Jag har blivit en annan. En annan mamma, vän, kompis, klasskompis, elev, dotter, syster osv. Jag tror att hela mitt väsen blivit nedtyngt av både mina egna händelser runtomkring mej och mina kära, men även vänners och bekantas olycka och oro och sorg...Jag känner en oro, en klump i magen varje dag. Mitt annars så glada sprudlande jag känns dämpat och matt och nästan uppgivet. Jag kan inte somna utan insomningstabletter, eftersom tankarna snurrar och jag försöker lösa andras problem. Några av dessa är delvis också mina. Problem. Situationer och händelser som ingen kunnat förutspå, och idag inte heller kan förstå. Ett krig mot den onda sidan som förpestats av hat, missunsamhet och avund. Krig mot det ledsna och sorgsna och förgörande. Hur uppbringa kraft och mod då allt hela tiden går i en stadig spiral nedåt runt omkring mej? Vem är jag nu? Hur ska jag orka? Jag kan ju inte bara kliva av tåget här och nu. Hur skulle det bli då? Men mitt i denna resa finns ju jag, mina barn, mitt liv och mina egna problem. Jag känner mej som om jag sitter utanför och tittar in. Jag når inte fram och andra tar sej friheten att kränka mej och störa mej. Varför då? Kanske för att jag inte är mej själv, eller är jag jag nu? Har det blivit så här? Resultatet av allt mörkt, tungt och jobbigt. Andras sorg och olycka. Jag bara försökte vara förstående och snäll. Stötta. Sånt gör vänner. Men var är mina nu? När jag inte orkar mer? Mitt yttre visar väl inte så mycket och jag vet inte vad jag skulle säga heller. Bara att detta inte är jag, men vem är det då? Och hur blev det så? När blev jag så uppgiven och trött på allt och tappade all ork så jag bara existerar parallellt bredvid och utanför allt? Kanske är det inte riktigt så allvarligt. Än. Men jag känner att jag glider iväg, bort från mej. Det är väl ett skydd, man orkar inte hur mycket mörker som helst. Jag försöker fokusera på nuet och barnen och skolan. Det jag kan påverka just nu, här, idag. Det andra stressar och tynger ner. Men jag kommer inte undan, jag vill ju inte bara lämna alla i sticket, så gör man inte. Måste bara komma på hur jag ska hitta en balans, och där jag, mej och mitt kommer fram igen. Jag vill kunna skratta, men alla runt mej gråter...Jag har inga pengar och det kommer påminnelser på påminnelser. Än så länge klarar jag mej från Tankarna går inte att sortera och fokusera, och ändå måste jag fixa det. Jag har ansvar. Jag är mamma. Jag är en vän, en släkting. Jag kan peppa andra och hitta lösningar, men inga sådana finns för mej...eller? Ingen som hjälper mej...Förutom min käre vän, mina stora barns farfar. HAn stöttar oss så mycket han bara kan, trots att hans liv också är vänt upp och ner. JAg tror inte han förstår hur mycket han betyder för mej, för oss, och hur tungt det är och hur onte det gör att stå bredvid honom mitt i allt det mörka han vandrar i. Jag klampar också runt i det där, men jag försöker se till så vi vinner, vi ska kämpa, här ger vi oss inte utan strid... Får se hur det går. Jag har några veckor kvar i skolan. Sen ska F-kassan jaga mej lite och tvinga ut mej på lite olika tramsutredningar och stressa skiten ur mej ännu mer med hot och löften och piskor. JAg kämpar ju redan; stötta mej istället!!! Jag kan inte må bra, varken fysiskt eller psykiskt, på beställning... Konstigt nog är jag fortfarande positiv. Jag fattar inte riktig, men det är ju min personlighet förstås. Jag är mer dämpad, mer sorgsen, mer tankfull och stressad, men ändå dämpad och mycket optimistisk. Låter det konstigt? Det är det.

Jag fattar inte själv, men det känns hoppfullt. Vore hemskt om allt hopp var ute, och jag gett upp. Jag ger ALDRIG upp!

