Förlåt Loppan, men jag måste sno lite av din bloggrubrik från idag...Jag fick så många tankar när jag skulle lämna en kommentar att det nästan blev ett helt inlägg borta hos dej...

Det här med supermamma. Jag ÖNSKAR jag var en supermamma. Men vad menar man egentligen med det uttrycket? Nu antar jag att du menade att du önskade att du orkat anstränga dej liiite mer just idag för att piffa och fixa tills sonen kom hem och skulle värma upp sej efter segelturen i regnet...Men jag drar det lite längre, för JAG vill, och alla ni andra där ute som har barn, vill att mina barn ska ha det BÄSTA, av allt. Och att jag ska ta med dem ut ivärlden på olika resor så de får erfarenheter och upplevelser. Och så vill jag lära dem hyfs och sunt förnuft, de ju ska bli fina, självständiga och empatiska och ansvarsfulla vuxna medborgare i detta land, med en trygg och stabil barndom, fylld av bus, lek, skoj, äventyr och roligheter. Inga curlingungar här inte som blir dryga, kaxiga, slappa vuxna och som bara förväntar sej att andra ska sopa rent både framför, under och bakom dem!

Men! Hur ser verkligheten ut? Jag HINNER inte vara jätteskojig och hitta på äventyr hela tiden, jag KAN INTE ta med dem på resor hela tiden eftersom jag har enormt dålig ekonomi. Och jag är superdålig på att komma ihåg vilken dag som gympapåsen ska ner i T¨s rygga, vilken dag Veckans ord-boken ska i och så vidare. Så möts jag i dörren när jag kommer hem från min skoldag av en arg och förnärmad son som gapar åt mej (argt) att jag inte kagt i den och den boken "som vi skulle ha idag!" Och då blir JAG riktigt irriterad. "Du är ju för sjutton snart tio år, ska inte du kunna komma ihåg sånt själv??? Jag har MASSOR av andra saker i mitt huvud, jag till och med missar vissa viktiga möööööten!"

Tjoff, och pang, så gick ytterdörren igen och han har gått iväg. Arg. Men hallååååå? SKA man inte kunna packa ner gympapåsen tisdag och torsdag samt hålla koll på vilken bok som ska tillbaka till skolan när man är tio? Åtminstone med viss hjälp, typ ett uppklistrat schema på ytterdörren...Får jag nu skörda det jag sått? Har jag curlat trots att jag verkligen försöt att inte sopa framför deras fötter hela tiden?! Min dotter har alltid varit självgående, men T är lite bekväm och så är han onaturligt rädd för att göra fel eller misslyckas. (Jag jobbar hårt med honom på de områdena, med tveksamt resultat dock) Jag kan bli tokig på hur lååååångsam han är, och liksom frååååånvarande, så då kastar jag ner grejerna i väskan, eller lägger fram kläderna så han åtminstone kommer med rena kläder till skolan några dagar i veckan...Det kanske ÄR curlingsyndrom? Duktiga mamman, som ska hålla i ordning på fyra familjemedlemmar (inklusive fågeln alltså) så de sköter sej, är hela och rena, äter och dricker och har det fint omkring sej...PLUS mina två bostadsrättsföreningar, med medlemmar som i en aldrig sinande ström gnäller, klagar och hittar på grejer så jag måste anlita jurister, och ha fajter...Och så jobb och skola ovanpå det...MAN KAN INTE VARA EN SUPERMAMMA! Man kan inte ens vara en super. Bara sej själv, och alla gör väl sitt bästa som förälder, kanske lite för mycket ibland. Barn tar inte skada av att ha tråkigt då och då, att ha sysslor hemma som de ansvarar för, att sköta sitt skolarbete, inklusive läxor utan att mamma står över dem och tjatar...Barn tar heller inte skada av att INTE få allt de önskar...Då menar jag bokstavligen att en mammas uppgift INTE är att på alla sätt och med alla tillgängliga medel försöka uppfylla sina barns alla önskningar. För det har vi, dagens generation föräldrar, en jäkla tendens att göra. Vad händer med de barnen? Vad blir sensmoralen? Jag själv fick ganska mycket av vad jag önskade när jag växte upp, men det var väldigt mycket som aldrig gick i uppfyllelse, vilket är nyttigt. Man behöver få drömma, längta och önska. Jag hade fasta regler och min mamma var alltid konsekvent, rättvis och schysst. Jag fick hänga med henne och städa (ett extrajobb hon hade på Komvux) då jag var 11-12 år, och jag fick sköta vissa saker hemma och hade en hyfsat månadspeng om jag skötte mej... Egentligen ÄR det inte SÅ kul när precis allt på önskelistan prickats och serverats. Man uppskattar en sak mer om man sparat och längtat och kämpat för den, dessutom är man mer rädd om den då. Eller vad tycker ni?

