Tjingeling!

Hoppsan, så pigg jag lät där, men faktum är att jag just nu känner mej ganska speedad. Tror att det KAN bero på en liiiite för hög dos av mina värktabletter...Men jag ska försöka sova snart, så det lugnar sej under natten ;o)

Imorse ringde min polska vimsiga snälla doktor och frågad ehur det var med mej och vad jag behövde...Jag meddelade att han måste adressera själva röntgenresultatet för utredning till Neurokir på KS. Han skulle fixa det, och sa att jag skulle få besked då det var tolkat och utrett. "Det kommer inte plötsligt, kanske 14 dagar, ja!?" sa han. Roligt. Han menade naturligtvis att det inte kommer att gå så snabbt, eller snarare att jag ska vara beredd på att det kommer ta lång tid. Det är inte lätt med vårt nyanserade knepiga svenska språk inte. Han är så bra, min läkare, men jag kan bli stressad av att han talar så otroligt SNABBT och så...fel? =)

MAgnetkameraröntgen tillhör definitivt inte mina favoritsysselsättningar, och klaustrofobisk som jag är fick jag användning av mitt järnpsyke. Jag lyssnade på bankandet och smällandet då den där maskinen fyllde hela min nacke (kropp) med magnetism =) Jag hopas innerligt att de hittar felet, varför min arm "lagt av" igen. Det känns så oroligt just nu. Och jobbigt. Kan inte ens hålla en liter mjölk med högerhanden. Jag som var så bra nästan ett år efter min operation...

Nåja. Jag for till min käraste lilla mormor och fikade en stund och pratade. Och lämnade två tidningar. Sedan hon kom till äldreboendet har hon fått livsgnistan tillbaka och hon är knivskarp i hjärnan, vilket hon absolut inte var efter fallet och lårbensbrottet...Vi trodde hon skulle dö, men hon fixade allt och nu lever hon närmare oss och vi kan ses när vi vill. En himla skillnad mot då hon bodde på andra sidan Stockholm, alltså typ 10 mil från oss...

Jag har bara en massa ledsna vänner just nu. En kompis blev lämnad efter 27 års förhållande (äktenskap 20 år)  för en ny yngre kvinna, och hon är i chock, den andra blev lämnad (också antagligen pga av en annan, men vi vet inte än) efter tre år. Jag försöker stötta och trösta och hjälpa, men ska jag vara ärlig så klamrar de fast sej på mej som en drunknande, och det känns som om de snart dränker mej. Jag känner mej elak, men jag orkar inte med deras problem på den nivån längre. Jag bara MÅSTE försöka använda den energin jag har till att må bra själv. Nu vill F-kassan at jag ska ut på några "förberedande" aktiviteter inför slutet av min sjukpenning. Jag känner mej sjukt stressad, jag är ju inte bra, långt ifrån, och jag kan knappt med vardagslivet, hur i fridens namn ska jag palla att vara ute i åtgärder??? Man blir friskförklarad efter 18 månader i Sverige, oavsett sjukdom. Jag tycker det är hemskt. Jag är mer eller mindre handikappad av en trasig nacke och en arm/hand som inte vill hänga med, och en kronisk ihållande värk i nacke och skuldror. HUR ska jag få till en "arbetsprövning" och kontakter hit och dit med Arbetsförmedlingen osv. HUR tänkte de då de utformade den här jäkla sjukförsäkringen? TROR de verkligen att man väljer frivilligt att försöka klara sej på 4357 kr per månad efter skatt??? Istället för att ha ett arbete och tjäna kanske 25000 kr??? Nej, skulle inte tro det. Men om livet nu ser ut så just nu för t ex mej, då har jag inget val! Fast nu har jag ändå inte det, för 31 dec går tiden ut, då är jag frisk...Tycker de. Så härligt det skulle varit om det vore sant...

Har varit på föreläsning om TONÅRINGAR idag. Han var en bra föreläsare, tror han heter Alf Svensson, barn och ungdomspsykolog. Han var rolig, och han kom med konkreta tips, uppslag och idéer. Det var ett bra möte/föreläsning.

Nu ska jag försöka sova känner jag. Kaninen lever om uppe och väsnas. Han har också blivit en kaxig tonåring, vår Ozzy. Han bits, fräser och försöker vara tuff. Dottern, 16 år, är livrädd för honom. Suck. Helt fel. En vild trotsig kaninhane måste stoppas direkt, han ska inte komma undan med dåligt beteende inte. Men då får man ta att det blir ett bett här och där. Mej har han lite respekt för än så länge iaf.

SOV GOTT DÄR UTE!

LEV VÄL.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tiden har rasat på. Det har hänt saker jag aldrig trodde kunde ske. Så omvälvande och frustrerande att jag knappt kan tro att det hänt! En pojke jag känner väl, har haft problem i sin skola. En friskola föräldrarna hört mycket gott om. Skolan startad...

Försöker få tag i de sista solstrålarna så här mot slutet av semestern. Molnen gömmer solen. Det blåser. Jag vill så gärna suga i mej ljuset så jag ska orka vintern.... Jag talade med min nya chef nyss. Jag ska få en annan tjänst en den vi tänkt fr...

Hej alla! Snart ett år sedan jag skrev sist. Jag har blivit faster i december 2012. Gjort min tredje nackoperation, som gick bra men fick svåra komplikationer. Låg intuberad och nedsövd i två dygn... Det fick mej att fundera allvarligt på livet. Vad ...

Idag började Verkligheten. Jag var väl förberedd. Igår veckohandlade jag och kokade kalops och potatis plus en maträtt till samt middagen till igår, allt på en gång. Jag la fram de kläder jag och yngste sonen skulle ha imorse och jag ställde klockan....

Nu är det snart slut på ledigehten. Jag känner faktiskt att jag börjat bli hyfsat avkopplad ändå, och jag har fått, äntligen, till sist, sol på näsan. Juni och juli var hemska, förutom alldeles mot slutet i juli. Jag har ridit massor, och nästan alla...