Nu kanske det dröjer ett tag tills jag bloggar igen...jag måste lägga krafterna på att kriga färdigt på flera fronter. Och vara mamma. Jag ska börja med att tvinga mej själv att gå på "familjekväll" i sonens klass imorgon. Konstutställning (vilekt är okej) och femkamp (vilket jag HATAR) och fika med de andra föräldrarna (som jag inte känner trots 5 år). Jag vill inte sociala med folk jag inte valt själv...jag börjar nog bli gammal ändå? Eller så är det bara så att vissa saker passar mej och vissa passar andra.

Ha det gott!

Lev väl.

Hej!

Hela dagen har jag varit "duktig" faktiskt! Kört sopor, röjt och burit undan saker och grejer och prylar och lämnat kläder till kusinbarnet och till Pingstkyrkans loppis... Och sen hade jag en timme då jag handlade mat och tvättmedel... Sedan blev det ett ytterst låååångt styrelsemöte där jag är ordförande. Kan inte fatta hur våra möten alltid blir så långa? Visserligen är alla intresserade och har många idéer, men på de möten i den andra styrelsen (där min mor är ordf) så har vi aldrig längre möten än 30 min... Och inte fattar vi lika många beslut där heller iof. Men ändå.

Köpte en ny cykel till fyraåringen idag, på impuls. Han älskkar att cykla, alltså med stödhjul och på cyklarna på dagiss, men den gamla lila med punka han fick förra året bara står och ser trist ut...och han suckade...och nu har han en NY med luft i hjulen, ringklocka och handbroms! Och eldsflammor, en cooool...som pappan fick skruva ihop, den kom i 6 delar =) (inget för mej om jag absolut inte måste, NOLL tålamod med ritningar och beskrivningar...) När jag kom hem sa pappan att han tror att sonen fått en konstig sjukdom. Jag fattade ingenting, och då visar han mej huvudet på pojken. En ganska stor kal fläck, med formen av ett hjärta, större än en femkrona, mitt på sidan av huvudet. Den bara är där, men vi fattar inte hur den hamnat där? Pappan åkte hem och jag och sonen har lekt lite med tågen och några dinosaurier... Nu sover han gott bredvid mej, och imorgon ska jag ringa en läkare och fråga...Hm.

Har bokat och betalat ett biobesök på fredag kl 21.00 med de äldsta barnen. Vi ska se Pirates of the Caribbean 4, med 3D-brillor. I 2.18 minuter. Ska bli hur coolt som helst. Jag har inte sett någon film i modern tid med 3D-glasögon. Jag minns fortfarande de rödgröna suddiga bilderna i en tidning och någon konstig film på typ 80-talet. Dottern har försäkrat mej om att det inte ser ut så längre, glasögonen går på någon våglängd av något slag? Jag fattar inget, men det spelar ingen roll, bara jag får se Johnny Depp som Jack Sparrow. Han spelar den rollen sjukt bra!!!!

Nu sova. Hoppas jag inte blir inringd till dagis imorgon, jag har sagt att jag kan, men jag vill göra klart hemma, och läsa och vila, och hinna ringa barnläkarmottagningen...

Ta hand om er där ute, var ni än är!

Lev väl.

Idag fick jag ta med yngste sonen till skolan... Han hade feber och var hostig, sedan några dagar...Och pappan har typ "bytt jobb" och är snart egenföretager med brorsan, och då vabbar man inte, tydligen...dessutom är hans jobb och pengar viktigare än mina, det har jag fått klart för mej nu...så tjoihoooo så kuuul det blir framöver. Fan så arg jag är, dessutom.

