Förlåt Loppan, men jag måste sno lite av din bloggrubrik från idag...Jag fick så många tankar när jag skulle lämna en kommentar att det nästan blev ett helt inlägg borta hos dej...

Det här med supermamma. Jag ÖNSKAR jag var en supermamma. Men vad menar man egentligen med det uttrycket? Nu antar jag att du menade att du önskade att du orkat anstränga dej liiite mer just idag för att piffa och fixa tills sonen kom hem och skulle värma upp sej efter segelturen i regnet...Men jag drar det lite längre, för JAG vill, och alla ni andra där ute som har barn, vill att mina barn ska ha det BÄSTA, av allt. Och att jag ska ta med dem ut ivärlden på olika resor så de får erfarenheter och upplevelser. Och så vill jag lära dem hyfs och sunt förnuft, de ju ska bli fina, självständiga och empatiska och ansvarsfulla vuxna medborgare i detta land, med en trygg och stabil barndom, fylld av bus, lek, skoj, äventyr och roligheter. Inga curlingungar här inte som blir dryga, kaxiga, slappa vuxna och som bara förväntar sej att andra ska sopa rent både framför, under och bakom dem!

Men! Hur ser verkligheten ut? Jag HINNER inte vara jätteskojig och hitta på äventyr hela tiden, jag KAN INTE ta med dem på resor hela tiden eftersom jag har enormt dålig ekonomi. Och jag är superdålig på att komma ihåg vilken dag som gympapåsen ska ner i T¨s rygga, vilken dag Veckans ord-boken ska i och så vidare. Så möts jag i dörren när jag kommer hem från min skoldag av en arg och förnärmad son som gapar åt mej (argt) att jag inte kagt i den och den boken "som vi skulle ha idag!" Och då blir JAG riktigt irriterad. "Du är ju för sjutton snart tio år, ska inte du kunna komma ihåg sånt själv??? Jag har MASSOR av andra saker i mitt huvud, jag till och med missar vissa viktiga möööööten!"

Tjoff, och pang, så gick ytterdörren igen och han har gått iväg. Arg. Men hallååååå? SKA man inte kunna packa ner gympapåsen tisdag och torsdag samt hålla koll på vilken bok som ska tillbaka till skolan när man är tio? Åtminstone med viss hjälp, typ ett uppklistrat schema på ytterdörren...Får jag nu skörda det jag sått? Har jag curlat trots att jag verkligen försöt att inte sopa framför deras fötter hela tiden?! Min dotter har alltid varit självgående, men T är lite bekväm och så är han onaturligt rädd för att göra fel eller misslyckas. (Jag jobbar hårt med honom på de områdena, med tveksamt resultat dock) Jag kan bli tokig på hur lååååångsam han är, och liksom frååååånvarande, så då kastar jag ner grejerna i väskan, eller lägger fram kläderna så han åtminstone kommer med rena kläder till skolan några dagar i veckan...Det kanske ÄR curlingsyndrom? Duktiga mamman, som ska hålla i ordning på fyra familjemedlemmar (inklusive fågeln alltså) så de sköter sej, är hela och rena, äter och dricker och har det fint omkring sej...PLUS mina två bostadsrättsföreningar, med medlemmar som i en aldrig sinande ström gnäller, klagar och hittar på grejer så jag måste anlita jurister, och ha fajter...Och så jobb och skola ovanpå det...MAN KAN INTE VARA EN SUPERMAMMA! Man kan inte ens vara en super. Bara sej själv, och alla gör väl sitt bästa som förälder, kanske lite för mycket ibland. Barn tar inte skada av att ha tråkigt då och då, att ha sysslor hemma som de ansvarar för, att sköta sitt skolarbete, inklusive läxor utan att mamma står över dem och tjatar...Barn tar heller inte skada av att INTE få allt de önskar...Då menar jag bokstavligen att en mammas uppgift INTE är att på alla sätt och med alla tillgängliga medel försöka uppfylla sina barns alla önskningar. För det har vi, dagens generation föräldrar, en jäkla tendens att göra. Vad händer med de barnen? Vad blir sensmoralen? Jag själv fick ganska mycket av vad jag önskade när jag växte upp, men det var väldigt mycket som aldrig gick i uppfyllelse, vilket är nyttigt. Man behöver få drömma, längta och önska. Jag hade fasta regler och min mamma var alltid konsekvent, rättvis och schysst. Jag fick hänga med henne och städa (ett extrajobb hon hade på Komvux) då jag var 11-12 år, och jag fick sköta vissa saker hemma och hade en hyfsat månadspeng om jag skötte mej... Egentligen ÄR det inte SÅ kul när precis allt på önskelistan prickats och serverats. Man uppskattar en sak mer om man sparat och längtat och kämpat för den, dessutom är man mer rädd om den då. Eller vad tycker ni?

Vi ska som vuxna förebilder försöka hjälpa barnen att handskas med många olika saker genom livet; besvikelser, ilska, lycka, sorg, hopp och förtvivlan. Vi ska försöka få dem att förstå pengars värde, och att det inte gåååår att få exakt allt man vill bara för ATT man vill. Min dotter får tex jobba två gånger i månaden, varannan lördag, för att tjäna ihop till saker jag inte har råd att ge henne, och som hon ABSOLUT bara MÅSTE ha. Det är nyttigt tror jag. Och T får göra vissa uppgifter hemma (han är ju lite ung för jobb än så länge) och pricka av poäng tills han kan få köpa det HAN absolut önskar sej. Visst får de massor av saker av mej ändå, och visst har vi flackat och farit mycket. Men UPPLEVELSER är viktiga, tycker jag. Erfarenheten av sådana resor vi gjort kommer vara nyttiga att ha när de blivit vuxna. Italien i september förra året, då de fick besöka Rom, Colosseum, Pompeji mm. Kanarieöarna då vi hyrde bil och badade i Atlanten medan folk gick hemma och frös. Flygresan till Piteå, tågresan till Ystad. Resan ut till Birka och allt annat vi gjort, det har barnen uppskattat och de har roliga fina minnen.

Jag är övertygad om att alla mammor där ute ger sina barn så mycket de bara kan, av allt, bara för att de älskar sina barn så iomla mycket. Men har ni tänkt på att just detta kan göra så barnen blir helt andra personligheter än de de SKULLE kunna blivit om de fått lite motstånd ibland och fått kämpat ibland och fått misslyckas till de lyckats?

Det var bara lite tankar jag fick i kväll. Hoppas ni har lite kommentarer och funderingar; sånt tycker jag är intressant och kul!

Jag ska plugga imorgon och åka till sjukgym för nacken på morgonen och för ryggen på kvällen, samt träffa portdörrsnissen klockan elva. Undrar vad jag har glömt som var viktigt? Kommer kanske på det i drömmarnas värld...

Lev väl.

Ps. Håll tummarna att mitt halsonda drar sej tillbaka under natten; jag har absolut inte tid att bli sjuk nu!