Nu sitter jag i min säng, trött, med lappen i knät. Jag har varit utomhus precis hela dagen, och det gick hyfsat bra, trots värken. Det både snöade och regnade och blåste. Vår grupp skulle redovisa eld och eldning. Jag hade hand om säkerhet, och då jag meddelade att vi inte fick elda, tog "fröken" saken i egna händer och ringde något nummer... Hon lyckades få tillstånd och hon sa nästan med överlägsen ton att "man får elda, allrahelst på en skyddad plats som denna" och så gjorde hon en svepande gest över grillplatsen. Det spelade mao ingen som helst roll vad jag sa och vad jag fått för info. Det viftades kvickt bort och jag var typ dumförklarad. Det var första händelsen med 1 stycken dum människa...SAMMA människa hoppade på mej en stund senare, då vi skulle besluta om hur vi skulle göra upplägget med eldningen. Jag pratade med mina gruppkompisar och försökte komma fram till något vettigt. Jaha, vad händer? "Fröken Viktigpetter VetAllt" säger till mej (med en hand på min arm) "Låt du den gruppen sköta sitt själva så blir det bra!" Jag vände mej om mot henne och spände ögonen i henne: "Det här är MIN GRUPP och jag diskuterar hur vi ska göra!!" Ojojoj, så pinsamt det blev för henne. Hon skrattade till lite och sa ursäkta, javisst, du var med här du ja... Jäkla idiot! Och sen, irriterande människa nr 2. Min gruppkompis som skrivit ett jättemanus på sin del av redovisningen så hon använde (och stilade och berättade vad HON tänkt, gjort, fixat, tagit reda på osv) 3/4 av tiden, så vi övriga tre fick rappa på, typ. Och när JAG skulle prata om mina saker, jaha, då blev det jag hade tagit reda på ifrågasatt. Av mer eller mindre alla. Pga att läraren sagt raka motsatsen och dessutom tryckt på att hon "aaaaalrig hört om någon sådan regel" precis som om jag var dum i huvudet och bara stod och hittade på...*PIIIIIIIIIIIIP* (fula ord)

Min son ringde från Mallorca. Han lät så glad och förväntansfull och han sa att han svettades och att solen skiner. Det kändes så skönt att få prata med honom. Det är en tuff situation för mej att vara ifrån honom så här länge som det nu blir. Jag hoppas innerligt att inget händer så jag inte får träffa honom på ännu längre tid... Ofattbart hur andra föräldrar gör, de som skilt sej. De har barnen en vecka och är ensamma en. Hur sjukt som helst. En vecka är en mycket lång tid, både för barn och vuxna. Man kan inte bara tro att det inte blir några men av ett sådant förhållningssätt. Ju äldre barnet är desto lättare blir det att "släppa taget" förstås. Det är därför jag känner mej olycklig för att W är borta nu, han är ju yngst, mammas lilla stora kille, men det betyder ju inte att de två jag har hemma inte är viktiga. Så funkar det inte. Jag älskar alla tre, lika mycket, men på olika sätt. Så funkar det.

Okej. Nu till DUM MÄNNISKA (och situation) nr 3. Min stora son ringer mej och är jätteledsen. En kompis har cyklat rakt in i hans cykel och T (sonen) flög av cykeln. Nu är min sons cykel trasig, bromsarna funkar inte och låset har slagits snett så det slår in i hjulet. Jag ringer den där "kompisens mamma". Hon suckar en tre fyra gånger, ljudligt, och säger: Jaha, ja. Men han säger att han inte gjort något. Och han är jäääätteledsen" Jag kontrar: Min son är också ledsen, jätteledsen. Han har betalat nästan hela cykeln själv, med sparade pengar. Den är en månad gammal och kostade 5000 kr. "Jag tror inte han var ensam om det iaf!" utbrister mamman. OM VAD????? Om att sabba min unges cykel? Nej, det var säkert ett helt jäkla gäng som kastade sej över honom och hade sönder den! TROTS att en kompis till säger samma sak som min son, så har hennes son inte gjort nåt. Inget alls, tydligen. Hon tänker alltså inte visa sin son att man står för det man gör, ÄVEN sådant som är mindre bra. Man gör rätt för sej, och FÖRÄLDRARNA ser till att ersättning/lagning sker av det trasiga objektet, eller hur? Så skulle JAG funka i hjärnan iaf! MEN ICKE! Hennes lilla ängel har ju inte gjort nåt. JAG EXPLODERAR SNART!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag måste hitta på något att göra nu, jag är skitarg. Ska se om min väninna är hemma, granenn min, och se om vi kan promenera en sväng i skogen. Rastlös. Arg. Irriterad. Vissa människor irriterar mej mer än andra, och jag har träffat TRE av dem idag!