Jaja. Vi var vid en sjö hela dagen, och jag släpade tappert på vagnen som sonen inte suttit i sen förra våren, typ. Och han hängde med, och vi fiskade efter smådjur och kryp och det var regn och det eldades och det hostades och det redovisades. Och vi hade heller ingen matsäck, men mina vänner hjälpte till med lite smulor, så vi blev mätta...Kan lugnt säga att det var dålig planering av mej =)

Nu mår han betydligt bättre, tror absolut att utomhusaktiviteter hjälper på traven, allrahelst då man e sjuk. Nu snarkar han fint bredvid mej i sängen. Vi har tittat på foton från då han föddes (apropå mitt favvoteveprogram "En unge i minutn" vi såg ikväll). Tänk, det var snart 5 år sedan, och jag kan känna ett sting av saknad...av hela grejen, liksom. Men ont gjorde det, och det var tungt att vara ensam med tre barn från Liten var 4 mån. OCH dessutom SJUK runt ettårsdagen, över jul och in på nästkommande år...Det var tufft. Och numera är det lättare, för pappan har fattat att man har ett ansvar då man satt barn till världen...men ÄNDÅ är det JAG som har huvudansvaret. OCH ungen verkar tyca mest om pappan...känns oerhört orättvist. Jag har ju dragit hela lasset, och nu glider farsan in på en  räkmacka och får all kärlek...känner dubbelt. Han är ju bra för sonen, bra att sonen har en pappa han tycker om (och som tycker om honom) men jag skulle också vilja ha den där kärleken och kramarna av de små armarna...fast, jag får ju dem, så klart, jag oxå. Känns bara lite i hjärtat, ett knip...

I morgon ska jag på besök ang min MR. JAg har läskiga domningar i VÄNSTER hand (lillfingret, insidan av handen och upp i armen) och det är helt nytt, vilket oroar. Mycket. Kan jag inte bara få bli okej och leva ett bra liv utan all smärta och stress snart? PLZ? JJag kommer nog dit en dag, men jag hoppas fler kan hjälpa mej på vägen. Det går inte att fixa allt ensam, varken städa, uppfostra barn, försörja och dessutom vara någon "jäkla" kurator och stöttepelare till alla runt mej som mår dåligt. Jag fattar inte hur jag inte ska bry mej om de som mår skit, för jag är en sådan person...men jag måste lista ut ett sätt så det blir balans och inte ett envägsenergiutflöde, så att säga. Men hur?

Nej, nu sova. Trött efter massor av regn, rök, friskluft, motion och intryck utomhus idag. Älskar utomhuspedagogik om vädret är bra ;o)

Lev väl.

YES! Nu är han hemma igen, min goa lilla son som varit från mamma i 8 dygn (på Mallis). Skönt att ha honom här, men kändes liiite underligt att se honom igen. Han hade lixom blivit längre och äldre    Han hade saknat mej lite, men mest hade han ju haft kul. Jag kände att det var det viktigaste.

Jag har försökt lösa lite problem som uppstått runtomkring mej den senaste tiden. Inte lätt, och magen svider. Jag tror jag har hyfsad koll nu, men jag påverkar/beslutar ju inte allt ensam, beroende av hur andra gör/agerar oxå... Suck.

Hela långa dagen var vi ute i skogen idag. Med skolan. I sol och härligt väder, fågelkvitter osv. Min lärare var skärpt mot mej och det märktes att hon kämpade för att vara trevlig, och då försökte jag oxå. Var inte helt fel...men kändes udda...

Vi fick många bra handfasta tips på vad man kan göra utomhus med en barngrupp, utomhuspedagogik. Kul. Det kommer att bli roligt att jobba som förskollärare. Men, som 40-åring har jag nog svårare att få jobbet än en 30-åring, eller jag vet inte. Har ju inga småbarn längre...nästan iaf =)

Nej, nu ska jag smyga ner bredvid min lilla gosunge och mysa och njuta av att han är hemma igen.

Imorgon är en ny dag. Med fler problem att lösa. Och mer skolarbete att komma ikapp. Uje, uje. Jag fattar inte hur jag ska orka slutet av denna kurs. Vill inte ha mer nu, vill att det ska vara klart nu. Är trött på att vara trött.

SSov gott om det är natt, ha en bra dag om det är dag!   

Lev väl.

  Sverige ÄR fantastiskt! Visst är det vackert?!   