Vi ska som vuxna förebilder försöka hjälpa barnen att handskas med många olika saker genom livet; besvikelser, ilska, lycka, sorg, hopp och förtvivlan. Vi ska försöka få dem att förstå pengars värde, och att det inte gåååår att få exakt allt man vill bara för ATT man vill. Min dotter får tex jobba två gånger i månaden, varannan lördag, för att tjäna ihop till saker jag inte har råd att ge henne, och som hon ABSOLUT bara MÅSTE ha. Det är nyttigt tror jag. Och T får göra vissa uppgifter hemma (han är ju lite ung för jobb än så länge) och pricka av poäng tills han kan få köpa det HAN absolut önskar sej. Visst får de massor av saker av mej ändå, och visst har vi flackat och farit mycket. Men UPPLEVELSER är viktiga, tycker jag. Erfarenheten av sådana resor vi gjort kommer vara nyttiga att ha när de blivit vuxna. Italien i september förra året, då de fick besöka Rom, Colosseum, Pompeji mm. Kanarieöarna då vi hyrde bil och badade i Atlanten medan folk gick hemma och frös. Flygresan till Piteå, tågresan till Ystad. Resan ut till Birka och allt annat vi gjort, det har barnen uppskattat och de har roliga fina minnen.

Jag är övertygad om att alla mammor där ute ger sina barn så mycket de bara kan, av allt, bara för att de älskar sina barn så iomla mycket. Men har ni tänkt på att just detta kan göra så barnen blir helt andra personligheter än de de SKULLE kunna blivit om de fått lite motstånd ibland och fått kämpat ibland och fått misslyckas till de lyckats?

Det var bara lite tankar jag fick i kväll. Hoppas ni har lite kommentarer och funderingar; sånt tycker jag är intressant och kul!

Jag ska plugga imorgon och åka till sjukgym för nacken på morgonen och för ryggen på kvällen, samt träffa portdörrsnissen klockan elva. Undrar vad jag har glömt som var viktigt? Kommer kanske på det i drömmarnas värld...

Lev väl.

Ps. Håll tummarna att mitt halsonda drar sej tillbaka under natten; jag har absolut inte tid att bli sjuk nu!

 

Bea

16 september 2009 23:29

Jo, det är fler som har gett mig det där rådet.... Det här är i alla fall ohållbart, måste göra något åt saken, det funkar ju inte i längden. Ska ringa läkaren.

Det finns nog ingen mamma som är perfekt, även om vi alla kanske önskar att vi var det. Vi gör så gott vi kan, vad mer kan vi göra?

http://Beabloggar.bloggagratis.se

 

loppan

17 september 2009 13:30

Du har såååå rätt i d du skriver, ja håller me o nickar. O jag tror, o d gör ja envist o sammanbitet, att d e kärleken som gör våra barn till goda individer, inte sakerna dom får elär int får. O hellre för lite än för mycke, alltså inte kärlek utan saker, materiellt grejs.
D där me att plocka fram färdigt osv, d gör ja me, o sonen e ju 8. Men ja har faktiskt skärpt mig o börjat göra d mindre o mindre, o han märker ju efter hand, hur d är att ha böckerna, kläderna osv hemma o int med sig, o d hjälper.
Man får ta d en dag i taget o int stressa opp sig, då stressar man barnen me tror jag.
Kramar

http://lopplottan.bloggagratis.se

 

Viveca

17 september 2009 15:42

Det ställs oerhörda krav på föräldrar idag. De högsta kraven ställer vi tyvärr själva. Inte nog med att man ska arbeta för att försörja sig, så ska man ha ett perfekt välstädat hem, välartade barn samt vara bullmamma och hemmafru.

Ekvationen går inte ihop.

Att barnen dessutom ska curlas hit och dit hjälper föga och därav får man inga självständiga individer. Att man ställer upp för sina barn är självklart, men att kunna sålla vad man ska ställa upp på och vilka konflikter man ska ta är svårare.

