Jaha. Min dotter har gjort det igen! Hon har alltså slarvat bort min mobil hon fått låna medan hon väntade på att få sin trasiga fixad. Den försvann när hon var på Naturhistoriska med klassen. Jag blir galen! Man kan tro att vi har hur mycket pengar som helst! Mest blir jag ledsen. Eftersom hon inte tar det på allvar och verkligen gör allt för att få tillbaka den... 'jag KAN köpa en ny' svarar hon... Jaha. Jag vet inte vad jag misslyckats med i uppfostran. Men något viktigt måste det vara iaf. Det här med 'hon är tonåring' snacket köper jag inte. Vissa delar av hennes beteende KAN nog härledas till åldern, men definitivt inte allt. Hon fräser och är allmänt otrevlig mot mej och sina bröder. T har slutat vara snäll och gullig mot sin syster som han tycker är jätteelak och jag blir ledsen när Bille försöker mysa och umgås med henne och hon svarar honom tvärt och surt... Han är inte ens tre år och tycker att hon är en cool storasyster. Hon kan faktiskt skärpa till sej med hur hon pratar med sin omgivning. DET är säkert tonårsbiten, det kan jag hålla med om. Därmed är det INTE ett acceptabelt beteende! Man kan inte rycka på axlarna och bara vifta bort det och skylla på tonåren. Jag köper inte det argumentet. Är ärligt talat riktigt irriterad på min omgivning som hela tiden använder det argumentet. Och min mamma som undrar hur jag kan låta henne 'komma undan' med det. Hon anser att ungen ska vara hemma tills hon fattat poängen...Jag HAR redan testat den varianten. Hon sitter hemma och när utegångsförbudet är upphävt gör hon exakt samma saker igen... Jag har plockat av henne mobilen, hon har haft datorförbud och lite andra straff...men hon har INTE fattat poängen utan kör på... Så. Nu sitter man här. Ledsen och uppgiven. Som en misslyckad mamma. Och en fattig sådan dessutom. Bille ligger och sover bredvid mej och T är borta hos kompisfamiljen till söndag... Imorgon är det en ny dag. Jag ska på fika i Furusund. Dotter ska med och Bille. Nu är det dax att hon får leka lite med sin mamma oxå. Hinner aldrig prata med henne. Hon bara försvinner så fort hon kan. Har fixat så hon kan köpa en mini laptop på avbetalning. Har börjat leta moppe till 15årsdagen. Men nu känns det INTE så roligt längre. Varför ska jag överhuvudtaget hålla på och fixa och ordna när hon inte orkar lyfta ett finger hemma? Hur ska jag orka och vad ska jag göra för att få det att vända? Ja ja. Det kanske finns ett ljus i tunneln. Man får iaf aldrig ge upp om sina barn. Men bli tuffare DET får man. Ska bara orka hela vägen oxå, annars är det ju ingen vits. Nu ska jag sova. Hoppas jag. Solen sken idag, hoppas den orkar fram imorgon oxå då jag är ledig. Lev väl.