Har inte ni också känt så ibland? Att en sorg kommer inte ensam, liksom... Det är nu inte (bara) mina egna sorger det handlar om just nu, men det är sååå mycket tårar. Och jag tappar min energi. Försöker stötta mina vänner som har det svårt, men nu är det ju så galet att även JAG har det svårt. Men jag verkar ju så stark, så ingen stöttar ju mej... Det är väninnor som blivit svikna och lämnade av sina män, pojkvänner, efter långa förhållanden, det är kompisar som blivit av med jobb, kusinen som fått huset nedbrunnet och en massa skit som har med hat och hämnd att göra. Svarta tankar förgör. Jag är av den positiva sorten som försöker lösa saker, men nu går jag runt med en evig klump av oro i magen. Den släpper inte. Och jag vet inte vad jag ska göra... Ärligt talat, vem orkar hur mycket mörker och tårar som helst? Jag gör det inte. Det är inte ens mina egna tårar. Men vad ska jag göra? Det är ju mina vänner! Faktiskt så ska man finnas där, men inte till vilket pris som helst. Jag tycker att jag blvit orättvist behandlad den senaste tiden, mest av lärare, men även av andra, till och med främmande personer. Jag gör aldrig illa någon, pratar aldrig ont om folk, jag försöker lösa problem, men nu kan jag inte ens längre lösa mina egna. Jag har tappat farten. Mitt fokus ligger fel, och jag vet inte hur jag ska göra för att komma rätt igen. Så här kan det ju inte vara längre?! Jag kan ju inte flytta eller bara dra, eller kanske jag skulle dra ett tag? Ta med ungarna och rymma till kompisar som mår bra, som det inte gått åt helvete för, och vara där tills energin och allt positivt flöde återvänt? Det hör ju till livet att det går åt skogen ibland, men är det inte underligt att det gör det just nu och för så MÅNGA? Jag kan inte riktigt handskas med det... En person kan jag peppa, men 5-6 stycken blir på tok för många. Jag själv mår ju inte bra heller, men vem ska jag klaga till, typ? Ingen har ju tid och lust att hjälpa mej heller, alla ser till sitt, först. Jag börjar bli ordentligt besviken på folk. På en "arbetskamrat" på DAGIS (manlig) som ska ha hem mej i fyllan och villan, kompisar i klassen som mobbar ut andra kompisar i kalssen, vissa som bara måååste lyft fram sej själva hela tiden och kliver på andra... Människor man trodde var annorlunda än de visat sej vara då vi lärt känna dem bättre, då deras mörka sidor kommer fram... Babbelkvarnar som tar fööör mycket plats och hela tiden tjatar om att de inte duger, inte kan och så toppresterar de och styr och kliver över lik, heeeela tiden.Det gör mej så besviken, och ledsen. Och känslan av att inte vara viktig, den är jobbigast. Vad är det för fel på mej då? Jag som försöker vara schysst ärlig rättvis glad och hjälpsam. Positiv. Mej hoppar man på. Mej ska man liksom brotta ner och sätta sej på helst... Men nu är ju inte alla sådana, men tillräckligt många upplevelser av detta slaget har detvarit nu ett tag... Tillräckligt många för att jag ska känna mej låg. Det är mycket tårar ute nu utanför "mej och mitt". Det är inte mina tårar, men jag har ett hjärta som bryr sej, och en själ som önskar att jag inte gjorde det. Min energi tar slut. Och jag kan inte stoppa... Nu ska jag sova och drömma fina tankar. Ska få hem min unge imorgon kväll som jag toksaknat en hel vecka (8 dar) då han varit på Mallis. En fyraåring ska banne mej inte vara ifrån sin mamma och sina syskon så länge, tycker jag. Åtm då hn vanligen bara är borta varannan helg...På sin höjd. Det som gör mej mest rädd är att han inte ska ha saknat mej alls...Han saknade bara pappan EN gån, efter 4 veckor, då vi var i Australien. Efter ett tel.samtal hade han sen släppt det. Tänk om han inte blir glad att se mej imorgon då? Då blir jag förkrossad. Och ändå, han är jui bara ett barn, spontan och impulsiv och ett barn...Mitt barn. Hubba. Nej, nu måste jag sova. Vi har utedag imorgon i skolan och jag är tokallergisk mot pollen just nu och skittrött på ena läraren och några mobbande (VUXNA) klasskompisar som är dumma med ett par andra i klassen...ingen verkar se sånt, och bryr de sej så inte märks det iaf...Usch. Vuxenmobbing är till och med FULARE än barnmobbing. Barn förstår verkligen inte alla konsekvenser av sitt handlande, men det SKA fan en vuxen göra (ursäkta svordomen)!