GAH!

Lev väl.

Det snöar. Shit! Jag vill inte. Om tjugofem minuter ska jag vara i skolan, och vi ska redovisa friluftsteknik. UTE. I snöande skitväder. Jag orkar verkligen inte. Min kropp gör bara ondare då det är kyligt ute. Har iof lager på lager och mössa å allt, men sugen? NIXPIX, inte det allra minsta. Svårt att få fram positiva tankar och leenden då man hellre vill krypa tillbaka ner under täcket.

Mitt Traderakonto har blivit hackat! Sjukt! Någon har hållt på att skickat meddelanden till folk och dessutom lagt bud på olika auktioner. Nu ska jag snabbt byta lösenord. Obehagligt.

Jag har sovit jättedåligt inatt. Min sängkamrat är borta. De sitter just nu på flyget, min lilla förväntansfulla son...Mallis nästa. Jag vet inte hur jag ska få tiden att gå dessa dagar. Men det måste göras massor. Värst är natten.

Nej, nu måste jag gå ut till bilen...och åka till skolan. Via MCD för en JÄTTELATTE!

Lev väl.

Hej!

Jag måste bara säga, det är banne mej inte lätt att vara mamma alltid! Man ska vara trygg, rak, konsekvent, ärlig, snäll, hård, rättvis, kärleksfull, ta hand om, fixa, ställa upp, finnas, ordna, greja, lyssna, krama, se, peppa osv....Trots att man själv önskade att någon gjorde allt detta tillbaka, nååååågon gång iaf. Jag har en förmåga att alltid finnas för mina vänner, släktingar och barn. Jag kan inte bara se dem må dåligt, men det går också åt massor av min ömtåliga energi, Jag har ju min dumma nacke och armen som inte orkar vara med. Den domnar och jag har tappat styrka, och jag blir rädd. Men jag är mamma, jag är stark, jag får inte vara rädd. Och orolig. Jag kan inte ge upp och bara lägga mej ner och slöa. Vila. Skita i allt ett tag. Jag funkar inte så, DET funkar inte så... Nu har jag iaf fått en röntgentid på torsdag av en stycken halsrygg, Vi får väl se om de kan lista ut var felet sitter...Jag hoppas det, och jag hoppas det går att fixa till också. Men innerst inne tror jag inte det. Tyvärr. Här pluggar man 3.5 år till förskollärare på högskolan och kan kanske inte jobba i det yrket pga en skitnacke! ORÄTTVIST!

I natt åker min yngste son, 4.5 år, ifrån mej och till Mallis. Han ska dit med sin pappa, farmor, farbror, sambon och kusinerna. Vad mysigt, tänker ni. Men så lätt är det inte. Farmorn är hemsk, pappan är slarvig och nonchalant med t ex att se efter pojken vid vatten och skydda mot sol. Han har en låt-gå-inställning ibland som oroar mej massor. Men samtidigt måste jag ju lita på att han inte vill göra sin son illa och kommer att göra sitt bästa. Jag hoppas det blir så. Jag kommer sakna ungen som bara den! Jag har aldrig varit ifrån honom mer än tre dygn, så det blir tungt. Han sover i min säng, och den är så tom nu. Magen svider av oro. Jag måste släppa det ett tag nu, jag kan ju inte hindra att de åker... Han ser fram emot att få bada, och jag önskar att han nu får så roligt som hans pappa målat upp det...Man ska inte färga saker alltför mycket, anser jag. Besvikelsen kan bli enorm...

Nå. Nu måste jag försöka sova iaf. Det blir nog en insomningstablett, Kroppen värker, och jag är orolig. Jag som brukar vara cooool, men som mamma är jag inte det, åtm inte just nu...Imorgon har vi Friluftsteknikredovisning. Utomhus, från 9.30-16 UTE. Utan avbrott, och i blåst och typ 3 grader. Längtar verkligen inte. Tungt att försöka vara positiv till något när man bara vill stanna hemma under täcket i sängen...

Vi hörs efter jag varit med om denna upplevelse. Vi får se om det blir någon eldning, Vår grupp har eldning som uppgift, och det råder typ eldningsförbud i tätort. Spännande. Och jäkligt dålig planering av lärarna. Men, så kan det bli.

Jag ska zzzzzzzzzzzzzz nu, men först titta in till Loppan,

Lev väl.