Lyckliga stunder Tänker så här, att lycka är inte något som är ett permanent tillstånd. Lycka kommer och går. Det är en djup känsla som gör mej varm och rosig, ger ett pirr i magen. Lycklig kan man antagligen inte vara jämt. Möjligen religiösa människor. De litar ju till sin Gud att Han ordnar allt. Liksom fixar till problemen som uppstår. Det är dumt, tycker jag. Jag menar att man släpper ansvaret för sitt liv och problem till en gud. Det funkar inte så. Man skapar själv sin lycka. Går man alltid omkring och är sur, avundsjuk, missunnsam, gnällig och är allmänt negativ i sina sinnen så både smittas det till andra och ger ett miserabelt intryck och liv. Det finns ALLTID någon som har det värre. Jag tänker ofta så. Det finns föräldrar som har barn med svåra handikapp, som tar droger eller mördar... Vad är då en sur och missnöjd tonåring, vild tvååring och gnällig nioåring mot DET? Eller de hemlösa som av olika orsaker hamnat utanför samhällets skyddsnät. Jag har ett litet radhus. Med härliga blommor på min lilla tomt. Jag trivs där jag bor. Ont har jag varje dag. Olika ont. Ibland så jag knappt vill stiga upp. Men vad är det jämfört med MS som en väninna till mej kämpar med? Eller cancer? Man måste börja fundera mera så här, alltså jämföra med andra. SE det man har. Det som är bra. Det man är tacksam för. Då är man kanske lycklig. Till och med varje dag. Tänk. Jag har tre fina, friska och smarta ungar. De har JAG satt till världen och tagit hand om. De är min stolthet, mitt liv. Jag har vänner som inte KAN få barn, vänner som förlorat barn. Jag är lycklig jag. Utifrån olika respektiv KAN ALLA känna lycka. De här två dagarna som gått har jag varit riktigt lycklig. Jag har varit med alla tre barnen på riktiga äventyr. Åkt rodel så det pirrade i magarna, skrattat, sett de stora barnen samsas och ha roligt, känt att jag hunnit med alla tre barnen och vi har upplevt massor. TILLSAMMANS. Underbart! Lycka till. Ta hand om er! Lev väl.

Tjo hej vad kul vi haft!

Igår somnade vi vid elvatiden...Och då hade vi tagit en lång promenad ut till den lilla ön utanför camoingen. Dit ut är det en jääääättelångbro. Vi såg en massa skräp efter raggarna som röjt på stranden och campingen. De har verkligen betett sej illa, en skam. Tyvärr är det bara en liten klutt som svinar ner men det blir så att alla blir strukna över samma kam...

Nåja. Vi vaknade vid halv nio tiden. Jag var fullkomligt ledbruten! FY vilken TRÄNINGSVÄRK jag har! Låren, armarna, magen och ryggen. Vilket träningsläger vi varit på ;O)

Jag och O städade ur stugan och barnen lekte utanför. Bille var på dåligt humör, envis som en dåre är den pojken. Beslutade oss för att åka till rodelbanan på vägen hem. När vi kom dit var det knappt en människa i backen, och vi åkte några åk. O tog med sej Bille upp, men han var lite missnöjd. Han slapp åka baklänges upp i liften, och då var det mindre läskigt. När det var tre (dubbelåk-A och T åkte tillsammans) åk kvar kom ett GÄNG scouter och började ta fram grejer, hjälmar osv. Kön blev ofantligt lång... Barnen ledsnade, så när åken var slut var det ingen som tjatade om flera åk.

Nu sitter vi i bilen och Bille åker i fram. (Han somnade nyss) Och jag sitter som en "bråk-barriär" i mitten. A hade sönder DVD-spelaren igår (den vi har i bilen) och nu ska vi försöka se om man kan hitta en ny strömkontakt så barnen kan se på film en stund. SÅÅÅÅ irriterande! Hon slet ut någon sladd igår och skärmarna blev helt svarta och gick inte att starta igen...Suck.

På vägen hem ska vi stanna vid Carl och Karin Larssons gård, Sundborn, om vi nu hittar avfarten. Sen hem. Vi har haft det jätteroligt! Och fint väder! Vilket flyt vi hade! Alla är solbrända och nöjda! Perfekt semester!

Lev väl.