Lev väl.  

För att pigga upp lite länkar jag till en superrolig sketch från 60-talet (1961, den håller än!)med STIG GRYBE. Fågelskådaren. Den ÄGER! Lyssna verkligen på hela, det är topphumr, verkligen!

Jag gjorde en tidsreda cirka 20-25 år bakåt i tiden. Var på en "återföreningskonsert" och det kändes verkligen som om jag var 16-17 år igen. Skillnaden var bara att de människor som var där såg så annorlunda ut, liksom äldre =)  Jag startade kvällen med 1gram Alvedon och dunderhuvudvärk. Jag peppade mej själv att vara positiv, trots att hela kroppen iNTE ville gå ut. Cyklade till Jonne, en vän jag inte pratat med sedan jag var 18. Vi satt i hans gamla barnrum i ett gammalt hus väl känt i stan (hans pappa sålde antikviteter). Vi lyssnade på singlar och LP-skivor på en rasslig gammal skivspelare. Precis som när vi var 16-18 år. 

SÅ häftigt att titta på alla gamla saker, läskburkar och tablettaskar som han samlat ihop från "förr". Jag hoppas verkligen att han inte slänger allt...Huset är sålt och ska vara tomt i juni. Ursorgligt. Jag tror nämligen att det kommer att rivas och så blir det en hemsk stor byggnad för typ 80 människor där istället...Sorgligt, som sagt. Nu tillbaka till konserten/tidsresan:

Det var mest för musiken och röjet, men också för att träffa folk, gamla vänner. Det var dock inte sååå många av de jag hängde med, men alla ansikten, mer eller mindr iaf, var kända. Tror de flesta kände hur kul det vär  och en av sångarna sa om och om igen "fan, vad häftigt! Så coooolt!" Folk dansade och diggade som dårar. 40 och 50 plussare, som fick åka bakåt i tiden igen och bli "unga". Och det fanns inget patetiskt i det alls.

Jag cyklade. Det blev nog ganska vingligt. Men jag KUNDE iaf cykla, och det var kallt så jag ville inte promenera. Nu när jag ska banta framöver så har jag beslutat att jag ska försööööka cykla till skolan påp måndagar och tisdagar. Det är en dryg mil tur och retur, inräknat dagis. Med en mardrömsbacke när man ska TILL men en drömbacke när man ska från...

Hoppas jag orkar bara. Nacken stör och armarna är inte så starka längre. Men tror jag behöver spara både i plånboken och bensin. Mitt nya liv startade i början av maj. NER TILL 56 KG SKA JAG OCH NU ÄR DET 4 KG, I FÖRRGÅR VAR DET 6 KG. jAG HOPPAS BARA ATT JAG INTE BLIR SÅ DÄR RUSKIGT MAGER SOM JAG VAR INNAN DESSA 6 KG. ÅH så irriterande, nu blev capslock aktiverat ett tag, men det får vara, jag orkar inte skriva om.

