TJO!

Det var riktigt spännande på slutet med budgivningen på sängen till dottern. I en vecka har jag legat som enda budgivare, och nu, bara några minuter innan auktionen skulle ta slut så poppade det in en massa bud. Som TUR är så har jag varit med förr, så jag visste hur det kan bli mot slutete. Jag la upp min taktik, och jag lyckades vinna budgivningen! Blev 1325 kr, istället för de 1000 kr jag räknat med från början. Jag hann med 3 sekunder tillgodo att lägga mitt bud högst! TJOPP!

Nu har jag massor av adrenalin i kroppen, vilket är bra dumt när man ska sova. Men jag gör ändock ett försök...

Tjolahopp, vad jag är nöjd.

Stor säng med madrasser och allt, och exet kör hem allt, eftersom han jobbar precis i närheten. Vicken flax.

Lev väl.

Idag har jag en lite dipp, nedåt, nere, botten. Trött. Jag tror att jag funderar och tänker för mycket. Idag känns det som att jag faktiskt knappt har några vänner, alls. Det känns som att jag tas för given, man lånar grejer av mej som jag aldrig får tillbaka, jag hämtar, skjutsar, lyssnar, försöker finnas till för den som behöver. Jag åker på vänners barns kalas, jag kommer ihåg allas födelsedagar, fixar presenter och fina grattiskort. Sen fyller mina barn år, och det avbokas, de hinner inte, de har planerat annat, ursäkta. Jag till och med byter jobbdagar för att kunna komma på kalasen, eftersom jag tycker det är viktigt att uppvakta barn. Undrar varför inte mina barn är lika viktiga för andra på samma sätt som jag tycker att andras barn är viktiga? Om jag lånar något brukar jag (oftast, även jag glömmer) försöka lämna tillbaka det så fort jag kan. Risken är ju att man glömmer vem man lånade tex boken eller filmen av... Det jag lånat ut är fortfarande på vift. Det känns så tråkigt. Man är väl inte så högt upp på ranglistan, antar jag. Inte så viktig.

Jahaja. Det var deppiga toner det där. Men jag tror faktiskt att det ligger lite i det hela. Jag själv tror att jag är en schysst kompis som ställer upp för mina vänner, visar att jag bryr mej, håller kontakten, medan många av mina kompisar faktiskt är så vana vid det att de inte själva tar något initiativ eller kontakt, eller bara tar mej för given. Inte för att de avskyr mej eller så, men jag är antagligen inte lika viktig för dem som de är för mej. Och det är lite svårsmält. Blir liksom en klump i halsen...Visst, alla har ju sin stress, sina problem och åtaganden, men ett sms? Eller en fika? Har vi så otroligt mycket för oss hela tiden att vi faktiskt missar våra vänner? En dag finns kanske inte vännen kvar, av olika anledningar, och då blir det tomt. På riktigt...  Det var en tanke bara. Man kanske borde börja fundera över vilka som ger något tillbaka också, vilka som finns där om jag behöver dem. Det är ju de som ÄR vännerna, de jag ska spara min energi och glädje till; de andra snor bara energin ju. (Nu låter det som alla mina vänner bara skiter i mej och aldrig bryr sej om vare sej mej eller barnen, men så är det förstås inte. Jag har olika sorters vänner och bekanta, och en del envisas jag kanske lite för mycket att hålla kontakten med utan respons...Det är mest de jag borde sortera bort...)

Så till Facebook. Vad ÄR det? Jag har förstått att det är någon korsning mellan msn, blogg och lite annat, och att nästan alla jag känner är registrerade där, inklusive min dotter. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om facebook, man registrerar sej med namn och bild, och blir liksom sökbar av alla som vet vem man är. Även om de inte kan komma in på just min facebookprofil om jag inte godkänner dem, så hittas man ju. Och de som är inbjudna har ju dunderkoll på vad man gör, tycker, tänker, om man är sjuk, eller vad man nu meddelar. Och tänk om man rååååkar godkänna någon som man egentligen inte borde godkänt? Som ex-svärmor eller någon ytlig bekant? Man vill ju inte såra någon, men man kan ju inte ha ALLA som frågar som vän heller. Man får i så fall vara mycket noga med vad man skriver/visar. Jag tycker det är lite läskigt. Snacka om utlämnad, åtminstone om man tex bloggar där. Det är ju inte samma sak att blogga som jag gör, mitt namn är inte offentligt, det är inte alla av er som läser som vet exakt vem jag är, var jag bor osv. Det känns mycket friare så. Man kan liksom bara bubbla på. Någon som har erfarenhet av facebook får gärna förklara/dela med sej av sin erfarenhet här, tack. Tar tacksamt emot information!

Nej, nu får jag nog sluta babbla. Jag är verkligen trött. Längtar efter John Blund. Vi har skola imorgon igen; redovisning av naturstig. Ska bli spännande att se vad de andra gjort. Jag har varit dålig på att kolla på Blackboard, men jag ska försöka hinna imorgon. Som min chef och jag hade en diskussion om idag; allt handlar om hur man prioriterar och planerar!! Om man ska hinna ditt eller datt och dygnet bara har 24 timmar så får man faktiskt prioritera vissa saker. Det är där fika med en kompis kan komma in. Eller städa och röja hemma, med eller utan städhjälp. Man kanske behöver hejda sej ibland och fundera över vad man håller på med, om det är värt det och om jag kan göra på ett annat sätt. I mitt fall känns det som varje minut är inplanerad med olika saker. OCH ÄNDÅ ser jag faktiskt till att höra av mej till mina kompisar, om så bara via ett sms då och då. Det är viktigt med vänner! Glöm inte det, ni stressade där ute som aldrig hinner med att sitta och prata och ta en fika med en vän...

Hm. Hur ska jag orka vara vaken till 23.14??? Då går nämligen auktionen med Dotterns eventuella nya säng ut på Tradera. Jag vill verkligen vinna budgivningen eftersom hon måste ha en säng, och den är inte såååå dyr med madrass och allt, än så länge... Vi får se, man kan inte vinna jämt...

Lev väl.