycket min kropp orkar och mår sämre och sämre för varje dag som går. Men jag ska ändå sparkas på, misstros. Den värsta kränkningen är att hon UTGÅR från att jag sitter på en massa jävla egendomar jag kan sälja för att "undanröja behovet av deras JÄVLA försörjningsstöd"! JAG ÄGER INTE ETT SKIT! Till och med den lilla privata pension jag har sparat ihop sedan 2002 tycker de att jag ska försöka få ut. Min PENSION!? Ska jag behöva leva på soc hela livet eller? Pga min smärta? JAG VILL INTE VARA SJUK OCH HA ONT! JAG HAR INTE VALT DET SJÄLV! Jag försöker bara göra mitt bästa, jag hjälper mina vänner, jag kämpar på, men inte ett skit tack får jag för det.

Vad ska jag göra?

Inga pengar får jag denna månad, och säkert inga nästa heller, eftersom jag bad enne fara åt h-vete. Jag sålde iaf bilen idag. Till min mamma. Vi skickade in papperen idag. Sockärringen kommer explodera. "Det är inte tillåtet" gapar hon i mitt öra. "Pengarna för bilen ska användas att undanröja försörjningsbehov!" SO WHAT!? Det är MIN MAMMAS BIL, MIN MAMMAS PENGAR, jag får inga jävla pengar hur jag än gör!

Nu är bilen inte skriven på mej. Jag har gjort fel och jag kommer få avslag på min ansökan, som DESSUTOM kom in för sent för att hon ska hinna behandla den innan den sista, TROTS ATT ALLT underlag fanns henne tillhanda för TVÅ VECKOR sedan! Jag är så himla knäckt att jag bara skriker ut min sorg, jag mår så jäkla dåligt att jag bara vill lägga mej under täcket, min hjäblebvrna känns helt uppsvälld och jag har totalt tappat min optimistiska sida. Vad jag är gör, det blir fel, fel, bara helt fel. Jag försöker hjälpa Lasse och hans kompis blir utkastad ur u´huset, trots att jag faktiskt inte vare sej sagt eller gjort något av det den andre mannen påstått. Jag hoppas verkligen att Lasse och B känner mej tillräckligt väl för att förstå att de orden och påståendeena kom från ett fyllo, en knäpp man!? Jag som bara ville hjälpa till, ge min diskmaskin som present, och så blev allt som ett litet helvete för L och B och mej...Fattar inte. Vad händer? Håller jag på att bli galen?

Jag känner mej sinnessjuk, faktiskt. Alltså, som att jag är med i typ Gökboet, eller något. Alla runt mej tilltalar mej på ett sådant märkligt sätt, de skriker, vägrar hjälpa mej eller ens lyssna. Det sägs att jag sagt saker jag ABSOLUT INTE sagt, och en del är arga på mej trots att jag inte vare sej sagt eller gjort något! Vad är det som händer?

Kan någon stoppa karusellen nu? Det är inte roligt längre. Jag vill av. Jag mår så himla dåligt. Fy fan så dåligt jag mår. Nu inte bara fysiskt längre, utan nu börjar det infektera själen också... Varför kan ingen rädda mej? Jag orkar inte vara stark och kämpa mer. Jag går back 12000 kronor denna månad. En månad till så tar Fogden mitt lilla radhus. Min stora fasa. Att behöva stta med skulder hela livet för något man inte längre äger. Med tre barn. Bara för att jag är sjuk. Utförsäkrad. Inte passar in längre. Trots att jag ALLTID kämpat och gjort rätt för mej. Hur kunde det bli så i mitt Sverige? Vart är vi på väg när "vanliga människor" har lust att BOKSTAVLIGEN SLÅ TILL t ex socialsekreterare?! För det är VANLIGA människor som pressats till det yttersta, dit det inte finns någon heder eller stolthet eller kämparglöd kvar...Om två år är det val igen. Jag tror inte borgarna är kvar då. Kanske inte heller jag? Man kan inte ta hur mycket stryk som helst. Det tar liksom stopp...Inte för att jag ska ta mitt liv eller så, definitivt ICKE. Men min kropp pallar inte hur mycket som helt. Inte mitt psyke heller. Jag har kämpat i hela mitt liv. Nu är det en alltför svår uppförsbacke framför mej. Jag tar ner garden. Jag lägger mej under täcket. Jag orkar inte.

Lev väl.