Dagarna går. Hösten är på väg att gå över i vinter...med kallare dagar och nätter. Min läkare meddelade chockartat att min smärtstillande medicin jag äter varje dag för att ens ha något liv, kan göra mej dement!!! Alltså, D-E-M-E-N-T! Som i gammal, en tant på 97 år som glömmer bort hela sitt liv och inte vet var hon är. Det går ju absolut inte!!! Jag försökte låta bli tabletterna och äta doktorns alternativ. MARDRÖM, milt sagt. Hade så ont i armarna att jag blev helt och fullkomligt handikappad. Jag led som bara den. Kunde inte göra någonting alls. Det blev panik till slut och jag kontaktade doktorn igen. Jag MÅSTE ha ett liv! Jag måste kunna ta hand om mina barn! Han tyckte att jag skulle fortsätta med mina vanliga tabletter, och prata mer med neurokirurgen när jag väl får en tid dit. Tre månader kvar...Remiss. Vårdgaranti... Jag får liksom välja mellan pest eller kolera. Med den nivån på mina smärtor jag har utan tabletterna klarar jag inte många dagar. Och blir jag dement hoppas jag att mina barn slipper ta hand om mej.

Jobbigt. En dag i taget.

Min äldste son har varit rejält låg en bra tag nu. Arg som ett bi så fort han kommer innanför dörren hemma...Biter ifrån till alla som pratar med honom, och är omöljig att förstå sej på... Jag har funderat och försökt. Han bara är så ... så ... ARG. Så, när jag och Bille kommit hem från vår tur ut i skärgården (BVC, hade 3-årskoll, ungen ligger före medelsnittet, hur kul som helst. Vikt 15,5 med kläder på och hela 97 centimeter är han nu!!!) skulle jag bara in på zoo-affären och köpa lite fågelfrö till vår undulat. Han hade inte ett enda frö kvar. Bokstavligen. Då såg jag en helt bedååååårande lite dvärghamster...Och vad gjorde jag??? Impulsköpte en 5 veckor gammal dvärghamsterpojke till min stora son. En Frazze. Så. Nu är vi med hamster. När T kom hem från skolan stod buren i vardagsrummet och storasyster kom och mötte honom i dörren. "Håll fram händerna!" sa hon och räckte över den lilla ljuvliga skrutten. T blev alldeles överväldigad. Minst sagt lycklig. Sedan var det lekadax. T byggde små labyrinter med Brioräls, klossar, lego och annat smått och plock. Den lilla lekkamraten rusade nyfiket omkring och hade jätteskoj. Sen ville han bara sova...T fick ta med Frazze till kompisfamiljen. Så klart! (Ringde först och kollade att det var okej, det var det.)

Idag har jag jobbat. Inga kunder alls, knappt. Sålde för ynkliga 245 kronor...

I morgon ska vi fira Billes 3-årsdag med Farmor och lite kompisar uppe på Lekrymden. (Billes önskan...) DYRT! 120 kr per unge! Men hoppas det blir roligt, då är det värt det.

På måndag firar min släkt hemma här. Jag ska ge honom ett Thomas tåget-lok, och jag önskar jag haft råd med hans alla tågkompisar också...Men man kan ju inte tillgodose precis alla önskningar. Barn behöver få sakna och längta lite också. Det är bara nyttigt.

När jag kom hem hade min städhjälp lämnat mitt hem precis skinande rent. Luktade gott av såpa och det blänkte i köket, överallt. Och FÖNSTREN var putsade!!! (Första gången man ser ut, hahaha, sen vi flyttade in 2007)

Nu sitter jag och Bille och tittar på Körslaget. Med tända ljus och jag ska göra en macka till honom... Ett glas vin väntar på mamman och sedan är det bara att oroligt sitta och invänta dottern som är på bio i Stockholm med tre killkompisar till typ mitt i natten. Ena pojkens mamma ska skjutsa hem henne; det var villkoret. Hon har TOKSTÄDAT sitt rum, tvättat sin tvätt och gjort allt jag bett henne om. Då MÅSTE man ju få en liten uppskattning, så hon fick lov att åka. Och jag är förstås lite orolig. Hon är liksom 14.5 år. Barn men ack så stor ibland.

Nu göra macka...

Ha det gott.

Lev väl.

 

kepp

24 oktober 2009 20:27

Låter som ett tufft livskapitel i en bok :S

http://kepp.blogg.se

 

SpiderMom

24 oktober 2009 22:31

Jo, det är nog så. Men är man mitt i själva boken och lever det där kapitlet så hinner man aldrig riktigt ställa sej utanför och betrakta hur livet ser ut. Ibland skulle jag bara vilja stanna tåget, hoppa av och guppa runt i en liten båt på vågaorna i havet, med ett glas kall champagne i handen och jordgubbar i den andra, och TÄNKA...Och njuta av stunden...Hoppas jag hinner det också. Innan jag inte vet vem jag är ;O)

 

Mollyoo

25 oktober 2009 10:15

Demens är ju en känd biverkning, men ännu vanligare är ju att man vänjer sig vid intaget av tabletter till så stor grad att man "måste" fortsätta med dom för evigt även om värken faktiskt minskar eller helt försvinner. Kroppen tror sig ha ont, fantomsmärtor typ.

 

loppan

25 oktober 2009 20:17

Ojjj vikken söt en! Ja älskar allt som har me impulsivitet o göra!! kramar

 

SpiderMom

27 oktober 2009 22:51

Jag vet det där om att bli beroende och måsta ha... Och att man KAN få ont av medicinen oxå. Jag har nervsmärtor och innan jag fick denna medicin var jag snudd på ett paket. Sliten av alla smärtor. Tyvärr finns inte så många alternativ, åtminstone som mina läkare känner till, mot just nervsmärtor. OM min nacke går att operera så jag blir bättre då finns ingen lyckligare än jag. Äter en MKT låg dos medicin som inte ökats på 3 år. Och som hjälper. Än så länge. Jag HOPPAS jag blir bra av min eventuella operation. Mer än allt önskas slippa käka smärtstillande som gör mej helt borta...Mina barn behöver mej. Och jag vill inte missa en minut i deras liv. Tack för era kommentarer. Jag blir mycket glad när ni tittar in!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tiden har rasat på. Det har hänt saker jag aldrig trodde kunde ske. Så omvälvande och frustrerande att jag knappt kan tro att det hänt! En pojke jag känner väl, har haft problem i sin skola. En friskola föräldrarna hört mycket gott om. Skolan startad...

Försöker få tag i de sista solstrålarna så här mot slutet av semestern. Molnen gömmer solen. Det blåser. Jag vill så gärna suga i mej ljuset så jag ska orka vintern.... Jag talade med min nya chef nyss. Jag ska få en annan tjänst en den vi tänkt fr...

Hej alla! Snart ett år sedan jag skrev sist. Jag har blivit faster i december 2012. Gjort min tredje nackoperation, som gick bra men fick svåra komplikationer. Låg intuberad och nedsövd i två dygn... Det fick mej att fundera allvarligt på livet. Vad ...

Idag började Verkligheten. Jag var väl förberedd. Igår veckohandlade jag och kokade kalops och potatis plus en maträtt till samt middagen till igår, allt på en gång. Jag la fram de kläder jag och yngste sonen skulle ha imorse och jag ställde klockan....

Nu är det snart slut på ledigehten. Jag känner faktiskt att jag börjat bli hyfsat avkopplad ändå, och jag har fått, äntligen, till sist, sol på näsan. Juni och juli var hemska, förutom alldeles mot slutet i juli. Jag har ridit massor, och nästan alla...