Jag har blivit en annan. En annan mamma, vän, kompis, klasskompis, elev, dotter, syster osv. Jag tror att hela mitt väsen blivit nedtyngt av både mina egna händelser runtomkring mej och mina kära, men även vänners och bekantas olycka och oro och sorg...Jag känner en oro, en klump i magen varje dag. Mitt annars så glada sprudlande jag känns dämpat och matt och nästan uppgivet. Jag kan inte somna utan insomningstabletter, eftersom tankarna snurrar och jag försöker lösa andras problem. Några av dessa är delvis också mina. Problem. Situationer och händelser som ingen kunnat förutspå, och idag inte heller kan förstå. Ett krig mot den onda sidan som förpestats av hat, missunsamhet och avund. Krig mot det ledsna och sorgsna och förgörande. Hur uppbringa kraft och mod då allt hela tiden går i en stadig spiral nedåt runt omkring mej? Vem är jag nu? Hur ska jag orka? Jag kan ju inte bara kliva av tåget här och nu. Hur skulle det bli då? Men mitt i denna resa finns ju jag, mina barn, mitt liv och mina egna problem. Jag känner mej som om jag sitter utanför och tittar in. Jag når inte fram och andra tar sej friheten att kränka mej och störa mej. Varför då? Kanske för att jag inte är mej själv, eller är jag jag nu? Har det blivit så här? Resultatet av allt mörkt, tungt och jobbigt. Andras sorg och olycka. Jag bara försökte vara förstående och snäll. Stötta. Sånt gör vänner. Men var är mina nu? När jag inte orkar mer? Mitt yttre visar väl inte så mycket och jag vet inte vad jag skulle säga heller. Bara att detta inte är jag, men vem är det då? Och hur blev det så? När blev jag så uppgiven och trött på allt och tappade all ork så jag bara existerar parallellt bredvid och utanför allt? Kanske är det inte riktigt så allvarligt. Än. Men jag känner att jag glider iväg, bort från mej. Det är väl ett skydd, man orkar inte hur mycket mörker som helst. Jag försöker fokusera på nuet och barnen och skolan. Det jag kan påverka just nu, här, idag. Det andra stressar och tynger ner. Men jag kommer inte undan, jag vill ju inte bara lämna alla i sticket, så gör man inte. Måste bara komma på hur jag ska hitta en balans, och där jag, mej och mitt kommer fram igen. Jag vill kunna skratta, men alla runt mej gråter...Jag har inga pengar och det kommer påminnelser på påminnelser. Än så länge klarar jag mej från Tankarna går inte att sortera och fokusera, och ändå måste jag fixa det. Jag har ansvar. Jag är mamma. Jag är en vän, en släkting. Jag kan peppa andra och hitta lösningar, men inga sådana finns för mej...eller? Ingen som hjälper mej...Förutom min käre vän, mina stora barns farfar. HAn stöttar oss så mycket han bara kan, trots att hans liv också är vänt upp och ner. JAg tror inte han förstår hur mycket han betyder för mej, för oss, och hur tungt det är och hur onte det gör att stå bredvid honom mitt i allt det mörka han vandrar i. Jag klampar också runt i det där, men jag försöker se till så vi vinner, vi ska kämpa, här ger vi oss inte utan strid... Får se hur det går. Jag har några veckor kvar i skolan. Sen ska F-kassan jaga mej lite och tvinga ut mej på lite olika tramsutredningar och stressa skiten ur mej ännu mer med hot och löften och piskor. JAg kämpar ju redan; stötta mej istället!!! Jag kan inte må bra, varken fysiskt eller psykiskt, på beställning... Konstigt nog är jag fortfarande positiv. Jag fattar inte riktig, men det är ju min personlighet förstås. Jag är mer dämpad, mer sorgsen, mer tankfull och stressad, men ändå dämpad och mycket optimistisk. Låter det konstigt? Det är det.

Jag fattar inte själv, men det känns hoppfullt. Vore hemskt om allt hopp var ute, och jag gett upp. Jag ger ALDRIG upp!

Nu kanske det dröjer ett tag tills jag bloggar igen...jag måste lägga krafterna på att kriga färdigt på flera fronter. Och vara mamma. Jag ska börja med att tvinga mej själv att gå på "familjekväll" i sonens klass imorgon. Konstutställning (vilekt är okej) och femkamp (vilket jag HATAR) och fika med de andra föräldrarna (som jag inte känner trots 5 år). Jag vill inte sociala med folk jag inte valt själv...jag börjar nog bli gammal ändå? Eller så är det bara så att vissa saker passar mej och vissa passar andra.

Ha det gott!

Lev väl.

 

loppan

24 maj 2011 07:39

Usch ja, varför ska d vara så jobbigt ibland? D e väl för att vi ska bli starka, vi som behöver d?
Men hördu, snart e d iaf sommar på riktigt, då blir väl oxå du ledig? D ska bli himla skönt. Ja har eg 2,5 vecka kvar på jobbet men tvivlar lite på att ja orkar så länge.

kram o kämpa kämpa på!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

http://lopplottan.bloggagratis.se

 

SpiderMom

24 maj 2011 23:16

Tack Loppiz! Kämpa du å! Vi blir verkligen svinstarka, eller hur!? Jag skulle vilja komma och hälsa på er en dag, vore så kul! Båten över stora sjön å så e vi där =) Och bada lite...Och fika lite...
KRAM!

 

L8

25 maj 2011 12:02

joo, d e va ju meningen i ett skede!! Vi kommer förresten (sssschhhhh) att komma till stockholm över 2 nätter o fira sonen i juni. Kanske man kunde träffas då?
kram

 

Spidermom

4 juli 2011 23:33

ÅH vad jag blev ledsen att jag missade detta!!!! ÅHÅH! Jag har haft en mardrömstid med MASSOR av jobb och annat krångel, och inte hunnit ut hit, skit, jag hade LÄTT kommit ju!!!! ÅH! Hoppas det blir felr tillfällen! GRÖNAN? =) Ta med magen om kom igen, en gång till, och storsonen! =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tiden har rasat på. Det har hänt saker jag aldrig trodde kunde ske. Så omvälvande och frustrerande att jag knappt kan tro att det hänt! En pojke jag känner väl, har haft problem i sin skola. En friskola föräldrarna hört mycket gott om. Skolan startad...

Försöker få tag i de sista solstrålarna så här mot slutet av semestern. Molnen gömmer solen. Det blåser. Jag vill så gärna suga i mej ljuset så jag ska orka vintern.... Jag talade med min nya chef nyss. Jag ska få en annan tjänst en den vi tänkt fr...

Hej alla! Snart ett år sedan jag skrev sist. Jag har blivit faster i december 2012. Gjort min tredje nackoperation, som gick bra men fick svåra komplikationer. Låg intuberad och nedsövd i två dygn... Det fick mej att fundera allvarligt på livet. Vad ...

Idag började Verkligheten. Jag var väl förberedd. Igår veckohandlade jag och kokade kalops och potatis plus en maträtt till samt middagen till igår, allt på en gång. Jag la fram de kläder jag och yngste sonen skulle ha imorse och jag ställde klockan....

Nu är det snart slut på ledigehten. Jag känner faktiskt att jag börjat bli hyfsat avkopplad ändå, och jag har fått, äntligen, till sist, sol på näsan. Juni och juli var hemska, förutom alldeles mot slutet i juli. Jag har ridit massor, och nästan alla...