Jag har blivit en annan. En annan mamma, vän, kompis, klasskompis, elev, dotter, syster osv. Jag tror att hela mitt väsen blivit nedtyngt av både mina egna händelser runtomkring mej och mina kära, men även vänners och bekantas olycka och oro och sorg...Jag känner en oro, en klump i magen varje dag. Mitt annars så glada sprudlande jag känns dämpat och matt och nästan uppgivet. Jag kan inte somna utan insomningstabletter, eftersom tankarna snurrar och jag försöker lösa andras problem. Några av dessa är delvis också mina. Problem. Situationer och händelser som ingen kunnat förutspå, och idag inte heller kan förstå. Ett krig mot den onda sidan som förpestats av hat, missunsamhet och avund. Krig mot det ledsna och sorgsna och förgörande. Hur uppbringa kraft och mod då allt hela tiden går i en stadig spiral nedåt runt omkring mej? Vem är jag nu? Hur ska jag orka? Jag kan ju inte bara kliva av tåget här och nu. Hur skulle det bli då? Men mitt i denna resa finns ju jag, mina barn, mitt liv och mina egna problem. Jag känner mej som om jag sitter utanför och tittar in. Jag når inte fram och andra tar sej friheten att kränka mej och störa mej. Varför då? Kanske för att jag inte är mej själv, eller är jag jag nu? Har det blivit så här? Resultatet av allt mörkt, tungt och jobbigt. Andras sorg och olycka. Jag bara försökte vara förstående och snäll. Stötta. Sånt gör vänner. Men var är mina nu? När jag inte orkar mer? Mitt yttre visar väl inte så mycket och jag vet inte vad jag skulle säga heller. Bara att detta inte är jag, men vem är det då? Och hur blev det så? När blev jag så uppgiven och trött på allt och tappade all ork så jag bara existerar parallellt bredvid och utanför allt? Kanske är det inte riktigt så allvarligt. Än. Men jag känner att jag glider iväg, bort från mej. Det är väl ett skydd, man orkar inte hur mycket mörker som helst. Jag försöker fokusera på nuet och barnen och skolan. Det jag kan påverka just nu, här, idag. Det andra stressar och tynger ner. Men jag kommer inte undan, jag vill ju inte bara lämna alla i sticket, så gör man inte. Måste bara komma på hur jag ska hitta en balans, och där jag, mej och mitt kommer fram igen. Jag vill kunna skratta, men alla runt mej gråter...Jag har inga pengar och det kommer påminnelser på påminnelser. Än så länge klarar jag mej från Tankarna går inte att sortera och fokusera, och ändå måste jag fixa det. Jag har ansvar. Jag är mamma. Jag är en vän, en släkting. Jag kan peppa andra och hitta lösningar, men inga sådana finns för mej...eller? Ingen som hjälper mej...Förutom min käre vän, mina stora barns farfar. HAn stöttar oss så mycket han bara kan, trots att hans liv också är vänt upp och ner. JAg tror inte han förstår hur mycket han betyder för mej, för oss, och hur tungt det är och hur onte det gör att stå bredvid honom mitt i allt det mörka han vandrar i. Jag klampar också runt i det där, men jag försöker se till så vi vinner, vi ska kämpa, här ger vi oss inte utan strid... Får se hur det går. Jag har några veckor kvar i skolan. Sen ska F-kassan jaga mej lite och tvinga ut mej på lite olika tramsutredningar och stressa skiten ur mej ännu mer med hot och löften och piskor. JAg kämpar ju redan; stötta mej istället!!! Jag kan inte må bra, varken fysiskt eller psykiskt, på beställning... Konstigt nog är jag fortfarande positiv. Jag fattar inte riktig, men det är ju min personlighet förstås. Jag är mer dämpad, mer sorgsen, mer tankfull och stressad, men ändå dämpad och mycket optimistisk. Låter det konstigt? Det är det.

Jag fattar inte själv, men det känns hoppfullt. Vore hemskt om allt hopp var ute, och jag gett upp. Jag ger ALDRIG upp!

Nu kanske det dröjer ett tag tills jag bloggar igen...jag måste lägga krafterna på att kriga färdigt på flera fronter. Och vara mamma. Jag ska börja med att tvinga mej själv att gå på "familjekväll" i sonens klass imorgon. Konstutställning (vilekt är okej) och femkamp (vilket jag HATAR) och fika med de andra föräldrarna (som jag inte känner trots 5 år). Jag vill inte sociala med folk jag inte valt själv...jag börjar nog bli gammal ändå? Eller så är det bara så att vissa saker passar mej och vissa passar andra.

Ha det gott!

Lev väl.