Vet ni vad som hände mer igår förresten??? Jag träffade på en manlig förskollärare som är handledare åt min kompis som är 22. Han är vettig och trevlig (tyckte jag iaf innan) och nu bjöd han mej på ett glas med något läskigt med mintsmak. Bartendern hade ICKE min humor och ville bara gå hem. Jag tyckte det smakade munvatten, men det tyckte bartendern var fel. Och så fick jag ett stort glas kallt vatten. Som jag svepte! Jösses, hur kan man bli så törstig när man druckit så mycket??? En flaska rosé, några öl, några cider...och munvatten. Ja, ja. Det var en parentes. Back to the man. Vi stod och pratade lite, tiden gick ut, stället skulle stänga. Jag var inte nykter, men hade verkligen haft trevligt. Jag funkar så, att jag gärna går ut ensam och hittar olika folk att mingla med (nu hade jag inte gått dit ensam, men de jag gick med försvann). Mannen tittar plötsligt mej in i ögenon och säger: Vill du följa med mej hem? Jag blev sååååå paff att jag utan att tänka frågar var han bor och tja, det kan jag väl...varför sa jag så? Jag ville ju ABSOLUT INTE åka hem till honom, aldrig. Jag gick på toa och försökte desperat lista ut vad jag skulle hitta på. Jag fejkade ett samtal och meddelade att jag måste sticka hem bums och ta hand om min son, och vinkade glatt och klättrade ner från berget där huset ligger, med utsikt över hela stan. Letade fram min cykel jag gömt, och kunde icke få in nyckeln i låset...tog säkert tio minuter av djup koncentration..

Idag sitter jag här. Och tänker. Trött är jag och kul var det, men jag hade faktiskt kunnat varit utan. Jag är nog tant trots allt. Jag känner liksom inte att det är värt att vara trött en hel dag efter, och folk beter sej illa och dumt på fyllan, man är själv inte så smart, men ändå kan det ju vara så kul. Känner mej kluven. Minns att jag idiotförklarade pappa då han varit ute och festat när jag var liten, och sedan låg i mörkret och spydde och hade huvudvärk...Jag spyr nu inte, men trött ät jag. Det är bortkastad tid...

Nu ringde min sons farfar. Han och jag är involverade i samma företag, och butik, och nu har det uppstått ett allvarligt problem. Vi kunde inte ta det över telefon, sa han, och jag fick en klump i magen. Nu vet jag att det är ett allvarligt problem, och att jag måste försöka lösa det. Uj, jobbigt, men nödvändigt att försöka fixa. Jag ska på årsstämma idag och sedan skriva ut avier i förening nr 2. Efter det hämta stora sonen och efter det åka ut till min vän och höra vad som hänt. Tungt. Fan för vissa människor! Han som ligger bakom detta problem (och en massa andra) är hemsk. Han är antagligen påverkad av droger eller någon psykisk sjukdom, och det blir värre och värre. Och han har en viss maktsituation, dessutom. Läskigt. Brrrr.

Nu måste jag duscha bort svettet från dansandet igår, och hälla i mej mera vatten...Lunch idag: 2 st löskokta ägg med Kalles Kaviar.

Önskar att jag hade en egen Loppan hemma, Som är så duktig på att komma på recept/mat och dessutom laga dem, skitsamma att du är utbildad Loppiz, du äger! Starta eget, skapa Loppans matkasse och bli riiiik. Komponera ihop en bra middagskasse för stressade barnfamiljer, tex...Tror jag ska skutta in till dej och tipsa...Nog om detta för nu. Tiden går. Ska snart vara på mötet. Ondare i magen nu...

Lev väl.     

Tjingeling!

Hoppsan, så pigg jag lät där, men faktum är att jag just nu känner mej ganska speedad. Tror att det KAN bero på en liiiite för hög dos av mina värktabletter...Men jag ska försöka sova snart, så det lugnar sej under natten ;o)

Imorse ringde min polska vimsiga snälla doktor och frågad ehur det var med mej och vad jag behövde...Jag meddelade att han måste adressera själva röntgenresultatet för utredning till Neurokir på KS. Han skulle fixa det, och sa att jag skulle få besked då det var tolkat och utrett. "Det kommer inte plötsligt, kanske 14 dagar, ja!?" sa han. Roligt. Han menade naturligtvis att det inte kommer att gå så snabbt, eller snarare att jag ska vara beredd på att det kommer ta lång tid. Det är inte lätt med vårt nyanserade knepiga svenska språk inte. Han är så bra, min läkare, men jag kan bli stressad av att han talar så otroligt SNABBT och så...fel? =)

MAgnetkameraröntgen tillhör definitivt inte mina favoritsysselsättningar, och klaustrofobisk som jag är fick jag användning av mitt järnpsyke. Jag lyssnade på bankandet och smällandet då den där maskinen fyllde hela min nacke (kropp) med magnetism =) Jag hopas innerligt att de hittar felet, varför min arm "lagt av" igen. Det känns så oroligt just nu. Och jobbigt. Kan inte ens hålla en liter mjölk med högerhanden. Jag som var så bra nästan ett år efter min operation...

