YES! Nu är han hemma igen, min goa lilla son som varit från mamma i 8 dygn (på Mallis). Skönt att ha honom här, men kändes liiite underligt att se honom igen. Han hade lixom blivit längre och äldre    Han hade saknat mej lite, men mest hade han ju haft kul. Jag kände att det var det viktigaste.

Jag har försökt lösa lite problem som uppstått runtomkring mej den senaste tiden. Inte lätt, och magen svider. Jag tror jag har hyfsad koll nu, men jag påverkar/beslutar ju inte allt ensam, beroende av hur andra gör/agerar oxå... Suck.

Hela långa dagen var vi ute i skogen idag. Med skolan. I sol och härligt väder, fågelkvitter osv. Min lärare var skärpt mot mej och det märktes att hon kämpade för att vara trevlig, och då försökte jag oxå. Var inte helt fel...men kändes udda...

Vi fick många bra handfasta tips på vad man kan göra utomhus med en barngrupp, utomhuspedagogik. Kul. Det kommer att bli roligt att jobba som förskollärare. Men, som 40-åring har jag nog svårare att få jobbet än en 30-åring, eller jag vet inte. Har ju inga småbarn längre...nästan iaf =)

Nej, nu ska jag smyga ner bredvid min lilla gosunge och mysa och njuta av att han är hemma igen.

Imorgon är en ny dag. Med fler problem att lösa. Och mer skolarbete att komma ikapp. Uje, uje. Jag fattar inte hur jag ska orka slutet av denna kurs. Vill inte ha mer nu, vill att det ska vara klart nu. Är trött på att vara trött.

SSov gott om det är natt, ha en bra dag om det är dag!   

Lev väl.

  Sverige ÄR fantastiskt! Visst är det vackert?!   

Har inte ni också känt så ibland? Att en sorg kommer inte ensam, liksom... Det är nu inte (bara) mina egna sorger det handlar om just nu, men det är sååå mycket tårar. Och jag tappar min energi. Försöker stötta mina vänner som har det svårt, men nu är det ju så galet att även JAG har det svårt. Men jag verkar ju så stark, så ingen stöttar ju mej... Det är väninnor som blivit svikna och lämnade av sina män, pojkvänner, efter långa förhållanden, det är kompisar som blivit av med jobb, kusinen som fått huset nedbrunnet och en massa skit som har med hat och hämnd att göra. Svarta tankar förgör. Jag är av den positiva sorten som försöker lösa saker, men nu går jag runt med en evig klump av oro i magen. Den släpper inte. Och jag vet inte vad jag ska göra... Ärligt talat, vem orkar hur mycket mörker och tårar som helst? Jag gör det inte. Det är inte ens mina egna tårar. Men vad ska jag göra? Det är ju mina vänner! Faktiskt så ska man finnas där, men inte till vilket pris som helst. Jag tycker att jag blvit orättvist behandlad den senaste tiden, mest av lärare, men även av andra, till och med främmande personer. Jag gör aldrig illa någon, pratar aldrig ont om folk, jag försöker lösa problem, men nu kan jag inte ens längre lösa mina egna. Jag har tappat farten. Mitt fokus ligger fel, och jag vet inte hur jag ska göra för att komma rätt igen. Så här kan det ju inte vara längre?! Jag kan ju inte flytta eller bara dra, eller kanske jag skulle dra ett tag? Ta med ungarna och rymma till kompisar som mår bra, som det inte gått åt helvete för, och vara där tills energin och allt positivt flöde återvänt? Det hör ju till livet att det går åt skogen ibland, men är det inte underligt att det gör det just nu och för så MÅNGA? Jag kan inte riktigt handskas med det... En person kan jag peppa, men 5-6 stycken blir på tok för många. Jag själv mår ju inte bra heller, men vem ska jag klaga till, typ? Ingen har ju tid och lust att hjälpa mej heller, alla ser till sitt, först. Jag börjar bli ordentligt besviken på folk. På en "arbetskamrat" på DAGIS (manlig) som ska ha hem mej i fyllan och villan, kompisar i klassen som mobbar ut andra kompisar i kalssen, vissa som bara måååste lyft fram sej själva hela tiden och kliver på andra... Människor man trodde var annorlunda än de visat sej vara då vi lärt känna dem bättre, då deras mörka sidor kommer fram... Babbelkvarnar som tar fööör mycket plats och hela tiden tjatar om att de inte duger, inte kan och så toppresterar de och styr och kliver över lik, heeeela tiden.Det gör mej så besviken, och ledsen. Och känslan av att inte vara viktig, den är jobbigast. Vad är det för fel på mej då? Jag som försöker vara schysst ärlig rättvis glad och hjälpsam. Positiv. Mej hoppar man på. Mej ska man liksom brotta ner och sätta sej på helst... Men nu är ju inte alla sådana, men tillräckligt många upplevelser av detta slaget har detvarit nu ett tag... Tillräckligt många för att jag ska känna mej låg. Det är mycket tårar ute nu utanför "mej och mitt". Det är inte mina tårar, men jag har ett hjärta som bryr sej, och en själ som önskar att jag inte gjorde det. Min energi tar slut. Och jag kan inte stoppa... Nu ska jag sova och drömma fina tankar. Ska få hem min unge imorgon kväll som jag toksaknat en hel vecka (8 dar) då han varit på Mallis. En fyraåring ska banne mej inte vara ifrån sin mamma och sina syskon så länge, tycker jag. Åtm då hn vanligen bara är borta varannan helg...På sin höjd. Det som gör mej mest rädd är att han inte ska ha saknat mej alls...Han saknade bara pappan EN gån, efter 4 veckor, då vi var i Australien. Efter ett tel.samtal hade han sen släppt det. Tänk om han inte blir glad att se mej imorgon då? Då blir jag förkrossad. Och ändå, han är jui bara ett barn, spontan och impulsiv och ett barn...Mitt barn. Hubba. Nej, nu måste jag sova. Vi har utedag imorgon i skolan och jag är tokallergisk mot pollen just nu och skittrött på ena läraren och några mobbande (VUXNA) klasskompisar som är dumma med ett par andra i klassen...ingen verkar se sånt, och bryr de sej så inte märks det iaf...Usch. Vuxenmobbing är till och med FULARE än barnmobbing. Barn förstår verkligen inte alla konsekvenser av sitt handlande, men det SKA fan en vuxen göra (ursäkta svordomen)!

Lev väl.  

För att pigga upp lite länkar jag till en superrolig sketch från 60-talet (1961, den håller än!)med STIG GRYBE. Fågelskådaren. Den ÄGER! Lyssna verkligen på hela, det är topphumr, verkligen!