Visst körde man själv med "Alla andra har, får...", men inte fick man det man pekade på för det och några större konflikter blev det inte.

Jag tror att vi föräldrar måste stötta varandra i att säga nej och att hålla nere kraven. Det börjar ju redan på dagis. Barnen skall ha kalas och det blir nästan en tävlan om vem som kommer på de roligaste maskeradkalasen eller temakalasen. Fotbollsföreningarna lever på bakande, säljande och skjutsande föräldrar. Varför inte ta vara på barnens egen kreativitet. De skulle mycket väl kunna baka, sälja korv och dra in pengar till sin fritidsaktivitet själva. Men nej det är mammor och åter mammor(och några pappor) som axlar denna roll.

http://perasperaadastra.bloggagratis.se

 

SpiderMom

17 september 2009 22:32

Tack för era mycket, mycket kloka ord!!! Jag absolut inne på samma bana som Viveca! Jag har bara liksom satt ner foten nu, och det är riktigt skönt! Barnen stretar emot lite, men det fär de göra. Det är som du skriver Loppan, man får ta en dag i taget, de får liksom upptäcka själva, och det ÄR kärleken som är det viktigaste! Att bli sedd, lyssnad på och respekterad! DET är viktiga grejer, och vi läser just detta på förskollärarutbildningen. Synd att inte fler föräldrar orkar dra upp gränserna bara, för det blir ju, som du skriver Viveca, en jäkla tävling mellan föräldrar om att fixa roligaste kalasen eller ha värsta märkeskläderna på fotbollsträningen...Usch, vad jobbigt sånt är...Men, jag tror ändå att det är vi som sätter gränser och låter barnen vara med och ta ansvar som blir de stora vinnarna! VÅRA barn kommer komma långt!
TACK för era mycket skarpa och träffsäkra kommentarer!
(P.S. BEA; GÅ TILL DOKTORN OCH FIXA IMOVANE! IMORGON! Skjut inte upp det, du anar inte vilka jobbiga konsekvenser du kan få annars; ämnesomsättningsrubbningar, störningar i menscykeln, minnesförlust, problem med synen osv. Du är MAMMA, gör det åtminstone för dina barns skull! I all välmening från mej...)
KRAM!

 

Viveca

18 september 2009 01:03

Vill bara tillägga att det inte är lätt. Mina två barn gick i ur och skur till och från skolbussen där vi bodde förut vilket bl.a innebar en riktig "mördarbacke". Jag och min ena dotter flyttade hit till min sambo som alltid skjutsade sina barn till skolan eller ev. bussen. Plötsligt är det jättejobbigt att gå till och från bussen. Det är för varmt, regnigt, Cykeln är sönder, det gör ont här och där... Nu försöker jag omvända hela gänget, men faller till föga ibland när jag inte orkar med tjatet. Bara ett litet exempel från en alltifrån perfekt mamma.
Kram!

http://perasperaadastra.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tiden har rasat på. Det har hänt saker jag aldrig trodde kunde ske. Så omvälvande och frustrerande att jag knappt kan tro att det hänt! En pojke jag känner väl, har haft problem i sin skola. En friskola föräldrarna hört mycket gott om. Skolan startad...

Försöker få tag i de sista solstrålarna så här mot slutet av semestern. Molnen gömmer solen. Det blåser. Jag vill så gärna suga i mej ljuset så jag ska orka vintern.... Jag talade med min nya chef nyss. Jag ska få en annan tjänst en den vi tänkt fr...

Hej alla! Snart ett år sedan jag skrev sist. Jag har blivit faster i december 2012. Gjort min tredje nackoperation, som gick bra men fick svåra komplikationer. Låg intuberad och nedsövd i två dygn... Det fick mej att fundera allvarligt på livet. Vad ...

Idag började Verkligheten. Jag var väl förberedd. Igår veckohandlade jag och kokade kalops och potatis plus en maträtt till samt middagen till igår, allt på en gång. Jag la fram de kläder jag och yngste sonen skulle ha imorse och jag ställde klockan....

Nu är det snart slut på ledigehten. Jag känner faktiskt att jag börjat bli hyfsat avkopplad ändå, och jag har fått, äntligen, till sist, sol på näsan. Juni och juli var hemska, förutom alldeles mot slutet i juli. Jag har ridit massor, och nästan alla...