Nåja. Jag for till min käraste lilla mormor och fikade en stund och pratade. Och lämnade två tidningar. Sedan hon kom till äldreboendet har hon fått livsgnistan tillbaka och hon är knivskarp i hjärnan, vilket hon absolut inte var efter fallet och lårbensbrottet...Vi trodde hon skulle dö, men hon fixade allt och nu lever hon närmare oss och vi kan ses när vi vill. En himla skillnad mot då hon bodde på andra sidan Stockholm, alltså typ 10 mil från oss...

Jag har bara en massa ledsna vänner just nu. En kompis blev lämnad efter 27 års förhållande (äktenskap 20 år)  för en ny yngre kvinna, och hon är i chock, den andra blev lämnad (också antagligen pga av en annan, men vi vet inte än) efter tre år. Jag försöker stötta och trösta och hjälpa, men ska jag vara ärlig så klamrar de fast sej på mej som en drunknande, och det känns som om de snart dränker mej. Jag känner mej elak, men jag orkar inte med deras problem på den nivån längre. Jag bara MÅSTE försöka använda den energin jag har till att må bra själv. Nu vill F-kassan at jag ska ut på några "förberedande" aktiviteter inför slutet av min sjukpenning. Jag känner mej sjukt stressad, jag är ju inte bra, långt ifrån, och jag kan knappt med vardagslivet, hur i fridens namn ska jag palla att vara ute i åtgärder??? Man blir friskförklarad efter 18 månader i Sverige, oavsett sjukdom. Jag tycker det är hemskt. Jag är mer eller mindre handikappad av en trasig nacke och en arm/hand som inte vill hänga med, och en kronisk ihållande värk i nacke och skuldror. HUR ska jag få till en "arbetsprövning" och kontakter hit och dit med Arbetsförmedlingen osv. HUR tänkte de då de utformade den här jäkla sjukförsäkringen? TROR de verkligen att man väljer frivilligt att försöka klara sej på 4357 kr per månad efter skatt??? Istället för att ha ett arbete och tjäna kanske 25000 kr??? Nej, skulle inte tro det. Men om livet nu ser ut så just nu för t ex mej, då har jag inget val! Fast nu har jag ändå inte det, för 31 dec går tiden ut, då är jag frisk...Tycker de. Så härligt det skulle varit om det vore sant...

Har varit på föreläsning om TONÅRINGAR idag. Han var en bra föreläsare, tror han heter Alf Svensson, barn och ungdomspsykolog. Han var rolig, och han kom med konkreta tips, uppslag och idéer. Det var ett bra möte/föreläsning.

Nu ska jag försöka sova känner jag. Kaninen lever om uppe och väsnas. Han har också blivit en kaxig tonåring, vår Ozzy. Han bits, fräser och försöker vara tuff. Dottern, 16 år, är livrädd för honom. Suck. Helt fel. En vild trotsig kaninhane måste stoppas direkt, han ska inte komma undan med dåligt beteende inte. Men då får man ta att det blir ett bett här och där. Mej har han lite respekt för än så länge iaf.

SOV GOTT DÄR UTE!

LEV VÄL.  

