Dagarna går. Hösten är på väg att gå över i vinter...med kallare dagar och nätter. Min läkare meddelade chockartat att min smärtstillande medicin jag äter varje dag för att ens ha något liv, kan göra mej dement!!! Alltså, D-E-M-E-N-T! Som i gammal, en tant på 97 år som glömmer bort hela sitt liv och inte vet var hon är. Det går ju absolut inte!!! Jag försökte låta bli tabletterna och äta doktorns alternativ. MARDRÖM, milt sagt. Hade så ont i armarna att jag blev helt och fullkomligt handikappad. Jag led som bara den. Kunde inte göra någonting alls. Det blev panik till slut och jag kontaktade doktorn igen. Jag MÅSTE ha ett liv! Jag måste kunna ta hand om mina barn! Han tyckte att jag skulle fortsätta med mina vanliga tabletter, och prata mer med neurokirurgen när jag väl får en tid dit. Tre månader kvar...Remiss. Vårdgaranti... Jag får liksom välja mellan pest eller kolera. Med den nivån på mina smärtor jag har utan tabletterna klarar jag inte många dagar. Och blir jag dement hoppas jag att mina barn slipper ta hand om mej.

Jobbigt. En dag i taget.

Min äldste son har varit rejält låg en bra tag nu. Arg som ett bi så fort han kommer innanför dörren hemma...Biter ifrån till alla som pratar med honom, och är omöljig att förstå sej på... Jag har funderat och försökt. Han bara är så ... så ... ARG. Så, när jag och Bille kommit hem från vår tur ut i skärgården (BVC, hade 3-årskoll, ungen ligger före medelsnittet, hur kul som helst. Vikt 15,5 med kläder på och hela 97 centimeter är han nu!!!) skulle jag bara in på zoo-affären och köpa lite fågelfrö till vår undulat. Han hade inte ett enda frö kvar. Bokstavligen. Då såg jag en helt bedååååårande lite dvärghamster...Och vad gjorde jag??? Impulsköpte en 5 veckor gammal dvärghamsterpojke till min stora son. En Frazze. Så. Nu är vi med hamster. När T kom hem från skolan stod buren i vardagsrummet och storasyster kom och mötte honom i dörren. "Håll fram händerna!" sa hon och räckte över den lilla ljuvliga skrutten. T blev alldeles överväldigad. Minst sagt lycklig. Sedan var det lekadax. T byggde små labyrinter med Brioräls, klossar, lego och annat smått och plock. Den lilla lekkamraten rusade nyfiket omkring och hade jätteskoj. Sen ville han bara sova...T fick ta med Frazze till kompisfamiljen. Så klart! (Ringde först och kollade att det var okej, det var det.)

Idag har jag jobbat. Inga kunder alls, knappt. Sålde för ynkliga 245 kronor...

I morgon ska vi fira Billes 3-årsdag med Farmor och lite kompisar uppe på Lekrymden. (Billes önskan...) DYRT! 120 kr per unge! Men hoppas det blir roligt, då är det värt det.

På måndag firar min släkt hemma här. Jag ska ge honom ett Thomas tåget-lok, och jag önskar jag haft råd med hans alla tågkompisar också...Men man kan ju inte tillgodose precis alla önskningar. Barn behöver få sakna och längta lite också. Det är bara nyttigt.

När jag kom hem hade min städhjälp lämnat mitt hem precis skinande rent. Luktade gott av såpa och det blänkte i köket, överallt. Och FÖNSTREN var putsade!!! (Första gången man ser ut, hahaha, sen vi flyttade in 2007)

Nu sitter jag och Bille och tittar på Körslaget. Med tända ljus och jag ska göra en macka till honom... Ett glas vin väntar på mamman och sedan är det bara att oroligt sitta och invänta dottern som är på bio i Stockholm med tre killkompisar till typ mitt i natten. Ena pojkens mamma ska skjutsa hem henne; det var villkoret. Hon har TOKSTÄDAT sitt rum, tvättat sin tvätt och gjort allt jag bett henne om. Då MÅSTE man ju få en liten uppskattning, så hon fick lov att åka. Och jag är förstås lite orolig. Hon är liksom 14.5 år. Barn men ack så stor ibland.

Nu göra macka...

Ha det gott.

Lev väl.