Nu sitter jag i min säng, trött, med lappen i knät. Jag har varit utomhus precis hela dagen, och det gick hyfsat bra, trots värken. Det både snöade och regnade och blåste. Vår grupp skulle redovisa eld och eldning. Jag hade hand om säkerhet, och då jag meddelade att vi inte fick elda, tog "fröken" saken i egna händer och ringde något nummer... Hon lyckades få tillstånd och hon sa nästan med överlägsen ton att "man får elda, allrahelst på en skyddad plats som denna" och så gjorde hon en svepande gest över grillplatsen. Det spelade mao ingen som helst roll vad jag sa och vad jag fått för info. Det viftades kvickt bort och jag var typ dumförklarad. Det var första händelsen med 1 stycken dum människa...SAMMA människa hoppade på mej en stund senare, då vi skulle besluta om hur vi skulle göra upplägget med eldningen. Jag pratade med mina gruppkompisar och försökte komma fram till något vettigt. Jaha, vad händer? "Fröken Viktigpetter VetAllt" säger till mej (med en hand på min arm) "Låt du den gruppen sköta sitt själva så blir det bra!" Jag vände mej om mot henne och spände ögonen i henne: "Det här är MIN GRUPP och jag diskuterar hur vi ska göra!!" Ojojoj, så pinsamt det blev för henne. Hon skrattade till lite och sa ursäkta, javisst, du var med här du ja... Jäkla idiot! Och sen, irriterande människa nr 2. Min gruppkompis som skrivit ett jättemanus på sin del av redovisningen så hon använde (och stilade och berättade vad HON tänkt, gjort, fixat, tagit reda på osv) 3/4 av tiden, så vi övriga tre fick rappa på, typ. Och när JAG skulle prata om mina saker, jaha, då blev det jag hade tagit reda på ifrågasatt. Av mer eller mindre alla. Pga att läraren sagt raka motsatsen och dessutom tryckt på att hon "aaaaalrig hört om någon sådan regel" precis som om jag var dum i huvudet och bara stod och hittade på...*PIIIIIIIIIIIIP* (fula ord)

Min son ringde från Mallorca. Han lät så glad och förväntansfull och han sa att han svettades och att solen skiner. Det kändes så skönt att få prata med honom. Det är en tuff situation för mej att vara ifrån honom så här länge som det nu blir. Jag hoppas innerligt att inget händer så jag inte får träffa honom på ännu längre tid... Ofattbart hur andra föräldrar gör, de som skilt sej. De har barnen en vecka och är ensamma en. Hur sjukt som helst. En vecka är en mycket lång tid, både för barn och vuxna. Man kan inte bara tro att det inte blir några men av ett sådant förhållningssätt. Ju äldre barnet är desto lättare blir det att "släppa taget" förstås. Det är därför jag känner mej olycklig för att W är borta nu, han är ju yngst, mammas lilla stora kille, men det betyder ju inte att de två jag har hemma inte är viktiga. Så funkar det inte. Jag älskar alla tre, lika mycket, men på olika sätt. Så funkar det.

Okej. Nu till DUM MÄNNISKA (och situation) nr 3. Min stora son ringer mej och är jätteledsen. En kompis har cyklat rakt in i hans cykel och T (sonen) flög av cykeln. Nu är min sons cykel trasig, bromsarna funkar inte och låset har slagits snett så det slår in i hjulet. Jag ringer den där "kompisens mamma". Hon suckar en tre fyra gånger, ljudligt, och säger: Jaha, ja. Men han säger att han inte gjort något. Och han är jäääätteledsen" Jag kontrar: Min son är också ledsen, jätteledsen. Han har betalat nästan hela cykeln själv, med sparade pengar. Den är en månad gammal och kostade 5000 kr. "Jag tror inte han var ensam om det iaf!" utbrister mamman. OM VAD????? Om att sabba min unges cykel? Nej, det var säkert ett helt jäkla gäng som kastade sej över honom och hade sönder den! TROTS att en kompis till säger samma sak som min son, så har hennes son inte gjort nåt. Inget alls, tydligen. Hon tänker alltså inte visa sin son att man står för det man gör, ÄVEN sådant som är mindre bra. Man gör rätt för sej, och FÖRÄLDRARNA ser till att ersättning/lagning sker av det trasiga objektet, eller hur? Så skulle JAG funka i hjärnan iaf! MEN ICKE! Hennes lilla ängel har ju inte gjort nåt. JAG EXPLODERAR SNART!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag måste hitta på något att göra nu, jag är skitarg. Ska se om min väninna är hemma, granenn min, och se om vi kan promenera en sväng i skogen. Rastlös. Arg. Irriterad. Vissa människor irriterar mej mer än andra, och jag har träffat TRE av dem idag!

GAH!

Lev väl.